Jet - Bring It on Back

Atlantic 2006.

I motsats till The La's There She Goes som jag skrev om i går, så är Bring It on Back en helt vanlig rocklåt. Den följer popstrukturen med vers, refräng, vers, refräng, stick, refräng. Detta gör den inte mindre bra, utan i det här fallet är det snarare tvärtom. Den använder vanliga harmonier och vanlig struktur, men gör det på ett väldigt bra sätt. Dynamiken mellan lugnet i verserna och disten i refrängerna ger ett momentum som håller låten igenom, skickligt gjort.

Jet - Bring It On Back på Spotify

The La's - There She Goes

Go! Discs 1988.

There She Goes är en rätt så speciell låt i den bemärkelsen att det egentligen inte finns några verser. För att låta som en vanlig poplåt på nästan tre minuter brukar man oftast ha mer än dryga tio textrader också, det har inte There She Goes. Den byggs upp av ett magnifikt popriff (givetvis på en Rickenbacker-gitarr) som ligger under mellanspel och refräng. Det faktum att det riffet räcker, att verser och mer text nästan hade känts överflödigt, gör There She Goes någorlunda unik och helt och håller fantastisk.

The La's - There She Goes på Spotify

Ian Hunter - Ships

Chrysalis 1979.

Fram till i går hade jag bara hört Barry Manilows tolkning av låten, tills jag såg Ian Hunters namn krediteras för både text och musik. Låten i sig är förstås lika jättebra, det är ju samma låt, men i originalversionen får man Mick Ronsons produktion och E Street Band som kompmusiker. Givetvis blir det då än bättre.

Ian Hunter - Ships på Spotify

Spice Girls - Stop

Virgin 1997.

Att Spice Girls-hysterin även bjöd på en del kvalitativ musik är väl rätt så välkänt. Stop är lite bättre än alla deras andra singlar dock. Den spinner vidare på 80talets Motown-inspirerade neo-soul med glitter och syntet. Det är urläckert.

Spice Girls - Stop på Spotify

The Animals - Don't Let Me Be Misunderstood

Columbia 1965.

Ursprungligen inspelad av Nina Simone måste det varit svårt att se Don't Let Me Be Misunderstood som en poplåt. På nåt sätt letade den sig fram till The Animals ändå, som på typiskt The Animals-manér gjorde 60tals r&b-av den. Det är snyggt som tusan.

The Animals - Don't Let Me Be Misunderstood på Spotify

The Killers - A Great Big Sled

Island 2006.

Det är fint när moderna indierockare gör julmusik, och dessutom gör den bra. A Great Big Sled låter som The Killers plus lite julsyntar, bjällror och en text om denna kalla vinterhögtid. Brandon Flowers träffsäkerhet i melodin är lika självklar som alltid, likaså arrangemanget. The Killers bevisar även i jultider att de är ett av 00talets starkaste popmakare.

The Killers - A Great Big Sled på Spotify

Elvis Presley - Winter Wonderland

RCA 1971.

Elvis röst kan också väl förknippas med julen. Den djupa stämman har inspirerat många till att sjunga sånger om vår allra mest kära högtid. Winter Wonderland skrevs redan på 30talet och sen långt tillbaka har den räknats av allmänheten som en sån där julstandard, som ofta är med på julskivor. I Elvis fall kom den med på hans andra julalbum, i en precis lagom inspelning. Varken för lite eller för mycket, allt är på sin plats.

Elvis Presley - Winter Wonderland på Spotify

John Lennon & Yoko Ono - Happy Xmas (War Is Over)

Apple 1971.

Ibland finns det många olika sätt att säga samma sak, att sprida sitt budskap på. Exempelvis det om fred på jorden, som John Lennon inte allt för sällan proklamerade för. Ett sätt att göra det var genom Imagine förstås, ett annat var att hälsa god jul på ett lite annorlunda sätt. Utöver den uppenbara krigprotesten i titeln finns ett annat ställningstagande de flesta hoppar över vid jul. Men likväl sjunger han väldigt fint om att förena alla människor av olika slag. För så gör han ju. Och God Jul.

John Lennon & Yoko Ono - Happy Xmas (War Is Over) på Spotify

The Smashing Pumpkins - Christmastime

A&M 1997.

Hela låten är julmagi. Det känns juligt utan någon egentlig anledning utöver några små klockor här och var. Texten beskriver en julidyll med barn som leker vid granen, och reminiscerande av hur julen var som liten.

Jul, jul, strålande Smashing Pumpkins förmåga att fånga julen i Christmastime.

The Smashing Pumpkins - Christmastime på Spotify

Bobby Helms - Jingle Bell Rock

Decca 1957.

På 50talet när allt var rock'n'roll blev så klart även julen det. Jingle Bell Rock är en perfekt låt. Arrangemanget, melodin, gitarren. Grymt! Juligt. Toppen! Det har gjorts många inspelningar, många många, en del bättre än andra. Inte ens Arcade Fire tokiga spexvariant slår den verkliga klassikern som originalet innebär.

Bobby Helms - Jingle Bell Rock på Spotify

Darlene Love - Christmas (Baby Please Come Home)

Philles 1963.

Inget inbringar julkänslor på samma sätt som Phil Spectors A Christmas Gift For You. Hans Wall of Sound under första halvan av 60talet är nästan synonymt med julen för mig. Christmas (Baby Please Come Home) är en av de grundläggande julpoplåtarna, och har spelats in av hur många som helst för låten i sig är så pass skitbra att folk inte tycker sig få nog av tolkningar. Den är verkligen så bra, Darlene Love sjunger den verkligen så bra som det är möjligt också. Med henne och Spector är det uppenbart att originalversionen fortfarande även är den definitiva, bästa versionen.

Darlene Love - Christmas (Baby Please Come Home) på Spotify

Barenaked Ladies - Jingle Bells

Desperation 2004.

Barenaked Ladies - Världens mest helfestliga band. Deras tolkning av Jingle Bells är totalt tokig. Den inleds väldigt vacker med piano och Steven Pages fylliga stämma. Än så länge en fin balladversion av låten, med prima färgningar på pianot.

