Sådan skam

Jag var tre dagar ifrån att fylla bloggens syfte, att lägga upp en låt om dagen i ett år. Men jag måste säga att månaden sedan senaste låten har varit väldigt skön och inte alls tom som man kunnat tänka sig. Jag må säga att jag dock saknar att skriva. Det var ju därför jag startade detta projekt för cirka tretton månader sen från första början. Inom rimlig tid kommer något annat. Nytt.

Isolation Years - Landslide

NONS 2006.

Det kanske bara är för att jag hörde låten för första gången precis när solen smälte snön i början av våren 2007, när singeln var relativt nysläppt. Men jag tror att den är rätt skinande på riktigt, och inte bara i min fantasi.

Isolation Years - Landslide på Spotify

Staffan Hellstrand - Sommarfeber

Playground 2006.

Kompad av Eggstone får Hellstrand en annan ljudbild än vad han i vanliga fall har. Det är sällan storslaget och mest gitarrdrivet på skivan Motljus. Sommarfeber både handlar om sommar, och känns som sommar med manliga doa-körer och en ganska genial ackordgång.

Staffan Hellstrand - Sommarfeber på Spotify

Phantom Planet - Always On My Mind

Epic 2002.

Det är lätt att avfärda Phantom Planet som "det där bandet som gjorde O.C-låten". Men varför skulle man göra det? California är ju i all sin prakt skitbra. Likaså albumet där den figurerar, The Guest. Den är fylld av solig 60talsdoftande pop. Mest skinande av alla låtarna måste vara Always On My Mind. Det är en sån där låt som, när man hör den i hörlurar på väg någonstans, får en att höja farten. Man känner sig tvungen att gå med i takten och om man har möjlighet att (utan att skämma bort sig då) leva sig in i den fullhjärtat så gör man det tveklöst.

Phantom Planet - Always On My Mind på Spotify

Jakob Hellman - Vintern dör

EMI 1989.

"Jag vaknar av att en vårvind vänder blad, solen står som ett rakblad på fasaden" - Man ba, wow, vilken jäkla textförfattare. Nog för att man utbrister ungefär detsamma minst en gång per vers på hela skivan ungefär, men när han öppnar Vintern dör med just dessa rader så smälter man verkligen likt snökristallerna senare i låten. Lycka i popform.

Jakob Hellman - Vintern dör på Spotify

Solskenet enligt Perfekt Pop

Om exakt en vecka, så är det exakt ett år sen Perfekt Pop skapades. Tillsammans med vårens definitiva intåg känns det som det mest rimliga i världen att ha en temavecka på ämnet solsken. Varesig låtarna handlar om solsken, heter nåt med solsken eller bara låter som solsken så är de fantastiska och varma, och passar in utmärkt den kommande veckan.

Leslie Gore - It's My Party

Mercury 1963.

It's my party, and I'll cry if i want to. Jag tycker det är en fin rad. Tjusig 60talspop och allt vad det innebär.

Leslie Gore - It's My Party på Spotify

Corinne Bailey Rae - Put Your Records On

EMI 2006.

Briljanta ackord, snygg melodi och en text innehållande bland annat en Bob Marley-referens är vad som utgör denna ljuva soulpop. Den lämnar verkligen inte mycket mer att begära. Nej själv kommer jag inte på någonting alls. Väldigt välgjord låt.

Corinne Bailey Rae - Put Your Records On på Spotify

Gloria Gaynor - I Will Survive

Polydor 1978.

I Will Survive, ett anthem för den hjärtekrossade som bara inte orkar försöka igen. Gloria Gaynor sjunger den med oerhörd pondus och övertygar en att det verkligen är henne låten handlar om. Discobeats och fantastiska stråkar som kan göra vem som helst frälst.

Gloria Gaynor - I Will Survive på Spotify

Parker Lewis - Över Kilsbergen

Playground 2011.

När Parker Lewis släppte sin EP Rak som en pil här om året tänkte jag att han kanske äntligen kunde bli min grej. Det blev han inte. Soullooparna var inte alls dåliga men lite trötta och tråkiga. Melodierna sa mig ingenting även om de välskrivna texterna oftast fanns där.

Annat är det nu när den nya singeln Över Kilsbergen släppts. Ett helt band som låter som ett helt band ska. En melodihook som inte släpper taget. Nostalgisk pop i sin bästa tänkbara form. Jag ser verkligen fram emot albumet.

Parker Lewis - Över Kilsbergen på Spotify

The Buggles - Video Killed the Radio Star

Island 1979.

Startskottet för amerikanska musikkanalen MTV var just denna video. Passande låt. The Buggles fick aldrig någon mer hit än Video Killed the Radio Star (och när de i form av Bruce Woolley & the Camera Club försökte lyckas med denna låt tidigare samma år, gick det inte heller), men vilken hit sen. Den lever mer än väl kvar än i dag.

The Buggles - Video Killed the Radio Star på Spotify

The Pointer Sisters - I'm So Excited

Planet 1982.

Töntiga 80talssynthar och småfjantig refräng är allt som krävs för att göra I'm So Excited perfekt. Fantastisk discosoulpop.

The Pointer Sisters - I'm So Excited på Spotify

Eskobar & Heather Nova - Someone New

V2 2001.

Svenska Eskobars förtjusande duett med Heather Nova öppnade folks ögon för båda dessa parter när låten kom i början av 00talet. Jag minns den ännu från min klassresa till fjällen när jag var tolv år gammal. Den hänger ännu kvar, och det med all rätt. Den är fortfarande skitbra.

Eskobar & Heather Nova - Someone New på Spotify

Jamiroquai - Virtual Insanity

S2 1996.

Mitt emellan acid jazz och funkpop hittar vi Jamiroquai. Deras fusion av traditionell pop och galenskap är ganska oemotståndlig. Medryckande och supersnygg.

Jamiroquai - Virtual Insanity på Spotify

Tom Jones - It's Not Unusual

Decca 1965.

Tjuren från Wales, Tom Jones, spelade in denna dänga efter att Sandie Shaw tackat nej till låten. På inspelningen figurerar studiomusikern Joe Moretti på gitarr, som tidigare spelat på både Vince Taylors Brand New Cadillac (som The Clash senare tolkade på London Calling) likväl som Shakin' All Over. Inte illa. It's Not Unusual är inte heller illa. Tvärt om.

Tom Jones - It's Not Unusual på Spotify

Flowers In The Air - Lost At Sea

Playground 2011.

Precis som i fallet En lång lång tid och Canine Prey gillade jag inte heller Saknade te havs innan jag hörde originalversionen. Det är lite som Dylan-syndromet, fast tvärtom. Först när jag hört versionen som verkligen frambringar melodin, och låtens kärna, kan jag hitta den även i en annan låttolkning. Hur som helst föredrar jag Flowers In The Airs i högsta grad powerpop-historia. Herr sångare har lärt sig engelskt uttal sedan Easy-tiden, dessutom!

Flowers In The Air - Lost At Sea på Spotify

Sator - I Wanna Go Home

WEA 1992.

Sator får ibland oförtjänt skit som om de aldrig skulle gjort nåt gott för världen. De avfärdas som töntrockare som bara gör och bara har gjort töntrock. Förr i tiden var det faktiskt inte så. Nog för att grammisen de fick 92 för albumet Headquake var inom hårdrockskategorin, men jag vill påstå att man anar precis lika stor del powerpop i singeln I Wanna Go Home. Låt oss kalla det powerrock (nej hu så larvigt det lät) och vara glada åt att låten är utmärkt.

Sator - I Wanna Go Home på Spotify

Det Vackra Livet - Viljan

Labrador 2011.

Ur det gamla (nåja) småländska postpunkpopbandet The Mary Onettes kom Det Vackra Livet. Det går i samma spår som tidigare nämnda band men med lite mer elektronisk betoning. Det lyckas även med den smärre bedriften att vara än mer pretentiöst och hade det inte varit för deras tidigare karriär så hade jag förmodligen avfärdat detta. Det hamnar liksom på gränsen mellan vad som över huvud taget är okej, banalt skit och jävligt bra. Gissa vad jag tycker om detta.

Det Vackra Livet - Viljan på Spotify

Frank Sinatra - Fly Me to the Moon

Reprise 1964.

Fly Me to the Moon är verkligen en av tidernas mest klassiska popstandards, sjungen mången gång på alla möjliga pianobarer, karaokesalonger och de flesta sammanhang man kan tänka sig. De flesta känner nog till den som Frank Sinatras 64-hit. Denna version är även den som ligger mig varmast om hjärtat. Dynamiken mellan blåset och Sinatras undersköna stämma är magiskt, mot slutet ännu bättre än så till och med.

Frank Sinatra - Fly Me to the Moon på Spotify

Orchestral Manoeuvres in the Dark - Sailing on the Seven Seas

Virgin 1991.

Bättre synthpop än såhär vet jag helt enkelt inte om det existerar. Produktionen är både genomtänkt, smart och skitsnygg, refrängmelodin är en sån som sätter sig efter första lyssningen, men på det behagliga sättet. OMD har gjort massor av musik och jag har inte alls koll på den, den tordes vara en guldgruva. Men någonstans måste man börja, och jag känner att Sailing on the Seven Seas är en utmärkt start.

Orchestral Manoeuvres in the Dark - Sailing on the Seven Seas på Spotify

Bauhaus - The Passion of Lovers

Beggar's Banquet 1981.

Gothrockens förgrundsfigurer, Bauhaus, är väl kanske även den enda verkligen utpräglade gothmusiken jag någonsin skulle få för mig att lyssna på. Men då gör jag det mer än gärna, då deras album Mask är en liten smärre favoritskiva i mitt hjärta. The Passion of Lovers är skivans starkaste spår, och förmodligen det bästa som existerar inom genren.

Bauhaus - The Passion of Lovers på Spotify

The Ruby Suns - Maasai Mara

Lil' Chief 2005.