Efter första refrängen händer något. Galet.

Allting går plötsligt i ultratempo och Steven Page är mer gaphals än finstämd. Det är utmärkt. Den klassiska skämtraden "Jingle bells, Batman smells, Robin lay an egg" et cetera gör sig perfekt.

Sedermera, diverse solon och snygga arrangemanspoänger. Mer tjo och tjim och världens överlägset mest helfestliga jullåt är klar.

Barenaked Ladies - Jingle Bells på Spotify

Julen enligt Perfekt Pop

På fredag är det julafton, därefter följer ytterligare två dagar julens huvudfirande. Dessförinnan vill man infinna sig i julkänslor och sånt där trevligt, och därför inleds nu Perfekt Pops julvecka.

Cake - Rock 'n' Roll Lifestyle

Capricorn 1993.

Cake har alltid varit ett band med humor. Uppenbarligen redan på sin debutsingel. Full av sarkasm som pekar på hur rockmusiken blivit kommersiell. De gör det med finess och som sagt humor. Välspelat och gitarrlicken i låten är asballa. Simpelt och snyggt.

Cake - Rock 'n' Roll Lifestyle

Culture Club - Karma Chameleon

Virgin 1983.

Hundra procent älskvärd new wave-pop. Culture Clubs signaturlåt, mer eller mindre, fullt förståeligt. Årets brittiska singel 84. Munspelet är perfekt och lyriken i refrängen briljant. Både just nyckelfrasen - karma chameleon - och efterföljande raden "loving would be easy if your colours were like my dream", urläckert. Den halverade refrängen efter cirka tre fjärdedelar av låten är helt och hållet genial.

Culture Club - Karma Chameleon på Spotify

The Bangles - Eternal Flame

CBS 1989.

Eternal Flame är ovanligt välpolerad för att vara The Bangles. En finstämd ballad. En av låtskrivarna placerar den mitt emellan The Beatles och The Byrds. Nåväl, vill man göra det så får man väl. Själv vet jag inte om den verkligen hör hemma där. Men det är en fin låt.

The Bangles - Eternal Flame på Spotify

Pinto - Iron And Rust

Krusty Stills 2007.

Vem tusan är Pinto? Det var frågan jag ställde mig när jag sökte igenom Anna Järvinens tidigare verk. Uppenbarligen hade jag helt missat denna svenske popkille. Jag tänkte att det är väl lika bra att undersöka saken, se om det håller. Det höll. Iron And Rust är en vacker kärlekssång i strax över två minuter. Duett med Anna Järvinen allså, vilket givetvis bidrar till än större popromantik. Hon har ju rösten som inte kan ljuga.

Pinto - Iron And Rust på Spotify

Kaiser Chiefs - Oh My God

Drowned in Sound 2004.

Kaiser Chiefs blev utnämnda till kopior och tristess av somliga när de slog igenom precis i mitten av 2000talet. Min åsikt är nytänkande och briljans. De låter så urbrittiska som det bara är möjligt, det är bara inte tänkbart att ett amerikanskt band skulle låta så. Reggae- eller kanske snarare skarevival-från-sena-70talet-influenserna i just Oh My God är påtagliga. I övrigt är det tydligt att de lyssnar mycket på det brittiska 80talet och hämtat inspiration därifrån. Kaiser Chiefs har samlat sina favoritljud, och skapat en egen sfär för dem, en brittisk popsfär som man gärna låter sig sugas in i.

Kaiser Chiefs - Oh My God på Spotify

The Who - Behind Blue Eyes

Decca 1971.

The Who var stora. Störst för vissa. De skapade rock'n'roll så som den efter dem skulle gestaltas. Behind Blue Eyes innehåller både en av världens finaste melodier och även lyrik, framför allt i kombinationen med varandra. Och hur de öser på i sticket är unikt så väl som så typiskt The Who. Det var ett väldigt talangfullt band, framför allt just Pete Townsend när han skrev Behind Blue Eyes.

The Who - Behind Blue Eyes på Spotify

Mauro Scocco - Sarah

The Record Station 1988.

Sarah. Ingen svenska som bär det namnet lär ha undgått skämtsamt sjungande på Mauro Scoccos superhit från bekanta och obekanta. Den sjungs med all rätt. Raden "ta på dig jackan så går vi ut och går" är ganska tafflig, men melodin desto starkare. Reverbtrummorna och den ganska stora men inte rymliga produktionen är typisk svenskt sent 80tal, på det bra sättet.

Mauro Scocco - Sarah på Spotify

Anna Stadling - Röd snö

Warner 2010.

För några år sedan - tror det var mellan Staffan Hellstrands två skivor Elektriska gatan och Motljus - förmodligen då runt 2005, fanns diverse liveupptagningar och osläppta demoinspelningar som han hade gjort att tillgå på hans dåvarande hemsida. Jag kom över en låt som hette Röd snö med Anna Stadling på sång. Sedan dess har låten återkommit till mitt huvud och melodin i refrängen är en av de ljuvaste tänkbara. När hon släppte sitt nya album för ett par månader sen läste jag ett par svala recensioner och orkade inte bry mig om att titta närmare, men här om dagen upptäckte jag att just Röd snö fanns med på denna skiva. Den låter givetvis mer färdig nu, det är samma låt i andra kläder. Demoversionen är fortfarande väldigt snyggt avskalad men denna countrypopsång som nu finns utgiven, är inte sämre. Staffan Hellstrand när han är som bäst, och ett underbart sångpålägg med bra komp. Tack för sådan här pop som passar utmärkt i kalla vintertider.

Anna Stadling - Röd snö på Spotify

The Supremes - You Can't Hurry Love

Motown 1966.

Åter när man kommer till Motowns 60tal är produktionen helt magisk. Det finns liksom inget mer att säga än att det är helt och hållet felfritt, perfekt. Man funderar på varför inte all musik låter så. Det svänger utav bara helvete och körer och leadsång och ja allting är exakt där det borde.

The Supremes - You Can't Hurry Love på Spotify

The Tellers - Like I Say

PIAS 2010.

För lite mer än tre år sedan, på Emmabodafestivalen 2007 hade jag förmånen att få se The Tellers tidigt i sin karriär. Vid det laget hade de bara släppt en självbetitlad EP som var smarsmakat inspelad men live var det lite mer drag. Intrycken sa The Libertines fast mer akustiskt än elektriskt. Och belgiskt. Så fortsatte det när jag lyssnade på deras första fullängdare som släpptes senare samma år. Nu har den spridit sig lite utanför deras hemlands gränser och i år har deras nya album släppts. Man känner väl igen sig i den mjuka men smått raspiga sången, den otroligt charmanta belgiska accenten och fingertoppskänslan för popmusik.

The Tellers - Like I Say på Spotify

Frankie Valli - Can't Take My Eyes Off You

Philips 1967.

Frankie Valli är när allt kommer omkring ett relativt okänt namn. The Four Seasons är inte heller något som folk känner igen. Men Can't Take My Eyes Off You har nog betydligt fler en relation till. Låten är så löjligt behaglig att man bara kan mysa i oändligheter. Tänk om ändå livet också var sånt.

Frankie Valli - Can't Take My Eyes Off You på Spotify

Macy Gray - I Try

Epic 1999.

90talets återuppståndelse av soul i typiskt popformat bjöd på mycket snyggt producerad musik. TLC har nämnts, och Macy Gray har i sin röst klara likheter med Tionne Watkins i just TLC. Musiken är mer åt radiohållet, men melodin är stark och sångprestationen likaså. Till och med tonartshöjningen är en bra idé.

Macy Gray - I Try på Spotify

Daft Punk - Something About Us

Virgin 2001.

Discovery är en bra skiva. Riktigt bra. Den animerade stumfilmen som gjordes till albumet, Interstella 5555 är även den ett rent mästerverk. Something About Us är den mest avslappnade låten på skivan upplever jag. Slick produktion och funkig bas. Snygg vocoder på sången och sen har man en perfekt låt.

Daft Punk - Something About Us på Spotify

Manfred Mann - The Mighty Quinn

Fontana 1968.

Originalversionen av låten gick under namnet Quinn the Eskimo, med Bob Dylan som upphovsman. Som i flera andra lägen finns dock en väldigt bra tolkning av hans låt, i detta fall av Manfred Mann (Cornershop har också spelat in låten med mycket lycka, fantastisk version även den). 60talspop med twisten att det är en Dylan-låt. Det låter som vad som helst från tiden, men det är inte vad som helst. Det är skitbra.

Manfred Mann - The Mighty Quinn på Spotify

The Housemartins - Get Up Off Our Knees

Go! Discs 1986.

Jag frågar mig själv ibland varför inte The Housemartins släppte Get Up Off Our Knees som singel, personligen ser jag den som albumets kanske starkaste spår. Otrolig hitfaktor. En låt som omöjligen lämnar någon åhörare annat än glad. Dynamiken mellan vers - brygga - refräng är suverän. Låten håller sitt momentum på topp rakt igenom.

The Housemartins - Get Up Off Our Knees på Spotify

George Michael - Faith

Columbia 1987.

Avskalat med bara en akustisk gitarr, bas och rytmsektion (och elgitarrsolot) fokuserar Faith på just rytmen och sången vilket görs alldeles fenomenalt. Det finns spår av 60talssoul i låten som sådan men med helt annan produktion. Samtidigt som den på många sätt är typiskt 80talistisk finns en tidlöshet som gör att den kommer fortsätta hålla lika bra 20 år till, som den gjort de 20 år som passerat sen den släpptes.

George Michael - Faith på Spotify

Thin Lizzy - Cowboy Song

Vertigo 1976.

En aning klyschig historia om en cowboy som rider över Texas vidder som speglar en viss romantik och cinematik. Vidare har låten världens snyggaste gitarrsolo (kanske världens två snyggaste gitarrsolon rent av). Phil Lynotts låtskrivarförmåga kan inte rimligen ifrågasättas av någon som hört Cowboy Song.

Thin Lizzy - Cowboy Song på Spotify

Irene Cara - Flashdance... What a Feeling

Casablanca 1983.

Ett till exempel på när Giorgio Moroder visar sin stundtals briljanta sida som producent och låtmakare. Tillsammans med Billy Idols dåtida medhjälpare Keith Forsey (liksom i flera andra fall) gjorde han temalåten till filmen Flashdance. Vare sig man gillar filmen och låten i sitt sammanhang eller inte, tordes jag kunna påstå att låten i sig är 80talet i sin yttersta skönhet.

Irene Cara - Flashdance... What a Feeling på Spotify

Dawn feat Tony Orlando - Tie a Yellow Ribbon Round the Ole Oak Tree

Bell 1973.

Idén om ett gult band kring ett träd kommer ursprungligen från att kvinnor bar gula band i håret för att visa hängivelse till sina makar som var ute och krigade i cirka forntidens USA. I sången bes kvinnan binda ett gult band kring en gammal ek för att mannen när han kommer ut ur fängelset ska kunna se om hon väntar på honom eller inte. Rätt söt historia, snygg melodi.

Dawn feat Tony Orlando - Tie a Yellow Ribbon Round the Ole Oak Tree på Spotify

Maggie Reilly - Everytime We Touch

EMI 1992.

Maggie Reilly är förmodligen mest känd för sången på Mike Oldfields Moonlight Shadow. Everytime We Touch är förmodligen mest känd för att Cascada gjorde en gräslig låt 2005 där de använde dess refräng. Sanningen är dock att originalversionen av låten är perfekt pop.

Maggie Reilly - Everytime We Touch på Spotify

R.E.M. - It's the End of the World as We Know It (And I Feel Fine)

I.R.S. 1987.

Oftast när jag spelar upp något från R.E.M.s första skivor så vägrar folk tro på att det är R.E.M. De går inte med på att det lät så en gång i tiden, bräkigt och slött, när de främst förknippas med finstämda Everybody Hurts. It's the End of the World as We Know It (And I Feel Fine) är en milstolpe i deras utveckling. Medryckande upptempopop med suverän refräng. It's the end of the world as we know it, and i feel fine. Verserna öser på med ord i en rytm som gör låten än mer spännande.