Jag älskar verkligen den lite knäppa, värlsinfluerade Beach Boys-popen på The Ruby Suns debutskiva. Låtarna är så abstrakta men ändå så närvarande. Varje genomlyssning är fortfarande intressant och spännande. Andra skivan var också väldigt bra medan tredje en desto större besvikelse. Hoppas de hittar tillbaka snart, för The Ruby Suns är uppenbarligen ett väldigt talangfullt band.

The Ruby Suns - Maasai Mara på Spotify

Peter Bjorn And John - Second Chance

Cooking Vinyl 2011.

Det tog många försök att överträffa Falling Out, som tidigare var min favoritskiva med bandet, men i och med Gimme Some gjordes det. Smarta melodier och jäkligt cool ljudbild görs vad som tordes kunna bli ett av årets bästa svenska skivor. När jag såg dem på Strand här om veckan var deras spelning verkligen fantastisk. Det var stark eufori i lokalen. De gjorde några dagar senare en kort akustisk spelning på Pet Sounds, och det är ta mig tusan frågan om inte den var ännu bättre. Second Chance är första singeln från nya skivan, och tillika en förbaskat stark låt. Koskällan är oundviklig.

Peter Bjorn And John - Second Chance på Spotify

The Impressions - People Get Ready

ABC 1965.

People Get Ready har tolkats av olika artister i oändlighet. Springsteen, Dylan, U2, The Doors och The Housemartins utgör en bråkdel av dem, salig blandning där. Det finns en anledning, en uppenbar sådan. Det är en bra låt. The Impressions version, med Curtis Mayfield i spetsen, är originalversion och fullt möjligt den bästa.

The Impressions - People Get Ready på Spotify

The Flying Machine - Smile A Little Smile For Me

Pye 1969.

En typisk sån där 60talshit som inte går att undvika att älska om man ger med sig lite och bortser från att det är lite småtöntigt. Jag är lite småtöntig, följaktligen älskar jag detta.

The Flying Machine - Smile A Little Smile For Me på Spotify

The Style Council - Shout to the Top

Polydor 1984.

The Style Council gjorde själ för sitt namn. Stiligast i stan. Även musiken. Shout to the Top är välpolerad, fantastiskt producerad soulinfluerad new wave-pop. Ytterst sofistikerad pop. Galen vändning från The Jam för Weller kan tyckas, men han var allt stiligast i stan redan där. Hur som haver, fantastisk låt.

The Style Council - Shout to the Top på Spotify

Stars - The Night Starts Here

Warehouse 2007.

Stars vet man alltid var man har. Deras finstämda pop är traditionell men alltid personlig. Amy Millan och Torquil Campbell utgör en oslagbar duo vad gäller sång. Bandet spelar alltid perfekt och låtarna är allt som oftast både vackra och välskrivna. The Night Starts Here är utan tvekan perfekt pop.

Stars - The Night Starts Here på Spotify

Dan Tillberg - Andra budet

Bellatrix 1979.

Hela veckan har jag väntat på att få lägga upp den här. Att jag älskar The Rolling Stones Play With Fire lite mer än gemene man älskar sina favoritlåtar är ingen hemlighet, och än mer ett faktum. Dan Tillbergs tolkning är utvecklad på alla sätt, mer ackord och mer ljud. Det klär hans sång väldigt väl, och desperationen i rösten ger rysningar.

Dan Tillberg - Andra budet på Spotify

Christopher Sander - Sann Kärlek

Vesper 2009.

Man tror knappt att det kan finnas något vackrare än Daniel Johnstons original, och det gör det väl kanske inte heller... Men sen så finns plötsligt Christopher Sanders svenska tolkning! Sällan har ens ömsinte Sander varit så känsloberikad. Det ligger liksom i orden "sann kärlek hittar dig till slut" som funkar precis lika bra på svenska som på engelska. Jag vet att den var min tröst våren för två år sen.

Christopher Sander - Sann Kärlek på Spotify

Nationalteatern - Bara om min älskade väntar

Nacksving 1978.

När Ulf Dageby översatte Dylans gamla visa skapade han verkligen en modern svensk klassiker. Originalet är helt och hållet bortglömt om någon ens någonsin kände till den här i Sverige. Nationalteaterns låt lever än i dag. Den kanske näst bästa versionen efter detta svenska original tordes vara Uno Svenningson och Sophie Zelmanis med snygga variationer ackordmässigt. Perssons Pack har också gjort en bra tolkning som låter just som man kan förvänta sig.

Nationalteatern - Bara om min älskade väntar på Spotify

Sylvia Vrethammar - En lärling på våran gård

Sonet 1969.

Denna svenska version av Dusty Springfields Son of a Precher Man är väldigt trogen originalet vad gäller det instrumentala. Den betydande skillnaden är väl att den går i en lägre tonart för att passa Vrethammars altstämma. Och den passar verkligen perfekt, minst sagt värdig att jämföras med originalet.

Sylvia Vrethammar - En lärling på våran gård på Spotify

Peter Morén - Så Synd

Bonnier 2010.

Till sin första soloskiva på svenska översatte och tolkade Peter Morén två gamla låtar, dels denna, Everly Brothers So Sad (To Watch Good Love Go Bad) och även The Miracles Ooo Baby Baby. Jag föredrar Så Synd, på grund av att texten på svenska bibehåller precis den känslan som finns i originalversionen. I ärlighetens namn föredrar jag Så Synd framför väldigt, väldigt många låtar.

Peter Morén - Så Synd på Spotify

Helen Sjöholm - Kvinnan för dig

Sonet 2010.

När jag fick reda på att Helen Sjöholm skulle göra en skiva bestående av Billy Joel översatt till svenska, hamnade plötsligt mina förhoppningar någonstans kring molnen, så höga var de. När låtlistan väl utlystes blev jag besviken på att det inte var mer än en låt från mästerverksalbumet The Stranger, och de riktigt bra upptempolåtarna glänste med sin frånvaro. Nåväl, She's Always A Woman fanns med på skivan, och den höll allt den utlovade. Tomas Andersson Wijs översättning bibehåller känslan från originalet väldigt bra.

Helen Sjöholm - Kvinnan för dig på Spotify

Svante Thuresson - Du ser en man

Metronome 1968.

I sitt originalutförande (Herb Alpert) skriven av Bacharach/David är This Guy's In Love With You en magnifik romantisk popsång, men jag anser att den till och med når nya höjder när Svante Thuresson sjunger den på svenska med sin mysröst.

Svante Thuresson - Du ser en man på Spotify

Översättningarna enligt Perfekt Pop

För i tiden var ofta poplåtar standards. Många spelade in egna versioner av samma låt. Ofta översattes även låtarna till olika språk för att lanseras i andra länder, exempelvis då till svenska. Därmed skapades ett nytt, svenskt original av låten. Sådan ska jag ta upp denna vecka. Vare sig det är gamla 60talsdängor eller mer moderna låtar i grunden.

The Icicle Works - Birds Fly (Whisper To A Scream)

Beggars Banquet 1983.

Tidigt 80tal, new wave-indiepop, bra musiker och bra låt. Efter The Icicle Works la ner fortsatte Ian McNabb som soloartist medan trummisen Chris Sharrock gick vidare och spelade först med The La's, och via band som World Party, Del Amitri, Spiritualized, The Lightning Seeds och Robbie Williams för att hamna i ganska trista Beady Eye nu. Rätt imponerande meritlista där. Innan allt detta, precis i början The Icicle Works karriär spelades en skitbra popsingel in. Som singel nummer två från deras debutalbum blev Birds Fly en av de bästa låtarna Chris Sharrock spelat trummor på, och det står sig än i dag.

The Icicle Works - Birds Fly (Whisper To A Scream) på Spotify

Kristoffer Jonzon - Kyssen Vid Rosenlund

Bolero 2007.

Inga gitarrer eller rock, bara piano och pop som han själv sa. Jag vet inte vad det ska vara bra för att låsa in sig så, genremässigt, men det skadar uppenbarligen inte alls här. Det låter lite som en borttappad demo av Pontus & Amerikanerna, fast just utan gitarrerna. Och så är språket mer modernt. Riktigt fin låt.

Kristoffer Jonzon - Kyssen Vid Rosenlund på Spotify

Webstrarna - Moln På Marken

Sonet 1991.

Den svenska indiepopen från den här tiden hade ett annat fokus än vad de flesta verkar ha i dag. På den tiden var musiken verkligen en uttrycksform där det handlade om att skriva bra poplåtar snarare än image, upplever jag det som. Alltså, låten kom före ljudbilden, medan man i många fall numera kan skåda det motsatta. Åtminstone bland band som slår igenom. Webstrarnas Moln På Marken är en jävligt bra låt. Ljudbilden är lite atmosfärisk och verkligen supersnygg, men det är inte det centrala. Jag förstår varför hela Sverige går runt i 90nostalgi i dag.

Webstrarna - Moln På Marken på Spotify

Ray LaMontagne - You Are The Best Thing

RCA 2008.

Av all modern soulpop som görs är det inte mycket som verkligen berör själen, så som den ursprungliga genren allt som oftast gjorde. Ray LaMontagne är ett undantag. Med en röst som till och med skulle kunna imponera på en svart soulkung sjunger han djupt och innerligt. You Are The Best Thing påminner om Stevie Wonders tidiga grejer, och varför inte blanda in andra storheter som Marvin Gaye och kvinnliga motsvarigheter som Aretha Fraklin när vi ändå är igång. Nåja, stora ord kan tyckas. Men influenserna kommer från helt rätt håll, och beroende på synvinkel kan Ray LaMontagne leva upp till dem.

Ray LaMontagne - You Are The Best Thing på Spotify

The Specials - Ghost Town

2 Tone 1981.

En av de mest framgångsrika singlarna när ska-revival var det stora i England i decennieskiftet mellan 70- och 80tal var Ghost Town. En av de ballaste, och klart kusligaste likaså. Låten speglar musikaliskt sin lyrik på ett sällsynt målande sätt. Omöjlig att inte förtjusa sig i.