R.E.M. - It's the End of the World as We Know It (And I Feel Fine) på Spotify

Claes-Göran Hederström - Det börjar verka kärlek banne mig

RCA 1968.

Svensktoppens bästa någonsin kanske är Det börjar verka kärlek banne mig. De banala textraderna är mest charmiga och melodin är en av de snyggaste i pophistorien. Framträdandet i Melodifestivalen är en klassiker.

ABBA - S.O.S

Polar 1975.

En av Abbas bästa låtar är helt klart S.O.S, den är på många sätt den absoluta Abba-låten med för den delen. Mer typisk är svårfunnen. Men pianon och synthar som arbetar tillsammans för att få rätt dynamik och en bra övergång till den alltid så explosiva refräng som det innebär när det är Abba-låtar.

Abba - S.O.S på Spotify

Lisa Ekdahl - Vem vet

EMI 1994.

Till viss del är Lisa Ekdahl en typisk svensk slentrianlåtskrivare som använder sig av lite för uppenbara harmonier och framför allt tafatta engelska texter. Vem vet är ett exempel på motsatsen. Vacker vispop och mystiken i både texten och för den delen det jazziga arrangemanget ger låten någonting unikt.

Lisa Ekdahl - Vem vet på Spotify

Lisa Miskovsky - Lady Stardust

Stockholm 2003.

Lisa Miskovsky slog igenom med Driving One Of Your Cars 01, en låt som närmast får mig att tänka på The Cardigans Gran Turismo-skiva, fast med mer radioproduktion. Ett par år senare gjorde hon tillsammans med The Lost Patrol den fantastiska popdängan Alright innan hon slog sig ihop med Jocke Berg och skrev skivan Fallingwater. Därifrån hamnade Lady Stardust på svensktoppen och det förstår jag. Vacker ljudbild och svepande melodier. I mitt tycke på alla sätt så som bra pop ska vara.

Lisa Miskovsky - Lady Stardust på Spotify

Harpo - Moviestar

EMI 1975.

I stil med Abba kom Harpo i mitten av 70talet och toppade listor runt om i Europa. En rolig detalj kring det är förstås att först anlitades Björn och Benny för att producera hans första skiva, men det gick inge bra så den planen ändrades. På Moviestar körsjunger dock Anni-Frid Lyngstad i refrängen. Några enorma likheter med Abba finns väl i och för sig inte. Förutom känslan av ett sånt där poppaket på några minuter där allt bara sitter ihop så självklart med stråkar och glitter och allt man kan tänkas behöva.

Harpo - Moviestar på Spotify

Caroline Wennergren - A Different Kind Of Love

Lionheart 2005.

Caroline Wennergren kom tvåa i Sikta mot stjärnorna för sin Ella Fitzgerald när hon var sexton. Det säger nånting. Tre år senare stod hon som femteplatstagare i Melodifestivalen med sin unika bossanovainspirerade låt. Överlägsen mot de andra deltagande om man frågar någon med smak. Vilket uppenbarligen vissa av svensktoppröstarna hade.

Nåväl, rätt så förtjusande för att vara melodifestival.

Wilmer X - Vem får nu se alla tårar?

EMI 1991.

Wilmer X har gjort otroligt varierad musik. Framför allt i stil, till viss del i kvalitet. Nisse Hellberg skriver sällan en dålig låt, men alla är knappast perfekta. Vem får nu se alla tårar? tog sig in på svensktoppen som första singel ifrån Mambo Feber 1991. En ganska vanlig rockballad i tidens anda, men de gamla 60talsinfluenserna skiner igenom och refrängen är helt rätt på alla sätt.

Wilmer X - Vem får nu se alla tårar? på Spotify

Svensktoppen enligt Perfekt Pop

Svensktoppen är med all rätt förknippad med smörja. Smörja, smörja och åter smörja. Dansband och schlager för hela slanten. Nästan. Det finns guldkorn. Inte många, men en del. Sju av de låtar som lyckas med det oftast oförenliga att vara både en bra låt, och har haft goda framgångar på svensktoppen presenteras denna vecka.

The Chordettes - Mr. Sandman

Cadence 1954.

Det gjordes bra popmusik även innan The Beatles och hela faderullan. Inte på samma villkor eller i samma stil, men med jazzinfluenser och swingrytm är Mr. Sandman en av de trevligaste stämsångerna i historien. Avskalad orkestrering med bara något enstaka saxofonfill ger mer utrymme för sången och på något sätt svänger det ändå jävligt bra.

The Chordettes - Mr. Sandman på Spotify

Sophie Ellis-Bextor - Murder on the Dancefloor

Universal 2001.

Ellis-Bextor slog igenom precis i 00talets begynnelse efter att hon brutit upp med britpoparna Theaudience. Över till discopop istället tyckte hon var en bra idé. Det var en bra idé. Murder on the Dancefloor är ett sånt där snyggt poppaket med stråkar, funkgitarrer och bra dansbeats.

Sophie Ellis-Bextor - Murder on the Dancefloor på Spotify

Whitney Houston - My Love Is Your love

Arista 1998.

Det hörs tydligt vem som varit med och producerat här. Wyclef Jean sätter en tydlig prägel i stil med The Fugees 90talsr'n'b. Det är slickat och lågmält, förnyar hela Houston och låter så otroligt behagligt.

Whitney Houston - My Love Is Your Love på Spotify

Suzanne Vega - Luka

A&M 1987.

Att listhittar handlar om barnövergrepp är nog rätt sällsynt. Framför allt så uppriktigt som Luka gör. Suzanne Vega har en sån där röst som man inte tror kan ljuga. 80talets kommersialism när den var som bäst.

Suzanne Vega - Luka på Spotify

Elvis Costello & The Attractions - High Fidelity

F-Beat 1980.

Costello har i alla tider varit en kompetent och innovativ låtskrivare. Att han var som vassast i början av sin karriär (trots höga toppar även senare) är i alla fall jag själv överens om. High Fidelity är hämtad från hans fjärde album, det tredje som ackompanjerats av The Attractions. Vanlig Costello-pop som det lät på den tiden. Med andra ord utsökt.

Elvis Costello & The Attractions - High Fidelity på Spotify

This Perfect Day - Fishtank

Soap 1997.

Mitt i smeten mellan Eggstone, Popsicle, The Wannadies och Brainpool hamnade This Perfect Day. Aldrig lika uppmärksammade, framför allt inte i efterhand. Fishtank hamnade trots allt etta på trackslistan, och det med all rätt. Strukturmässigt rör det sig om klassisk fyrackordspop men med stor tidsenlighet i ljudbilden. En galen synth och ösiga gitarrer. Ingen, verkligen ingen, kan förneka refrängmelodins briljans.

This Perfect Day - Fishtank på Spotify

King Harvest - Dancing in the Moonlight

Perception 1972.

Runt millenieskiftet kom Dancing in the Moonlight in på listorna till slut efter att Toploader gjort sin välkända version av låten, men fortfarande uppmärksammades inte den nästan trettio år äldre inspelningen av King Harvest. Faktum är att inte den heller är den första. Wells Kelly som spelade trummor i King Harvest hade en bror vid namn Sherman Kelly, det är han som är upphovsman till låten och 69 spelade han in den med sin grupp Boffalongo; innan Wells tog med den till King Harvest.

Det var i King Harvest-versionen som det kännetecknande Wurlitzer-pianoriffet infördes till låten och med ens steg den till nya höjder. Vilken tur att Shermans bror spelade i ett bättre band än han själv alltså.

King Harvest - Dancing in the Moonlight på Spotify

Johnny Kidd & The Pirates - Shakin' All Over

HMV 1960.

Rockmusik är primitiv och simpel. Så har det alltid varit och så är det än. Åtminstone den bästa. Shakin' All Over är också det. Den har ett medryckande gitarriff och ett sväng som bjuder upp till dans med alla betoningar och pauser. Allt det där man begär från klassisk, hederlig rock'n'roll.

Johnny Kidd & The Pirates - Shakin' All Over på Spotify

Chuck Berry - Johnny B. Goode

Chess 1958.

På alla sätt en av de mest klassiska rock'n'roll-låtarna i historien. Kanske världens första också, i sitt slag med bluestolvan och gitarrsolona och texten om den amerikanska drömmen. Fantastiskt bra än i dag.

Chuck Berry - Johnny B. Goode på Spotify

Mott the Hoople - All the Young Dudes

Columbia 1972.

De flesta har nog aldrig hört någon annan låt med Mott the Hoople än All the Young Dudes. Men just den har alla hört. David Bowie skrev låten, producerade, samt spelade gitarr, körsjöng och handklappade. Det hörs. Först erbjöd han dem låten Suffragette City, men Ian Hunter och de andra gillade den inte, så de fick All the Young Dudes istället. Vi kan ju vara glada att det artade sig så, för den är helt briljant.

Mott the Hoople - All the Young Dudes på Spotify

Johnny Flynn & The Sussex Wit - Tickle Me Pink

Vertigo 2008.

Jag minns inte tillfället då jag första gången hörde Tickle Me Pink. Jag vet inte om det minnet kanske blivit förblindat av ljuset. Vad jag minns är dock att jag med ens hade en nya favoritlåt. Tickle Me Pink var det bästa jag hört på länge i sin stil. Grunden ligger i brittisk folkmusik men Johnny Flynn applicerar den på popmusik och det känns genuint och lagom experimentellt. Kompbandet är fantastiskt. Jag fick senare en gudasänd gåva när jag plötsligt en dag kunde läsa hans namn i listan över nya bokningar till Acceleratorfestivalen till vilken jag skaffat mig en biljett. 08 var ett fantastiskt musikår för min egen del med väldigt många suveräna album och liveframträdanden, men mitt smått nervösa samtal med Johnny Flynn (han verkade i och för sig ännu mer nervös) efter hans spelning står ut som en av höjdpunkterna. Tickle Me Pink är till viss del uppgivet aggressiv på ett sansat och tillbakadraget sätt. Väldigt bra arbete med dynamiken. Och jag minns min lycka när jag satt och skrålade med för full hals om och om igen tills rösten försvann.

Johnny Flynn & The Sussex Wit - Tickle Me Pink på Spotify

Love - Alone Again Or

Elektra 1968.

Flamencoinspirerad västamerikansk folkrock. Det första är sällan förknippat med de två senare. Men flamencoinspirerad är låten uppenbarligen. Mexikanskt blås och det kromatiskt stigande ackordbytet i början av varje vers ger onekligen en viss latinokänsla till det hela. Det hade kunnat vara fjantigt om det inte vore för de kompetenta musikerna och låtskrivarna. Som i varje takt visste att så här ska det va. Den subtila övergången från vers till refräng är genial och förlösande.

Love - Alone Again Or på Spotify

Final Fantasy - This Lamb Sells Condos

Blocks Recording Club 2006.

Owen Pallet, AKA Final Fantasy spelar fantastisk pianopop. Uppenbart klassiskt skolad med mycket stråkar och då i första hand hans huvudinstrument fiolen ger han sin indiepop en mycket säregen prägel som är beundransvärd dels av just anledningen att den är så egen, men även för att det är så oerhört bra. Melodierna han får fram är ständigt intressanta och arrangemangen kunde aldrig varit bättre. This Lamb Sells Condos utgjorde knappa fem minuter av 2006 års absolut bästa inspelade tid.

Final Fantasy - This Lamb Sells Condos på Spotify

Uno Svenningsson - Under Ytan

The Record Station 1994.

Tvärtemot alla myter som florerar säger jag att det finns ingen skam i att gilla Uno Svenningsson. Kompetent både som sångare och låtskrivare, vilket Under Ytan är ett bra exempel på. Stämmorna och texten, stråkarna och gitarren. Melodin. Högsta klass på alla plan.

Uno Svenningsson - Under Ytan på Spotify

The Killers - Mr. Brightside

Lizard King 2003.