The Specials - Ghost Town på Spotify

Ozma - Natalie Portman

Kung Fu 2001.

Det vore att göra det enkelt för sig att avfärda Ozma i samma andetag som man hör det tråkiga gitarrljudet. Det vore dock även dumt. Det skulle innebära att man totalt ignorerar resten av ljudbilden. Ozma må låta lite exakt som Weezer, men så länge de gör lika bra låtar (jag vill faktiskt påstå att deras första album är bättre än någon Weezer-skiva) så är det ju helt okej. Det finns samma lekfullhet och humor i texterna som hos Weezer. Samma ideal. Ozma är ett av de mest förbisedda banden jag känner till. Natalie Portman är riktigt bra.

Ozma - Natalie Portman på Spotify

Creedence Clearwater Revival - Fortunate Son

Fantasy 1969.

Ibland var Creedence mest bara töntiga. Gubbigt liksom. Ibland tuffade de till sig och gjorde rätt så cool rock istället, med mer gemensamt med garagescenen än med andra gammelgubbar. Fortunate Son är ett exempel på det, riktigt bra rocklåt.

Creedence Clearwater Revival - Fortunate Son på Spotify

Doris - Did You Give the World Some Love Today, Baby?

EMI 1970.

En av de bästa svenska låtarna från den här tiden, i den här stilen, helt klart. Doris fortsatte med dansband och tramsband, men det tar inte Did You Give the World Some Love Today, Baby? från hennes repertoar. Och den fortsätter vara lika snygg såhär dryga fyrtio år senare.

Doris - Did You Give the World Some Love Today, Baby? på Spotify

The Box Tops - The Letter

Mala 1967.

Nog för att popsångerna på 60talet ofta var nån minut kortare än vad vi är vana vid nu för tiden, men The Letter klockar in på under två minuter och det var ju kort till och med för den tiden. Och som man säger, underbart är kort. The Letter är suverän.

The Box Tops - The Letter på Spotify

t.A.T.u - How Soon Is Now

Interscope 2002.

t.A.T.u var namnet på den rätt så fräcka ryska duon bestående av två lesbiska kvinnor som fick lite extra mediautrymme efter diverse smått kontroversiella låttexter. Utöver sina egna låtar så spelade de in en förbryllande fin cover av The Smiths gamla How Soon Is Now. Väl värd varenda popintresserad individs fulla uppmärksamhet.

t.A.T.u - How Soon Is Now

Beagle - The Things We Say

Polar 1992.

Beagle lät på många sätt som flera andra av de stora indiepopbanden i Sverige i 90talets början. Ren pop med snygga melodier och harmonier. Beagle kan väl skiljas från de andra då de blev grammisnominerade för sin debut 92, men sen helt och hållet fallit i glömska. Oförtjänt då denna skiva verkligen innehåller några riktigt fina poppärlor. Inte minst den största hiten The Things We Say.

Beagle - The Things We Say på Spotify

S Club 7 - You're My Number One

Polydor 1999.

När Spice Girls inte längre var inne fick deras manager Simon Fuller (som ännu senare även startade det skapligt fasansfulla Idol-konceptet) en ny idé. Han samlade ihop några sångare och sångerskor och det spelades in tv-serie (som pågick i hela fyra säsonger, hör och häpna) som handlade om bandet. Detta är märkligt.

Musikaliskt tog de väl smått över där Spice Girls slutat, You're My Number One har lite av den soulkaraktären som Spice Girls Stop! hade. Detta är givetvis positivt.

Det må vara radiovänligt och högsta graden av kommersialism, men varför skulle man bry sig om det när låtarna (bitvis) är fenomenala?

S Club 7 - You're My Number One på Spotify

The Rubettes - Sugar Baby Love

Polydor 1974.

Nästan oförskämt småtramsig bubbelgumspop. Allt är så perfekt och doo wop-stämmorna är sliskigheten själv. Ackorden är överdrivet harmoniska och hela instrumentationen är löjligt polerad. De tydliga Spector-influenserna gör slutligen att låten givetvis är helt omöjlig att motstå. Förtjusande.

The Rubettes - Sugar Baby Love på Spotify

The Ruling Class - Flowers

Fandango 2008.

Jag minns att jag första gången jag hörde Flowers, för två och ett halvt år sen ungefär, slogs av de stora likheterna med The Stone Roses och för den delen Blurs första album. Det må vara snarlikt, ändock förbannat bra. Välskriven låt och ja, hade den varit Stone Roses eller Blurs, hade den utan tvekan platsat in på respektives album.

Som jag förstått det existerar inte bandet under detta namn längre utan spelar nu som SULK. Det visar sig väl vad det kan tänkas innebära. Som sagt, Flowers är värd varenda ev av sina knappa fyra minuter som perfekt poplåt.

The Ruling Class - Flowers på Spotify

LCD Soundsystem - All My Friends

DFA 2007.

Utnämnd till 00talets näst bästa låt av Pitchfork. Det är inte illa minsann. Nog för att jag ogillar Pitchfork och deras hipster-ideal, men en andraplats är alltid en andraplats. All My Friends är faktiskt kanske 00talets näst bästa låt, inte alls omöjligt. I rätt sammanhang är den världens genom tiderna bästa låt liksom. James Murphy visade verkligen var skåpet skulle stå med hela Sound of Silver, nån form av halvpolerad dancepunk och väldigt bra låtar. På singeln inkluderades en ganska fenomenal version av Franz Ferdinand också.

LCD Soundsystem - All My Friends på Spotify

Judee Sill - There's A Rugged Road

Asylum 1973.

I början av 70talet var folkiga singer/songwriters väldigt inne. Judee Sill var en sådan tills hon tragiskt nog dog som följd av drogmissbruk efter bara två album. Öppnaren på det andra, There's A Rugged Road är väldigt fin. Melodin är helt och hållet perfekt, första frasen är omöjlig att få bort från hjärnan när den letat sig dit. Det hörs att Judee inte är professionell stråkarrangör, men det gör inget. Det blir lite mindre tillrättalagt och väldigt fint just tack vare det, tror jag.

Judee Sill - There's A Rugged Road på Spotify

Addis Black Widdow - Goes Around Comes Around

Instant Karma 2001.

Den soulinfluerade 00tals-r'n'bn som Addis Black Widow försåg oss med för ganska exakt tio år sen lämnade ett stort avtryck på mig. De två singlarna, Wait in Summer och Goes Around Comes Around är säregna uttryck vars motståndare jag har väldigt svårt att förstå.

Addis Black Widdow - Goes Around Comes Around på Spotify

The Turbans - Three Friends

Roulette 1961.

Precis i början av 60talet spelade afroamerikanska doo-wop-gruppen in Bacharach- och David-låten Three Friends och de gjorde det med bravur. Den är både rolig arrangemangs- och textmässigt, likväl som väldigt bra.

The Turbans - Three Friends på Spotify

The Troggs - Love Is All Around

Page One 1967.

Garagerockarna The Troggs gjorde sig kanske främst kända för sin cover på Chip Taylors Wild Thing, och i andrahand genom Wet Wet Wets cover på deras Love Is All Around. Sistnämnda låten är inte alls lika protopunkig som delar av deras övriga repertoar, men likväl ett fint guldkorn från 60talet. Tackar och bockar för den!

The Troggs - Love Is All Around på Spotify

Loudon Wainwright III - The Swimming Song

Columbia 1973.

Jag har läst om en person som tyckte om Wainwrights sätt att skriva endimensionellt, en låt om just att simma i det här fallet. Det var konstigt tyckte jag. Själv ser jag den här sången som en av de mest öppna jag hört. Det finns så många ingångar för metaforer. I allmänhet handlar det väl om att under en viss tidsperiod lära av att försöka. Det är väldigt fint skrivet och likaså sjunget.

Loudon Wainwright III - The Swimming Song på Spotify

Albert Hammond - It Never Rains in Southern California

Columbia 1972.

Musikaliskt sett är den otroligt härlig, man mår bra av att höra den. Textmässigt är det helt andra visor. Den handlar om en man som flyttar till amerikanska västkusten för att bli känd och rik kan tänkas, men han misslyckas förstås. Texten är oerhört vackert skriven. Och som sagt, musiken gör själen lycklig. Då måste det väl ändå vara perfekt pop det rör sig om?

Albert Hammond - It Never Rains in Southern California på Spotify

Staffan Hellstrand - Stella Luna

EMI 1998.

Staffan har gjort massor av låtar och skivor de senaste två decennierna. Även om nästan allt besitter nåt slags kvalitet har han aldrig varit världens jämnaste dock. Mästereposet Underland som egentligen skulle bli ett dubbelalbum, men istället slutade som hans längsta skiva helt enkelt är ett undantag så till vida att den är perfekt rakt igenom. Från lågmälda gitarrballader som Septembersörmland till stora produktioner som höjdpunkten Jag i Underlandet.

Stella Luna är ganska typisk Hellstrand-pop. Lyriken är vacker och stråkar fyller ljudbilden. Melodin är en av hans allra starkaste och på så vis blir Stella Luna ganska fantastisk.

Staffan Hellstrand - Stella Luna på Spotify

The Decemberists - Valerie Plame

Jealous Butcher 2008.

I brist på kärlek får man skriva om annat. Före detta CIA-agenter och sånt där. Det gjorde The Decemberists om Valerie Plame, och låter är festlig, fin och skitbra. Outrot påminner onekligen väldigt mycket om The Beatles Hey Jude, men det får ses som en pastisch snarare än ett plagiat.

The Decemberists - Valerie Plame på Spotify

Looking Glass - Brandy (You're A Fine Girl)

Epic 1972.

Låten handlar om sjömän som går i land som alla förklarar hur underbar denna Brandy är, vilken fantastisk fru hon kan bli. Dock är de redan förälskade i havet, så Brandy får ingen. När baren där Brandy jobbar stänger går hon hem och älskar en annan. Nån som inte finns där. En annan sjöman som hängivit sitt liv till havet.

Det är en rätt så billig text egentligen. Men låten är en schysst, vit soulpoplåt i midtempo. Den svänger och är medryckande. Snygga harmonier och blås, stråkar och körarrangemanget är tipptopp.

Det var för övrigt på grund av den här låten som Barry Manilow döpte om sin smäktande ballad till Mandy, rimligtvis för att undvika förvirring.

Looking Glass - Brandy (You're A Fine Girl) på Spotify

Kaiser Chiefs - Ruby

B-Unique 2007.

I och med Kaiser Chiefs anda skiva fyllde de på låtmaterialet med fler firmafest-sing-along-refränger och ungefär halva skivan är helt briljant. Första spåret, Ruby är en av de låtarna. Vår protagonist är upp över sina öron förälskad i Ruby och uttrycker detta helt förbehållslöst i sång och skrik på klassisk brittisk manér.

Kaiser Chiefs - Ruby på Spotify

The Coral - Jacqueline

Deltasonic 2007.

Två dagar efter albumet släpptes nådde det min brevlåda. Det var bland de bästa födelsedagspresenter jag någonsin fått. Tidigare den sommaren hade jag hört Jacueline på engelsk webbradio en gång, och även haft förmånen att se detta fantastiska band live. Redan då anade jag stordåd, men först när jag hörde hela albumet kunde jag konstatera att The Coral återigen återuppfunnit sig själva och att Roots & Echoes var just det fantastiska albumet jag hade hoppats.

Jacqueline är sommarregnig 60talspop fast från en annan tidsålder. Det visar på hur tidlös musik av den här typen är, och jag garanterar att The Corals låt kommer hålla i många, många år framöver. "It's a crying shame to see a kiss become a memory" utgör rader jag har svårt att inte smälta av när jag hör.

The Coral - Jacqueline på Spotify

The Kinks - Lola

Pye 1970.

Om en man skriver om kärlek men inte om en kvinna kan det istället handla om en man. Den mannen kan ju eventuellt vara transvestit och kalla sig Lola så får han mer än gärna vara med på min kvinnonamnsvecka. En sån låt skrev Ray Davies, baserad en verklig händelse som bandets manager varit med om. Bortsett från finurlig och rätt humoristisk text har Lola ett unikt, skönt momentum genom trummorna som bara driver den vidare i midtempo hela låten. Det görs på ett riktigt häftigt sätt. En av The Kinks bästa.

The Kinks - Lola på Spotify

Elvis Costello - Alison

Stiff 1977.

Alison är en fin och lite sorgsen historia om en man som möter en kvinna med vilken han en gång hade ett förhållande kan tänkas. Hon lämnade honom för en annan, och fick ett dåligt liv vilket mannen tycker är sorgligt. Simpel kärlekshistoria uttryckt på ett väldigt fint sätt, med en oerhört ljuv melodi och produktion.

Elvis Costello - Alison

Kvinnonamnen enligt Perfekt Pop

Många gånger har män skrivit låtar om kvinnor, och döpt dem efter desamma. Många gånger har det blivit succé. Sju av mina personliga favoriter följer under denna vecka.

Laserpistolerna - Paul McCartneys ögon

2010.

När jag flyttade till Stockholm och började studera lärde jag känna en begåvad ung man. Leonard Brunner. Han gav mig en skiva med några låtar hans band spelat in, Paul McCartneys ögon var bäst på skivan. Det tyckte han också.

Varje gång jag tänkt se Laserpistolerna spela har jag lyckats vara borta från stan, men nu på fredag spelar de på Debaser Slussen, och jag är given i publiken. För det här är riktigt bra svensk pop.

Laserpistolerna - Paul McCartneys ögon, musikvideo

Madness - My Girl

Stiff 1979.

Det finns inte ord att beskriva Madness. På listan över världens bästa band är de högt placerade. Med lagom skainfluerad pop släppte de ett par singlar innan My Girl, och en lång, lång rad efterföljande. Men My Girl var den första singeln som verkligen visade var Madness var på väg med sin musik. Den är en av mina absoluta favoriter även om många senare singlar också varit toppenbra, och den representerar allt som är Madness. Baktakten, lekfullheten. Suggs, melodierna. Nej, det finns inte ord att beskriva hur bra det här är. Bara känslor kan det.

Madness - My Girl på Spotify

Sandie Shaw - (There's) Always Something There to Remind Me

Pye 1964.

Under min barndom spelades mycket Burt Bacharach i mitt hem. Vissa av låtarna satte sig i hjärnan och har stannat alla år sedan dess. Först rätt så nyligen bestämde jag mig för att försöka hitta dessa låtar, så nu kan de ju väntas dyka upp här med jämna mellanrum. Det här är en av dem. Melodin är helt genial, som så ofta när Bacharach varit i farten. Perfekt tonsättare för Hal Davids texter. Detta är ett av mina första musikminnen.

Sandie Shaw - (There's) Always Something There to Remind Me

Kim Wilde - Kids in America

RAK 1981.

Det finns så många likheter mellan detta och svenska retrorockarna The Sounds att det nästan blir löjligt. Som om de lyssnat på just den här låten var tionde minut när de spelade in sin debutskiva ungefär. Men jag gillar ju The Sounds första skiva, så det är väl skit samma. Jag gillar det här med. Kim Wildes debutsingel. Skriven av hennes bror och far. Kids in America. Scysst lite, lite småpunkig new wave-låt. Riktigt snyggt spelad och sjungen.

Kim Wilde - Kids in America på Spotify

Spandau Ballet - Gold

Chrysalis 1983.

Ibland tar det tid innan man inser att en låt är så bra som den är. Gold är ju new romantics och allt vad det innebär. Kanske lite väl smörigt i åtminstone verserna kan man tycka. Men sånt kommer man över och vänder till låtens fördel. Refrängen är en av 80talets bästa när allt kommer omkring.

Spandau Ballet - Gold på Spotify

Nick Lowe - Cruel To Be Kind

Radar 1979.

Lagom gubbigt och lagom poppigt. Mitt emellan. Första gången jag hörde låten, jag minns inte riktigt när det kan ha varit dock, fanns det någonting jag inte riktigt gillade med den. Såhär i efterhand kan jag omöjligtvis förstå vad det skulle kunna tänkas vara. En typisk sån låt som ingen, verkligen ingen, rimligtvis borde kunna säga nej till.

Nick Lowe - Cruel To Be Kind

The Magnetic Fields - You Must Be Out of Your Mind

Nonesuch 2010.

Indiefolkpop. Inte som Bright Eyes eller Johnny Flynn alltså, mer betoning på pop. Men det är sällsynt att Stephin Merritt och hans Magnetic Fields låter så akustiskt. Nu har de dock gjort det på ett par skivor. Jag tycker att det klär dem minst lika bra som deras mer klassiska noisepopklädsel. Melodin under raderna "You think you can leave the past behind, you must be out of your mind" är lika tjusig som texten.

The Magnetic Fields - You Must Be Out of Your Mind

Coldplay - Yellow

Parlophone 2000.

Innan Coldplay blev gamla och trista (i viss mån var de väl kanske det redan från början, även om de ännu i dag får till riktigt bra låtar emellanåt) släppte de sitt första album. Det var en delvis fantastisk skiva. Yellow är snygg, atmosfäriskt svävande och väldigt behaglig. I allra sista refrängen när de sänker tersen i dominanten är genialt.

Coldplay - Yellow på Spotify

Sugababes - About You Now

Island 2007.

Första gången jag hörde About You Now blev jag med ens hänförd. Trumintrot var lätt att missta för att vara Hard To Explain av The Strokes. Det är givetvis inte samma låt. Däremot så är About You Now en exemplariskt effektiv upptempopoplåt. Lagom elektroniskt, för sammanhanget. Stämsången och melodin gör jobbet som krävs för att inte försumma den snygga bakgrunden.

Sugababes - About You Now på Spotify

Autisterna - Sekel

Groover 2011.

När Autisterna släppte sitt första album Sista Scenen för knappa tre år sen anade man stordåd. Den öppnade starkt med fyra fantastiska poplåtar men tappade tyvärr därefter och blev aldrig den perfekta skivan. Uppföljaren släpptes här om dagen och releasefestspelningen var alldeles för kort, men i högtalarna spelades skivan och jag fattade tycke för en viss låt. Nu har jag hört igenom hela skivan och just den låten sticker ut som den starkaste. Jag upplever det som att Sekel är låten med lägst pretentioner, mest renodlad pop. Den innehåller alla mina favoritelement, så som den fallande skalan i basen och harmoniken, dansanta rytmer och snygga stråkar. Detta är perfekt pop.

Autisterna - Sekel på Spotify

Conor Oberst - Get-Well-Cards

Merge 2008.

Underbarnet Conor Oberst har hållit på i år och dar. Det känns som att han alltid har funnits där. Mest känd är han förstås för bandet Bright Eyes, som kanske mer är en pseudonym än ett band, i många fall. För ett par år sen eller så bestämde han sig för att för första gången ge ut ett cd-album under sitt eget namn istället. Den största skillnaden gentemot Bright Eyes är i mina öron att det påminner mer om traditionell countryrock. Det låter vanligare, men inte därmed tråkigare. Det är väldigt kompetenta musiker och ljudbilden blir väldigt varm och inbjudande med orgeln och den mjuka produktionen.

Conor Oberst - Get-Well-Cards på Spotify

Ednaswap - Torn

East West 1995.

Alternativrockarna Ednaswap skrev och spelade in denna låt ett par år innan Natalie Imbruglia fick sin monsterhit genom sin popversion av den. Jag gillar verkligen hennes cover, men originalet är onekligen coolare. Det är avslappnat och oerhört 90.