När The Killers slog igenom i början av 00talet startade en helt ny våg av indiepop. The Strokes och The Libertines hade redan öppnat vägarna för något nytt två respektive ett år tidigare, en ny rock'n'roll. Men det var inte det The Killers gjorde. De blandade in ett stort uns av 80tal och mixade New Wave med modern poprock. Resultatet Hot Fuss blev en någorlunda ojämn upplevelse, men singlarna från skivan är oumbärliga. Fortsättningsvis släppte de ett par skivor till där de hela tiden förnyade sig själva och det har nästan gjort att man förträngt hur och när det hela startade.

Mr. Brightside handlar hur som helst om hur förbannat jävligt det kan vara att inte kunna kontrollera sina tankar. Hur man föreställer sig scenarier värre än hur de förmodligen är, och mår riktigt dåligt över det. Och gitarriffet är ett av 00talets absolut snyggaste. Mr. Brightside har redan gått till historien som en modern popklassiker.

The Killers - Mr. Brightside musikvideo

Ben E. King - Stand By Me

Atco 1961.

Ingen i världen som har hört popmusik har gått miste om Stand By Me. Alla känner igen låten. Inte minst basgången. Alla känner inte igen dess briljans dock, på något förunderligt vis. En av de mest traditionella ackordgångarna som legat till grund för tiotusentals efterföljare. Ben E. King hade dessutom en röst som få andra kommit i närheten av, len och raspig på samma gång. Kraftfull. Helt perfekt soulpop.

Ben E. King - Stand By Me på Spotify

The Cure - Close to Me

Fiction 1985.

Det är givetvis svårt att välja när det kommer till The Cure. Inte bara att välja låt, utan att välja epok. Man kan ta nåt från deras rockigare 70tal likväl som det mer stömlinjeformade 90talet utan att på något sätt välja fel. Eller så tar man Close to Me. Den har satt tydliga spår i den senare elektroniska pophistorien. Rytmen och dansvänligheten är enastående. Minimalismen och enkelheten. Intelligensen. Inget mer än väldigt simpla, raka trummor, en basgång och ett par olika syntljud. Och Robert Smith så klart.

The Cure - Close to Me på Spotify

Talk Talk - It's My Life

EMI 1984.

It's My Life är också en låt betydligt mer välkänd i en annan version, åtminstone för den yngre publiken. Nämligen från när No Doubt spelade in och släppte den 2003 på ett samlingsalbum. Cover-versionen är så lik originalet att det blir ett sånt där fall av meningslöshet. Låten är oerhört bra hur som helst. Syntbetoningarna i bryggan blir som ett crescendo inför refrängen och helheten blir solstrålande 80talspop.

Talk Talk - It's My Life på Spotify

B. J. Thomas - Hooked on a Feeling

Scepter 1968.

De flesta känner nog låten bättre genom Björn Skifs och hans Blue Swede. Faktum är dock att den versionens signum, det vill säga "ooga chaka" är stulet från Jonathan Kings tidigare version, och att låten för den delen är bättre utan nåt jävla "ooga chaka". Alltså är B. J. Thomas version med elsitaren optimal. Den gör låten rättvisa. Bra melodi, bra ackordharmoni. Bra låt!

B. J. Thomas - Hooked on a Feeling på Spotify

Bonnie Tyler - Total Eclipse of the Heart

Columbia 1983.

Denna försmäktande superpowerballad från 80talet är så otroligt bombastisk och pompös att man sedan länge passerat gränsen där en powerballad blir larvig. Det blir dubbla subtraktioner. Jim Steinman känns igen från Meat Loafs större ballader liksom. Bonnie Tyler sjunger förvisso på ett typiskt 80talsvis, men bättre. Förbannat bra rent av.

Bonnie Tyler - Total Eclipse of the Heart

Edison Lighthouse - Love Grows (Where My Rosemary Goes)

Bell Records 1970.

Edison Lighthouse var inte ett riktigt band egentligen. Det var egentligen så att tre låtskrivare komponerade Love Grows, och spelade in den med Tony Burrows på sång. När singeln plötsligt toppade listan blev de dock tvugna att fixa ett band. De tog ett redan existerande band som hette Greenfields och lät dem göra audition, och det blev bra. Strax därefter kunde man se Greenfields låtsasspela på Top of The Pops med Tony Burrows som sångare. Fantastisk låt.

Edison Lighthouse, Love Grows (Where My Rosemary Goes) på Spotify

Daniel Johnston - True Love Will Find You In The End

Shimmy Disc 1990.

Det finns någonting himmelskt över vissa av Daniel Johnstons låtar. Utom vår värld. True Love Will Find You In The End är unik. Det finns ingen anledning eller mening med att härma för det skulle bara förstöra allt. Det finns liksom en anledning till att mängder av stora musiker spelat in sina egna versioner av Johnston-klassikern.

Daniel Johnston - True Love Will Find You In The End på Spotify

Jeff Buckley - Hallelujah

Columbia 1994.

Fans kan tjata i år och dar om att Hallelujah skulle vara det sämsta Jeff Buckley gjort. Förakta den som började lyssna på honom när han spelades i The O.C. Åt andra hållet kan man dra det åt att Leonard Cohens version är mycket bättre, och oöverträfflig.

Sanningen är ju någonstans där emellan. Originalet är fantastiskt med Cohens djupa stämma och de magnifika körerna på refrängen, men Jeff Buckleys avskalade inspelning med bara elgitarren till ackompanjemang är på alla sätt magisk.

Folk som vägrar gå med på det, är bara larviga.

Jeff Buckley - Hallelujah på Spotify

Bob Dylan - Blowin' in the Wind

Columbia 1963.

Det hörs att låten är gammal. Inte bara på inspelningen, utan även på den väldigt simpla strukturen. Hade låten skrivits bara tio, men än hellre 20 eller trettio år senare, eller varför inte i dag för den delen, hade den innehållit de tre ackordens mollparalleller också. Det behövs inte i det här fallet. Simpelt, och bra.