Ednaswaps inspelning till Imbruglias video

The Mamas & The Papas - California Dreamin'

Dunhill 1965.

Makarna Philips i The Mamas & The Papas skrev åtminstone en helt makalös låt. Plats 89 på magasinet Rolling Stones lista över världshistoriens 500 bästa låtar. Det är ta mig tusan inte illa. Och det är nog många som håller med, för den underbara harmoniken samt sångarrangemanget är genialt och oemotståndligt.

The Mamas & The Papas - California Dreamin' på Spotify

James McCartney - Angel

Engine Company 2010.

Om Paul McCartney är gud, vilket somliga säkerligen skulle kunna tänkas propsa för, så måste ju James McCartney vara Jesus. Jag vet inte jag nej, lite stora ord att fara sig med kanske. I vilket fall släppte han för några månader sin första EP, vilket kommer lite från ingenstans känns det som. Man kan ju ha förväntat sig att den skulle dyka upp någon gång eftersom han har medverkat på flera av sin fars skivor och så vidare, men å andra sidan kändes det väl lite dött när den inte kommit ut ännu och James själv med råge hade passerat trettio års ålder. Men den kom. Och öppningsspåret Angel visar prov på fantastiskt melodisinne. Det låter som en hybrid mellan pappa Paul och Foo Fighters. Ljudmässigt är det varken revolutionerande eller särskilt speciellt, men det är just låtskrivartalangen som gått i arv och Angel är suverän.

James McCartney - Angel på Spotify

Tom Petty - I Won't Back Down

MCA 1989.

På Pettys första soloskiva var Jeff Lynne från Electric Light Orchestra (och för den delen Traveling Wilburys) medverkande. Bra substitut kan man tycka. Han har producerat mängder av bra musik och gör det även här. I Won't Back Down är finfin. Johnny Cash spelade som bekant in en cover vid millenieskiftet, men den är givetvis inte alls lika bra som Tom Pettys original.

Tom Petty - I Won't Back Down på Spotify

Mika - Relax, Take it Easy

Casablanca 2007.

Mikas Grace Kelly blev ju en hej dundrans hit som var totalt omöjlig att sjunga med i. Falsetten sträcker sig till skyarna och så även lovorden från vissa kritiker. Jag älskade hans första skiva. Det perfekta med den var just att den var lättsmält och melodiös, lekfulla arrangemang och roliga låtar. Relax, Take it Easy är baserad på Cutting Crews (I Just) Died in Your Arms Tonight som jag haft som guilty pleasure sen urminnes tider. Det är discoinfluerad pop med otrolig röstförmåga. Han spelade den två, eller jag vettefan om det kanske till och med var tre gånger, när jag såg honom live den hösten. Det var en väldigt bra spelning, och den var lika välkommen varje gång.

Mika - Relax, Take it Easy på Spotify

The Sounds - Rock 'n Roll

Warner 2002.

The Sounds slog igenom med full kraft för snart tio år sen när de släppte en handfull helt briljanta singlar. Blondiekomplex och en perfekt blandning mellan svensk poptradition och 77punk utgjorde såväl ljudbilden som deras image. Rock 'n Roll är väl knappast den punkigaste eller röjigaste låten från skivan, men har istället en new wave-känsla som är totalt oemotståndlig.

The Sounds - Rock 'n Roll på Spotify

Lenny Kravitz - It Ain't Over 'Til It's Over

Virgin 1991.

Multiinstrumentalisten Lenny Kravitz har spelat in låtar i alla tänkbara musikstilar. Från funk till hårdrock, psykadeliskt till R&B. Oavsett stuk har det dock alltid en gemensam nämnare - retro. Det finns i princip alla fall ett sneglande mot rockhistorien. Från hans andra album kommer singeln It Ain't Over 'Til It's Over som har sina stilmässiga rötter i gammal soul. Stråksektionen är uppenbart inspirerad av Philadelphiascenen cirka 1970. Kravitz spelar bortsett från stråkarna och blåsinstrumenten alla instrument och visar sin stora talang till fullo.

Lenny Kravitz - It Ain't Over 'Til It's Over på Spotify

Bob Hund - Upp, upp, upp, ner

Silence 1996.

Att Bob Hund är ett märkligt band på många sätt är väl skapligt odiskutabelt. Lyriken är en av de mindre konkreta delarna, exempelvis. Upp, upp, upp, ner har dock helt fenomenal sådan. En mycket vacker text, och färgningarna på ackorden gör melodin perfekt.

Bob Hund - Upp, upp, upp, ner på Spotify

The Spencer Davis Group - Keep on Running

Fontana 1965.

När Steve Winwood rekryterades till Spencer Davis nystartade band var han blått femton år gammal. När de spelade in sin cover på Jackie Edwards Keep on Running två år senare, var han således 17 år och sjöng som den mest erfarna av rockgudar. Otroligt bra låt, mycket välspelat, och fantastisk sångprestation.

The Spencer Davis Group - Keep on Running på Spotify

Bobby Vee - Take Good Care of My Baby

Epic 1961.

En av de mest lättsmälta låtarna man kan tänka sig. Allt är bara mys och pys från piano till sång, till twistkompet och de mjuka stämmorna. Men det är fint. En välskriven melodi med lagom fjantig text. Det blir sött och varmt istället för coolt och rått, vilket kan vara att föredra i andra fall. Praktexempel på hur bra töntig musik kan vara.

Bobby Vee - Take Good Care of My Baby på Spotify

Lasse Lindh - Varje litet steg

Groover 2007.

Många anser att Lasse Lindh är larvig och gnällig och både det ena och det andra. Dessa människor har helt och hållet rätt. Han är både larvig och gnällig, men han är det på ett charmant underbart sätt. Varje litet steg är en av de mest innerliga och uppriktiga poplåtarna jag känner till. Den är självutlämnande och brutalt ärlig. Lasse Lindh släpper allt totalt och hänger sig denna kvinna sången är riktad till. Alla vars hjärtan brustit känner väl igen sig och kan omöjligtvis lämnas helt oberörda. Varje litet steg är ett litet popunder.

Lasse Lindh - Varje litet steg på Spotify

The Cardigans - Sick & Tired

Trampolene 1994.

Det var en gång en tid. En tid i ungefärliga forntiden. En tid innan Erase/Rewind, My Favourite Game och en tid till och med innan Lovefool. Den tiden hette pre96. The Cardigans andra singel från första albumet Emmerdale, utgiven på Trampolene-divisionen av Stockholm Records kvarstår kanske som deras bästa poplåt. Det är svenskt så det skriker om det, men sneglar väldigt mycket västerut och gör det med stor lycka. I den bästa av världar vore Sick & Tired låten alla förknippar med The Cardigans.

The Cardigans - Sick & Tired på Spotify

De Lescano - När jag sjunger igen

EMI 2010.

Staffan Hellstrand har haft många bollar i luften under ungefär hela sin karriär känns det som. Ena skivan skriver han åt någon annan, andra skriver han åt sig själv, tredje gången gör han studiopålägg på ytterligare någon skiva han skrivit text till. Ja det finns många samarbeten att ta i, och mycket som känns klassiskt Hellstrand även om hans namn bara finns att läsa i slutackrediteringen. För cirka ett år sen släppte han dock en första singel med ett nytt projekt. Staffan Hellstrand i band igen! Inte sen SH! liksom. Nog för att The Nomads och han samverkade väldigt bra, men de var inte ett. Här slår han ihop sig med gamla vapendragaren Fredrik Blank och den till hälften finska, till hälften argentinska sångerskan Isabel De Lescano. Även om projektet bär De Lescanos namn är alla lika delaktiga. Eller tja, Staffan är väl mer delaktig än de andra i själva skapandet som vanligt. Det är i alla fall en väldigt snygg ny förpackning till hans låtar, och När jag sjunger igen är toppen på alla sätt och vis.

De Lescano - När jag sjunger igen på Spotify

Foo Fighters - Big Me

Capitol 1995.

Innan Dave Grohl startade Foo Fighters hade han bara spelat trummor, åtminstone i sin musikkarriär. Först för Scream och sen för Nirvana. Att han även kunde göra musik själv var det väl ingen som visste. Nog för att han gav ut en demokassett under pseudonymen Late!, men den var det nog inte allt för många som lyssnade på. Istället framstod Grohl som rätt så hjärndöd i intervjuer med Nirvana i början av 90talet, om än på ett småcharmigt sätt.

Men efter Kurt Cobains död var ju Grohl tvungen att fortsätta på något sätt. Då spelade han in Foo Fighters, och så bildades även gruppen. Skivan består av skapligt långa gitarrocklåtar av hög kvalitet, Big Me drar sig dock åt det poppigare hållet och klockar in på strax över två minuter. Det är lite svävande rock, som påminner om något slags blandning mellan Dinosaur Jr och R.E.M. Dave Grohl kunde, sannerligen, vilket han har bevisat om och om igen sedan dess.

Foo Fighters - Big Me på Spotify

Barry White - You're the First, the Last, My Everything

20th Century 1974.

Ganska exakt trettio år efter sin födsel, och nästan lika många år innan döden, spelade Barry White in sitt magnum opus. You're the First, the Last, My Everything skrevs som en countrylåt redan ett par decennier tidigare av Peter Radcliffe, men den spelades under all denna tid inte in nån gång. Istället fick Barry White ändra lite i texten (och i titeln) och göra stordåd. Upptemposoul med den traditionella basstrukturen och trummorna som håller nån form av driv uppe och för varje del av låten vidare till nästa medan Whites mäktiga stämma ligger ovanpå och ger gåshud till åhörare. Lite discostråkar och så gör låten modern för sin tid och kanske än mer tidlös än vad den annars hade varit.

Barry White - You're the First, the Last, My Everything på Spotify

Atomic Swing - Smile

Sonet 1993.

Precis som alla de bra swindiebanden hade Atomic Swing en karaktäristisk sångare. Precis som alla de bra swindiebanden hade Atomic Swings karaktäristiske sångare en god känsla för melodier och låtsnickrande. Smile var Niclas Frisks första mästerverk att slå igenom ordentligt. Framför allt är det låten som alla har hört. Precis som alla de bra swindiebanden hade den karaktäristiska sångaren ett mycket bra och säreget band, i det här fallet som sagt Atomic Swing. Om Popsicle var Blur och Brainpool var Oasis (det var de inte, men låt oss ponera) så måste Atomic Swing varit typ Suede med sina gitarrer. Framför allt var det jävligt bra, effektiv pop.

Atomic Swing - Smile på Spotify

Håkan Hellström - En Midsommarnatsdröm

EMI 2005.

Håkan Hellström. Ett sånt fenomen. Jag fick hans första skiva av min far och reflekterade inte så mycket över det. Förstod inte riktigt. Jag var så liten. Sen tröttnade jag. Men cirka 2005 började jag inse att En Midsommarnattsdröm är oemotståndligt. Jag erkände det inte, men tids nog i takt med att jag till slut föll i kärlek med en popflicka fick jag till slut gå med på att ha haft fel. Då var det Håkan för hela slanten. Så här i efterhand kan jag väl tycka att det mestadels är singlarna som är jävligt bra och resten är lite sisådär, men då är vissa av singlarna fruktansvärt jävla bra också. Exempelvis En Midsommarnattsdröm.

Håkan Hellström - En Midsommarnatsdröm på Spotify

Carl Perkins - Blue Suede Shoes

Sun 1956.

Första januari 56 släpptes en av de största klassikerna vi känner till. Elvis spelade in en kändare cover, men den är inte bättre än originalet vad gäller sväng eller egentligen något. Perkins både skrev och framförde låten. Urgammal och urbra.

Carl Perkins - Blue Suede Shoes på Spotify

Neil Diamond - Sweet Caroline

UNI 1969.

Sweet Caroline har en av världens absolut snyggaste refränger. Detta är ett odiskutabelt faktum. Verserna är nedtonade med lagom melodi och snyggt tillbakadragen orkestrering som blomstrar ut tillsammans med resten av arrangemanget genom bryggan och når sin fulla briljans i just refrängen. Både Elvis Presley och Roy Orbison försökte göra fullvärdiga inspelningar av denna ljuva popsång, men misslyckades. Orbison må vara en personlig favorit, men i det här fallet är Diamond onåbar.

Neil Diamond - Sweet Caroline på Spotify

Sonic Youth - Kool Thing

DGC 1990.

Kool Thing var Sonic Youths första majorsingel i och med flytten till Geffen. Den väsnas och skränar som vanliget, men jag upplever det nästan som lite mer drivande än tidigare Sonic Youth, kanske det som gör den lite poppigare. Att Chuck D från Public Enemy är med på låten är bara ascoolt.

Sonic Youth - Kool Thing på Spotify

Care - Whatever Possessed You

Arista 1984.

Care bestod av två män med just då rätt betydelselösa resuméer, men i efterhand är det desto större. Paul Simpson hann ha ett bandprojekt med Julian Cope och Ian McCulloch innan han med Cope bildade Teardrop Explodes. Dessa lämnade han för att starta The Wild Swans som sitt eget band istället. Ian Broudie hade varit med i Big in Japan innan han slog sig samman med Simpson och Care blev ett faktum. Care släppte några singlar men albumet som spelades in kom inte ut under bandets livstid. Istället återförenades The Wild Swans och Broudie producerade bland andra Echo & the Bunnymen innan han bildade The Lightning Seeds som höll på fram till det nya milleniet. Då satt han sig åter som producent till en av världens bästa skivor, nämligen The Corals debut (samt två efterföljande). Ja, ni ser att det är inga dåliga grejer man rabblar upp när det rör sig om dessa två herrar.

Det är väldigt nyromantiskt och väldigt välpolerat men på helt rätt sätt. Väldigt välskriven låt.

Care - Whatever Possessed You på Spotify

Paola - Yours to Keep

Dolores 2002.

Paola är knappast ett välkänt namn i musiksvängarna. Inte någon annanstans heller för den delen. Men hon har sjungit med Moder Jords Massiva, varit gift med Klas Åhlund samt fått ett barn med nu avlidne BD-Anders Göthberg. När hon hette Åhlund släppte Teddybears (då även STHLM) sin Rock'n'Roll Highschool-skiva där hon sjöng på den versionen av Yours To Keep. Senare proddade Klas hennes soloalbum Stockcity Girl där en nyinspelning av låten fanns med, vilken även är den bästa versionen. När Teddybears släppte Soft Machine som främst var avsedd för den amerikanska marknaden (där de även fick med Iggy Pop på nyinspelningen av Punkrocker) fick Neneh Cherry sjunga Yours to Keep. Alla versionerna är bra, men Paolas solo är nog ändå bäst.

Paola - Yours to Keep på Spotify

Aerosmith - Dream On

Columbia 1973.

Bland popnördar har Aerosmith knappast någonsin varit en favorit. Inte heller hos mig. Detta förhindrar dock inte det faktum att de har gjort några fina låtar. Deras första skivor var rätt reko, stundtals väldigt bra. Även efter det har de haft vissa poänger, åtminstone när de inte gjort träig Aerosmithriffrock. Dream On är en storslagen rockballad som faktiskt funkar. Melodin är fin och Steve Tyler sjunger och skriker bättre än vad han någonsin skulle komma att göra igen.

I MTV Unplugged 1990 spelade de den akustiskt, vilket framhäver låten som sådan.

Aerosmith - Dream On i MTV Unplugged 1990

Biljardakademien - Fallbilder

Fanzinet Id 1984.

Ja första gången Fallbilder släpptes var det inte via något skivbolag, utan den följde med som bilaga till det skånska fanzinet Id. Så kunde det vara på den tiden. Vidare till låten och bandet.

Fallbilder är jazzpop i brist på bättre benämningar. Men samtidigt som jazzpop kanske inte är fullt beskrivande, är det åtminstone mycket sanning. Det som gör att den skiljer sig från annat i genren (där den verkligen inte kan kategoriseras in heller förstås) är att den trots sina pretentioner och de "kvasiintellektuella" (Kjell Häglunds egna ord) texterna, bibehåller en kärna av ren popessens som tordes vara oemotståndlig för alla musikaliskt begåvade eller för den delen bara intresserade människor. Biljardakademien förändrade aldrig världen, Sverige, eller för den delen ens Gotland kanske, men de flesta som hört just Fallbilder verkar vara eniga om att det är ett rent mästerverk vi har att göra med.

Bort från låten igen. Biljardakademiens inspelningar släpptes sedermera på kassettbolaget Enjoy, för att sen inte återupplivas förrän Bendi Records (i stort sett Enjoy fast ett par decennier senare) restaurerade dessa inspelningar och gav ut samlingsalbumet Gryningsfolk i Skymningsland 2007. Utöver Fallbilder innehåller skivan en smärre skara topplåtar som är väl värda att lyssna vidare på.

Biljardakademien - Fallbilder på Spotify

Shuggie Otis - Strawberry Letter 23

Epic 1971.

Strawberry Letter 23 är nog mer känd i The Brothers Johnsons version som medverkar i Pulp Fiction bland annat. Jag tror dock ändå att den i sin tur är än mer känd genom Outkasts sampling i Ms. Jackson, åtminstone hos min generation. I vilket fall är Shuggie Otis inspelning en funkig soullåt av det där smått oemotståndliga slaget där allt är precis som det ska vara.

Shuggie Otis - Strawberry Letter 23 på Spotify

Desmond Dekker - Beautiful And Dangerous

Pyramid 1968.

Desmond Dekker var en av de första reggaestjärnorna. Även en av de största. Han har en fantastisk mjuk och typisk röst som nyttjas väldigt väl till att sjunga den fina melodin i Beautiful And Dangerous. Det är jättesnyggt när det går över till refräng och byter tonalitet till moll och över huvud taget är jag imponerad över hur bra låt man kan göra med så simpla medel som här nyttjas.

Desmond Dekker - Beautiful And Dangerous på Spotify

Lindsay Buckingham - Holiday Road

Warner Bros 1983.

Ett år innan George Orwells förutspådda totalitärism skrev Lindsay Buckingham från Fleetwood Mac en låt helt utan anknytning till 1984. Istället är Holiday Road bara jätteglad och man känner hur blodet fyller varenda ven i kroppen och hade man bara varit lycklig här i världen, då hade det här varit världens bästa låt.

Lindsay Buckingham - Holiday Road musikvideo

Red Hot Chili Peppers - Under the Bridge

Warner Bros 1991.

I ärlighetens namn är jag inte alls förtjust i Red Hot Chili Peppers, i synnerhet inte deras första skivor med vad jag ser som halvkass funkrock. Med femte albumet (ja, för den som inte visste så släppte de sitt första redan 84, och hann med tre till innan 90talet) Blood Sugar Sex Magik slog de plötsligt igenom över hela världen istället. Ja, själv föredrar jag dem när de koncentrerar sig på att göra ljuv pop med Frusciantes väl utmärkande gitarrer och fina melodier. Det är bara då de verkligen lyckas bibehålla kärnan i låtarnarna känns det som. I Under the Bridge lyckas detta utmärkt. Emaj7an är genial och outrot likaså.

Red Hot Chili Peppers - Under the Bridge på Spotify

Brinsley Schwarz - (What's So Funny 'Bout) Peace, Love, and Understanding

United Artists 1974.

(What's So Funny 'Bout) Peace, Love, and Understanding är utöver en briljant popmelodi även en uppriktig och ödmjuk fråga till världen. (What's So Funny 'Bout) Peace, Love, and Understanding gjordes i sin mest kända version av Elvis Costello fem år senare, och har varit med på ett antal världens-bästa-låtar-listor i sina dar. Man skola dock icke förglömma att Nick Lowe skrev den 74, spelade in den med Brinsley Schwartz, och dessutom gjorde detta oerhört bra.