Bob Dylan - Blowin' in the Wind på Spotify

Neil Young - The Needle and the Damage Done

Reprise - 1972

Neil Young är en av de mest klassiska gitarrmännen. Oftast har han kompats av band både live och på skiva, men på The Needle and the Damage Done från Harvest är det både live och på skiva. Utan band. Till skillnad från resten av albumet är den inspelad under en konsert på Royce Hall i Los Angeles. Den handlar om hur många storartade män, både i hans omgivning och andra, dött som följd av drogberoende. I synnerhet heroin då, som titeln visar.

Neil Young - The Needle and the Damage Done på Spotify

Paul Simon - I Am A Rock

CBS 1965.

I Am A Rock blev kändare när Paul Simon tog med den till Simon & Garfunkel strax efter att han släppt den solo. Den är väldigt snygg med kompband och så klart stämmorna. Dock så finns det en viss känsla i originalversionen som jag är mycket förtjust i. Det är inte polerat på samma sätt. Råare, ärligare.

Paul Simon - I Am A Rock på Spotify

Elliott Smith - Between the Bars

Kill Rock Stars 1997.

Av en ren slump har Elliott Smith passat in i tre stycken av mina temaveckor. Det visar nog att jag har lätt att referera till honom. Between the Bars liknar alkoholberoende med en kärleksrelation. Det är oerhört vackert och förbannat bra.

Elliott Smith - Between the Bars på Spotify

Bright Eyes - Lua

Saddle Creek 2004.

I all sin enkelhet handlar Lua om en oplanerad natt, förmodat drogberoende och kanske en gnutta kärlek eller åtminstone attraktion. Perfekt låt att lyssna på när man är på väg hem i mörkret och föser sina skor genom lövhögarna.

Bright Eyes - Lua på Spotify

Mannen med gitarren enligt Perfekt Pop

Det finns många män som genom tiderna suttit med bara en gitarr och komponerat fantastiska låtar i sin ensamhet. Jag ska visa sju vackra exempel på denna företeelse, där inget annat än gitarr och sång används.

OutKast - Ms. Jackson

Arista 2000.

Jag minns när jag såg musikvideon och hörde Ms. Jackson första gången. Vi hade just flyttat till ett nytt hus, där vi hade kabel-tv. Både MTV och ZTV stod ofta på framför mina ögon. Ms. Jackson fångade mig något otroligt, och sedan dess har jag hyst stor respekt för OutKast som uppenbarligen är väldigt talangfulla både som rappare, producenter och låtskrivare.

Roy Orbison - You Got It

Virgin 1989.

Orbison hann bara spela upp You Got It för publik en enda gång innan han fick sin dödande hjärtattack i december 1988. Stor tragedi förstås, då Roy Orbison precis var påväg att återigen bli en storslagen stjärna likt hur det var på 60talet. På tal om 60talet så hade You Got It lika gärna kunnat vara med på nån av hans skivor därifrån. Den har fantastiska harmonier och kontrasten mellan verserna, bryggorna och refrängen görs otroligt väl.

Roy Orbison - You Got It på Spotify

TLC - Waterfalls

LaFace 1995.

Ibland är vanlig radiopop precis vad själen behöver. I alla fall när den levereras i form av TLCs Waterfalls. Organized Noizes produktion är helt perfekt, på det perfekta sättet.

TLC - Waterfalls på Spotify

Jimmy Cliff - The Harder They Come

Island 1972.

Mycket reggae har handlat om att slå underifrån. Hela filmen The Harder They Come, i vilken Jimmy Cliff spelar huvudrollen som Ivanhoe Martins, en ultimat Rude-Boy, och till vilken han skrivit titelspåret handlar om det. Så till lika även just låten The Harder They Come. "But I'd rather be a free man in my grave, than living as a puppet or a slave" är väldigt talande.

Jimmy Cliff - The Harder They Come, musikvideo med klipp från filmen

SH! - Mamma och pappa sover nu

Papa 1988.

Innan Staffan Hellstrand inledde sin karriär som solomusiker spelade han i rockgruppen SH! (och dessförinnan med symfonirockarna Dimmornas Bro men det är nog en period de flesta vill glömma). Man kan urskilja de klassiska Hellstrand-melodierna och även texterna redan där, och då inte minst i Mamma och pappa sover nu som sticker ut som deras förmodat bästa låt. Helt enkelt Staffan Hellstrand när han är som bäst.

SH! - Mamma och pappa sover nu på Spotify

Bob Dylan - I Want You

Columbia 1966.

Refrängen går "I want you, I want you, I want you so bad, honey I want you" och det är svårt att tro att någon någonsin har velat ha någon så förbehållslöst som Bob Dylan ville ha sin honung i I Want You. Rakt igenom en till hjärtat talande låt.

Bob Dylan - I Want You på Spotify

The Delfonics - La-La (Means I Love You)

Philly Groove 1968.

Försmäktande soulballad från Philadelphia med stadens för epoken signifikanta stråksektioner som gör att hjärtat smälter lite i varje takt.

The Delfonics - La-La (Means I Love You) på Spotify

The Cooper Temple Clause - Amber

RCA 2002.

Innan Didz Hammond började spela bas i Dirty Pretty Things gjorde han det i The Cooper Temple Clause. Ett väldigt förbisett noiserockband. Deras album See This Through and Leave är helt briljant rakt igenom. Amber är en låt i lägre tempo än majoriteten på skivan. Det ligger mystik över hela spåret och synthar, gitarrer, bas, sång och så klart slagverken bidrar alla till att skapa en av de mest enhetliga låtar jag hört ett sexmannaband spela. Mycket imponerande debut.

The Cooper Temple Clause - Amber på Spotify

Blur - Coffe & TV

Food 1998.

Melodin, arrangemanget, själens bedövning. Magin. Coffee & TV är en av Blurs allra bästa låtar, och därmed ganska obeskrivligt bra.

Blur - Coffee & TV på Spotify

Carl Barât - Run With the Boys

Arcady 2010.