Brinsley Schwarz - (What's So Funny 'Bout) Peace, Love, and Understanding på Spotify

The Sinceros - Falling In And Out Of Love

Epic 1980.

För ett par veckor sen bad jag min far göra en spellista med hans 80talsfavoriter. När jag ögnade igenom den såg jag en titel som kändes bekant, nämligen Falling In And Out Of Love. När jag lyssnade på den rös jag nästan av välbehag och nostalgi. Jag tror bestämt att denna låt spelades skapligt mycket under min barndom, och jag förstår verkligen varför man får för sig att spela den så mycket.

The Sinceros blandade rak powerpop med det i tiden rådande new wave-ljudet och skapade en del av pophimlen. Detta är helt briljant. Refrängen är en av världens bästa.

The Sinceros - Falling In And Out Of Love på Spotify

Gloria Jones - Tainted Love

Champion 1964.

80talssynthklassikern Tainted Love av Soft Cell känner väl alla till. Bra låtjävel. Desto färre har väl hört Gloria Jones inspelning från 1976, producerad av hennes dåvarande make Marc Bolan. Än färre tordes ha hört den uråldriga inspelningen hon gjorde mer än tio år tidigare. Tänk om den där brittiska DJn inte hade köpt singeln 73, och introducerat den engelska northern soul-klubbscenen till låten. Då hade ingen nyinspelning eller cover gjorts, och än färre hade hört originalet. Tack och lov är inte fallet så.

Gloria Jones - Tainted Love på Spotify

Towa Carson - Alla har glömt

RCA 1967.

Få textförfattare får till det på samma sätt som Peter Himmelstrand fick i Alla har glömt. Utöver den fina texten har låten den där ackordföljden jag är så svag för med sjuan och mollet. Som om inte det vore nog, är det dessutom den fantastiska Mats Olssons Orkester som kompar lika perfekt som när de spelar med Olle Adolphson.

Towa Carson - Alla har glömt

The Band - The Weight

Capitol 1968.

Från The Bands första album Music from Big Pink kommer superklassikern The Weight. Förbaskat bra låt. Den är en klassiker av en anledning.

The Band - The Weight

BMX Bandits - I Wanna Fall in Love

Creation 1996.

Nånstans omkring mitten av BMX Bandits ganska oväntat stora diskografi återfinns albumet Theme Park med I Wanna Fall in Love på. Hela albumet är bra och spännande, med några låtar som verkligen sticker ut som poppärlor av extra hög rang. Tidigare nämnda låt är då förstås en utav dem. Det är bara så pop ska låta helt enkelt. Tweegitarrer och myssång, melodi och arrangemang på topp.

BMX Bandits - I Wanna Fall in Love på Spotify

Sex Pistols - Pretty Vacant

Virgin 1977.

Det var här det började (eller okej, första singeln släpptes redan 76). Hela den brittiska punken. Kanske den enda punken, enligt vissa. We're so pretty, oh so pretty now, and we don't care!

Sex Pistols - Pretty Vacant på Spotify

Kent - Musik Non Stop

Sony BMG 1999.

Det var någon kväll någon gång innan det nya millenniet tagit över som Kent för första gången väckte mitt intresse. Musik Non Stop spelades på P3 i bilradion, när jag och min mor kom in genom dörren frågade vi min far vad det var för låt vi hade hört. Kent svarade han. Det var det. Det minns jag. Det är en lika bra låt nu som då. En av Kents bästa, kanske den bästa.

Kent - Musik Non Stop på Spotify

Oasis - Supersonic

Creation 1994.

Oasis har aldrig legat mig varmt om hjärtat. När jag var i mina tidigare tonår gillade jag debutsingeln Supersonic, och det hänger kvar. De har gjort andra bra låtar, absolut. Helheten har aldrig varit intressant. Men Supersonic är en annan femma. Noel skrev en bra låt och spelade coola gitarrer till Liams sång. Supersonic är sannerligen en perfekt gitarrlåt.

Oasis - Supersonic på Spotify

Larry Clinton & His Orchestra - Heart and Soul

Victor Records 1938.

Även i urminnes tider lyssnade man på popmusik. Heart and Soul är Låten med jättestor L som alla i världen känner igen och kanske kan spela, men som ingen har någon som helst ynka aning om vad det skulle kunna tänkas vara för låt. Ungefär så. Det vanliga är (av anledning okänd för mig) att folk kan spela låten på piano. De flesta känner nog inte alls till att det finns en text till den. Eller för den delen att det är en över 70 år gammal låt.

Den är hur som helst mycket bra. Grundläggande för stor del av doo-wop-scenen och mycket annan pop.

Larry Clinton & His Orchestra - Heart and Soul på Spotify

The Velvet Underground - Sunday Morning

Verve 1966.

Sunday Morning låter inte som The Velvet Underground gjorde i övrigt på sin första skivan. Det är en ljuv lågtempolåt med en framstående celesta istället för vräkiga gitarrmattor och skrammel. Lou Reed valde att sjunga in den själv, även om den var avsedd för Nico från början. Det var nog lika bra det, för denna älskvärda låt hade inte kunnat bli bättre, oavsett vad man gjort med den.

The Velvet Underground - Sunday Morning på Spotify

The Thrills - Saturday Night

Virgin 2004.

En av mina absoluta favoritskivor är The Thrills Let's Bottle Bohemia. Den är fylld av irländska poppärlor av absolut högsta kvalitet. En av dem är Saturday Night. Den handlar om lördagkvällar, rimligtvis. Kompetenta musiker och låtskrivare, allt är på sin plats. Perfekt pop.

The Thrills - Saturday Night på Spotify

Lily Allen - Friday Night

Regal 2006.

Fenomenet Lily Allen revolutionerade på sätt och vi hela musikvärlden. De flesta ser henne som den första artist som slår igenom på MySpace. Hon skaffade sig där en stor fanbas och när hon släppte sin första singel Smile sålde den jättebra och fick mycket speltid i radio. Följande albumet, Alright, Still är ett av mina favoritalbum. Varenda låt på skivan är perfekt. Inga skip-tracks, inga tråkiga stunder. Varenda textrad är eftertänkt och rolig nästan. Melodierna är också självklara. Tillsammans med Lilys sammetslena men ändå attitydfyllda röst blir det en perfekt skiva.

Lily Allen - Friday Night på Spotify

David Bowie - Thursday's Child

Virgin 1999.

Jag är en sån där som inte alls har någon egentlig koll på vad Bowie gjort efter typ cirka 85, men här om veckan såg jag honom i Vh1 Storytellers från 1999 när han promotade sina nya skiva Hours lite och så, emellan klassikerna. När han spelade Thursday's Child blev jag ganska fångad av ljudmattan som den innebar. Jag visste inte att Bowie fortfarande skrev så bra, och lät så spännande, men ack så överbevisad jag blev.

David Bowie - Thursday's Child på Spotify

The Undertones - Wednesday Week

Sire 1980.

The Undertones slog igenom under andra halvan av 70talet i Storbritannien, tillsammans med hela punkvågen. De spelade en form av snabb popmusik med ett spektakulärt vibrato från Feargal Sharkey, och framför allt bra låtar. Från deras andra album kommer en av de bästa, helt i klass med de magnifika toppspåren från första skivan. Wednesday Week.

The Undertones - Wednesday Week på Spotify

The Rolling Stones - Ruby Tuesday

Decca 1967.

Ruby Tuesday har en av The Rolling Stones allra ljuvaste melodier. Den raka stämsången, flöjter samt stråkarna gör låten lite speciell, jag vill nästan säga så pass speciell att det är The Rolling Stones allra bästa låt. Då ett sånt uttalande bara vore dumdristigt väljer jag att istället bara utse den till en av världens bästa låtar helt enkelt.

The Rolling Stones - Ruby Tuesday på Spotify

Nina Rochelle - Måndagsfolket

TMC 2006.

När Martin Svensson fick skivkontrakt genom låten Rymdraket drogs han in i medias rampljus blixtsnabbt. Han följde så småningom upp med (Du är så) Yeah Yeah, Wow Wow och blev hatad av hela världen känns det som. Efter fyra soloskivor la han ner den karriären för att istället starta bandet Nina Rochelle. Under 00talets mitt släppte Nina Rochelle tre stycken album av hög kvalitet. Det första var skränigt och reminicerade svenskt 80tal, kanske även sent 70tal. Uppföljaren blev något mörkare och liknades av många vid Kent, själv skulle jag sällan få för mig att dra paralleller däremellan. Deras tredje album, Måndagsfolket, kan ses som modern svensk post-punk. Den är någorlunda ensam i sitt slag och präglas av typiska gitarrer och monotoni. Den har ett driv genom hela skivan och ett sju helsikes textförfatteri som gör mig förundrad över varför kritiker envisas med att se ner på dem. Men sånt är livet. Titelspåret är en av de lugnare låtarna på skivan, men inte desto sämre för det. Måndagsfolket. Vardagsskildring av en storstad, av absolut högsta klass.

Nina Rochelle - Måndagsfolket på Spotify

Veckodagarna enligt Perfekt Pop

Dags för ny temavecka, med stor betoning på vecka den här gången. Varje låt är relaterad till motsvarande dag den kommande veckan. Svår urgallring, men bra låtar.

Lars Winnerbäck och Hovet - Dunkla rum

Universal 2003.

Folk kan sucka och stöna över tråkigheten Lars Winnerbäck för vissa representerar i svensk popmusik. Jag synar och höjer med Dunkla rum. Han har skrivit många mindre spännande låtar, och han har inte världens bästa röst eller sångteknik. Han har ordens begåvning istället, och i Dunkla rum kombinerar han det med en medryckande melodi och Hovet är ett väldigt kompetent kompband. Så säga vad man vill om Herr Winnerbäck, ibland får han till det ordentligt i vilket fall.

Lars Winnerbäck och Hovet - Dunkla Rum på Spotify

Roxy Music - More Than This

Polydor 1982.

Bryan och Brian. Ferry och Eno. Två stora namn i rockhistorien. De grundade tillsammans Roxy Music 1971, innan sistnämnde hoppade av efter bara ett par år för att satsa på massor av andra saker. Han har en väldigt skrytsam meritlista så att säga.

Ferry däremot blev kvar. Långt senare skrev han More Than This som skulle komma att bli en av Roxy Musics klart kändaste låtar. Det är en väldigt vacker refräng med typiskt new romantic-sparsmakade verser. Eller vad som är vers respektive refräng kan nog tolkas tvetydigt. Min kropp känner i alla fall stort välbehag.

Roxy Music - More Than This på Spotify

Sweet - Little Willy

RCA 1972.

Sweet är främst kända för småfjantiga Ballroom Blitz. Desto bättre är somliga av deras andra låtar. Little Willy är helt vanlig pop. Eller kalla det glamrock om du vill, vem bryr sig. Det relevanta är att låten är bra, vilket den är.

Sweet - Little Willy på Spotify

The Nerves - Hanging on the Telephone

Egen release 1976.

The Nerves var aldrig kända. De blev kända av en orsak, och endast den orsaken. Blondie. Två år efter att The Nerves själva gett ut sin första (och som även blev deras sista) EP spelade Blondie in en cover på förstaspåret, Hanging on the Telephone. De släppte den på Chrysalis som andra singel från Parallel Lines och givetvis gick den bra och blev mycket populär.

Den har alltid varit en av mina favoritlåtar med Blondie, och min relation till låten startar samtidigt som Parallel Lines-skivan. Men när jag lyssnar på The Nerves original förstår jag ändå. Jag förstår varför de gjorde låten, som aldrig riktigt har känts Blondie, även om covern är väldigt bra. Originalet är powerpop rätt igenom. Komprimerat till smalaste tänkbara ljudbilden. Blondies version förblir jättebra, men i jämförelse överflödig då originalet är genialt.

The Nerves - Hanging on the Telephone på Spotify

Aztec Camera - Oblivious

Rough Trade 1983.

Aztec Cameras pop låg lika långt från New Romantic-scenen i Storbritannien, som från discopopen på andra sidan Atlanten. Med akustiska gitarrer, handklapp och en bedårande refräng lyckades de i alla fall nå toppen av den engelska indie-singellistan. De skulle bara veta vad de skulle komma att betyda för indiepopen i framtiden...

Aztec Camera - Oblivious på Spotify

Weezer - Buddy Holly

DGC 1994.

Weezer var aldrig på långa vägar lika råa som exempelvis Nirvana och Sonic Youth. Deras ambition var nog snarare (och är det väl fortfarande) att skriva bra och roliga poplåtar, och spela in dem. I början av karriären var det i alla fall mycket distade gitarrer, även om de var rätt så snälla. Buddy Holly - bortsett från att vara Weezers genombrottslåt - har en av tidernas bästa musikvideor. Det är ju Spike Jonze som regisserat, så det kan man väl vänta sig. Den utspelar sig på restaurangen i gamla serien Happy Days (Gänget och jag), och allt är helfestligt. 70talstemat är genuint bortsett från musiken. Kontrasten är briljant.

Weezer - Buddy Holly, musikvideo

Santogold - Say Aha

Downtown 2008.

Det har saknats en cool kvinnlig popmusiker länge. En Siouxie Sioux, Debbie Harry, Chrissie Hynde. Motsvarigheter i modern tid tordes vara Lily Allen, Regina Spektor, Feist och liknande. Duktiga musiker och låtskrivare. Mycket bra. Men aldrig så coola. Santogold är så cool. Hennes självbetitlade album som kom för ett par år sedan var väldigt kvalitativt, både kreativt och innovativt. Bra poplåtar. Snygga arrangemang. Cool kvinna. Ett av mina favoritalbum och låten Say Aha är ball.

Santogold - Say Aha på Spotify

Buddy Holly - Everyday

Brunswick 1957.

Det här är så jävla twee och indie och asballt att om det gjorts i dag hade kritikerna helt gått i taket. Så är det inte, för låten är urgammal. Akustisk gitarr, ståbas, celesta och det bästa av allt, trummisen som inte alls slår på trummor, han slår med händerna på benen. Sjukt lo-fi. Det är en fin låt också, sockersöt och rar.

Buddy Holly - Everyday på Spotify

The Beach Boys - Wouldn't It Be Nice

Capitol 1966.

Wouldn't It Be Nice har alla beståndsdelar som gjorde The Beach Boys så briljanta. Stämmorna, harmonierna, melodin och arrangemanget. Popmagi. Detta var över fyrtio år sen, och under alla dessa passerade år har den inte överträffats inom sin stil. Som sagt, popmagi.

The Beach Boys - Wouldn't It Be Nice på Spotify

Starsailor - Lullaby

EMI 2001.

Där mitt emellan 90talsbritpopen och indierocken som The Libertines med flera införde i början av 00talet hann en annan form av brittisk pop utvecklas. Coldplay är väl dess främsta pionjärer, men knappast det enda bandet som gjorde mjuk, känslosam och helt uppriktig rock. I spåren av The Verve och liknande dök Starsailor upp med sin debutskiva 2001. Tydliga influenser är Jeff Buckley, och även hela pophistorian känns det som. Lullaby har en av världens absolut mest ljuvliga melodier, jag smälter varje gång.

Starsailor - Lullaby på Spotify

The Beautiful South - Song For Whoever

Go! Discs 1989.

Söt popsång från The Housemartins-Paul Heatons efterföljande projekt. Handlar om hur en låtskrivare inleder romanser i första hand för att få underlag till att skriva poplåtar. Det är ju genialt att skriva en poplåt om.

The Beautiful South - Song For Whoever på Spotify

The Ramones - Sheena Is a Punk Rocker

Sire 1977.

The Ramones spelade som inga andra någonsin gjort när de släppte Blitzkrieg Bop 1976. Det var grundläggande rock'n'roll som spelades så snabbt de kunde. Sheena Is a Punkrocker visar inspiration av 60talets surfrock kombinerat med denna jättejättesnabba Ramones-rock som senare av somliga skulle komma att bli kallad punken.

The Ramones - Sheena Is a Punk Rocker på Spotify

World Party - She's The One

The Enclave 1997.

Sanneligen en av 90talets största hitlåtar. "Va?" - tänker man gärna, för vem tusan skulle koppla World Party till hitlåtar. Bara de som är bekanta med She's The One och lyssnade på radio någon enstaka gång under 99 när Robbie Williams sjöng den stup i kvarten, förmodligen. Försmäktande vacker popballad som förtjänar all den uppmärksamhet som den fått, även om den tillskrivs fel sångare.

World Party - She's The One på Spotify

Steven Page - A New Shore

Universal 2010.

Steven Page lämnade Barenaked Ladies efter att varit dem trogen i över 20 år. Det är en lång tid. När han försvann bekräftades vad man redan innan kunde ana. Ed Robertson och resten av dem som ännu är Barenaked Ladies var den lite flamsigare delen av bandet, med ordlekar och ironi drypande omkring sig. Mycket av det älskvärda med bandet, med andra ord. Steven Page stod för de mer seriösa tongångarna. Det var nog mycket just dessa två smärre motpoler som gjorde Barenaked Ladies till ett alltid lika intressant band att följa.

Med sin första skiva sedan han lämnade BnL visar dock Steven Page att han sannerligen inte är någon tråkmåns (alla vi som sett DVDn Barelaked Nadies visste det så klart redan innan), utan en mycket kompetent popmakare även på egen hand. A New Shore öppnar skivan, och känns som en ledsång för hela honom. Man känner sig direkt hemma med Pages röst och melodier och får även ett väldigt tjusigt arrangemang med stämmor och stråkar som smälter även den tjockaste arktiska isen.

Så det visade sig att det finns inget att sörja över i Steven Pages avhopp. Istället fick vi dubbelt så många bra skivor från pojkarna 2010.

Steven Page - A New Shore på Spotify

The Proclaimers - Then I Met You

Chrysalis 1988.

The Proclaimers har uppenbara likheter med The Everly Brothers då det är två bröder som sjunger folkinspirerade popsånger i stämmor. The Proclaimers är även två av de minst attraktiva popmusikerna jag kan komma att tänka på. Men karisman i musiken och sången (inte minst den skotska dialekten) är desto större. Sunshine on Leith är en av allt för många förbisedd skiva, det krävs att man är gubbe själv, eller har en gubbe som prackat på en den, för att man ska ha någon relation till den. Ungefär i alla fall. Jag lyssnade av egen nyfikenhet, men det är ju bara jag det. Det är en fin skiva i alla fall, titelspåret är underbart. Then I Met You är också skitbra. De två tvillingarna visar prov på allt de kan ungefär. Låten har underhållande arrangemang, bra stämmor och en fin melodi. Det är allt man behöver kunna som popmusiker också. Skotskan är en bonus.

The Proclaimers - Then I Met You på Spotify

The Doors - Break on Through

Elektra 1967.

För exakt 44 år sedan, den första januari 67 släppte The Doors sin debutsingel. Med buller och brak tog de sin typiska orgelrock och satte sprätt på hela världen. Lite så i alla fall. De visar stora influenser från både diverse stora bluesmusiker (grundriffet är lite misstänkt likt Ray Charles What'd I Say, bland annat), samt så klart The Rolling Stones och andra mer strukturella kompositörer. Nåväl, The Doors har sedan sin livstid stått som symboler för droger och att leva hela rockmyten, åtminstone Jim Morrison själv. Man skall minnas att de även gjorde en del jävligt bra musik också.

The Doors - Break on Through på Spotify