Carl Barât har skrivit många fantastiska låtar i sina dagar i The Libertines och Dirty Pretty Things, helt klart. Mina förväntningar på hans nysläppta soloskiva var därför tämligen enorma. Jag är dock tudelad. Höga toppar förvisso, men inte den standard man vant sig med från honom. Run With the Boys är dock en popdänga med mystiskt filmiskt blås som gör hela stämningen lite kuslig. Någon recensent jämförde den med Tim Burton, och ja, det ligger nåt i det. En intressant produktion, liksom på hela skivan. Och just Run With the Boys har allt det andra man önskar också, även om inte hela albumet var av samma klass.

Carl Barât - Run With the Boys på Spotify

Jesus Jones - Right Here, Right Now

Food 1990.

Det är nog inte många som minns Jesus Jones, men Alex James ifrån Blur gör det garanterat. I hans självbiografi berättar han hur Blur (som då hette Seymour) blev signade av Food Records som just för tillfället bara hade ett annat band i sitt stall, nämligen Jesus Jones. Om det är någon låt som nån minns av Jesus Jones är det förmodligen Right Here, Right Now. Snygga harmonier, dance-influerad bas samt lite fler elektroniska influenser, vilket de var bland de första indierockbanden att beblanda sig med.

Jesus Jones - Right Here, Right Now på Spotify

Yeasayer - 2080

We Are Free 2007.

För nästan exakt tre år sen släpptes ett av de mest spännande och bästa albumen som spelats in detta första decennium av 2000talet. Med stora världsinfluenser, fantastiska arrangemang och gedigna popkompositioner bidrog Yeasayer till den upphypade Brooklyn-scnenen på ett i motsats till andra band (läs MGMT och Vampire Weekend et cetera) totalt opretentiöst och väldigt lekfullt sätt. 2080 handlar om miljön och jorden. Lyssna så förstår ni det magnifika i det omedelbart.

Yeasayer - 2080 på Spotify

Eric Carmen - Haven't We Come A Long Way

Arista 1978.

Av en ren slump hamnade jag på samma skivbolag som i går. Och detsamma kan nog gälla för Eric Carmen som för Barry Manilow angående status i musikvärlden. Kändast är han förstås för den fantastiska tårdrypande All By Myself som Celine Dion spelade in och populariserade samt temalåten till Dirty Dancing, Hungry Eyes. Men efter sin karriär som sångare i The Raspberries där han visade prov på stora vokala färdigheter släppte han utöver en del tråkigheter en del souligare material. Haven't We Come A Long Way är definitivt ett exempel på det. Upptemposoulpop av hög kvalitet. Melodislingor som sätter sig och gung som reser dig.

Eric Carmen - Haven't We Come A Long Way på Spotify

Barry Manilow - New York City Rythm

Arista 1975.

Barry Manilow avfärdas nog av många som en tarvlig balladsångare som inte gjort världen någonting gott utan bara förpestat deras öron med smör. Detta är falskt. Nog för att jag kan ha en viss kärlek till de pompösa balladerna också, men i vissa fall har Barry Manilow skapat fantastiska melodier helt befriade från det ovannämnda. De första tre minuterna av New York City Rythm består av väldigt intressanta harmonier och ackordformationer innan det går över i nån form av latinovirtuos och rakt igenom låten svänger det som attan. Ingen har rätt att klaga.

Barry Manilow - New York City Rythm på Spotify

Nirvana - Lithium

DGC 1991.

I en del fall är låtar kändare än sina upphovsmän. Docenternas Solglasögon och Roberta Flacks Killing Me Softly är två av massor av exempel. Nirvana är nog snarare tvärt om. Visst känner de flesta till Smells Like Teen Spirit och är man i rätt ålder minns man kanske fler låtar. Eller om man bara är påläst förstås. I övrigt tror jag dock inte att gemene man har någon större koll. Lithium är från Nevermind, Nirvanas kändaste verk. Det är även den bästa låten på skivan. Den är representativ för allt som är typiskt med Nirvana. Både de skränigt överdistade gitarrerna och popelementen återfinns, samt Cobains lyrik och sång som är minst lika signifikant.

Nirvana - Lithium på Spotify

Cornelis Vreeswijk - Somliga går med trasiga skor

Metronome 1968.

Cornelis var en intressant man i mångas tycke. Hans osvenska bakgrund i andra världskrigets Holland är inte den enda anledningen till den mytomspunne visdiktaren. Somliga går med trasiga skor är väl känd för allt och alla, men det är kanske inte lika många som har reflekterat över den. Den handlar helt och hållet om hur samhället ser ner på underklassens fotfolk och ifrågasätter om det verkligen är så det ska vara. Jag är inte en sån som påstår att allt Cornelis gjort är av högsta kvalitet men till och från är han kort och gott ett geni.

Cornelis Vreeswijk - Somliga går med trasiga skor

Stevie Wonder - Yester-Me, Yester-You, Yesterday

Motown 1969.

Min absoluta favoritlåt i Stevie Wonders musikkatalog är en som han inte har skrivit själv, så det kanske inte är ett bra sätt att försöka visa Wonders kvaliteter på, men kanske istället vilka skickliga låtskrivare Motown samarbetade med. Det handlar om ett utbränt kärleksförhållande där glöden sedan länge avtagit. Yester-me, yester-you, yesterday. Genialt ordspel.

Stevie Wonder - Yester-Me, Yester-You, Yesterday på Spotify

Athlete - The Outsiders

Parlophone 2007.

The Outsiders handlar om den brittiska mentaliteten och chavkulturen. När Joel Pott sjunger raden "I'm away with the fairies now" upprepade gånger är gudomligt.

Athlete - The Outsiders på Spotify

Dexy's Midnight Runners - Come On Eileen

Mercury 1982.

Det finns inget band som påverkat den svenska popscenens senaste tio år på samma sätt som Dexy's. Håkan Hellström hade nämligen inte låtit det minste som han gör, om det inte vore för dem. Kom igen Lena är en uppenbar pastisch på Come On Eileen inte bara i titeln, texten, ackorden och videon, utan även hans övergripande ljudbild på de första skivorna (då förvisso mer i likhet med Dexy's tidigare skivor som är mer inriktade på blås än stråkar). På ett fantastiskt sätt. Come On Eileen är en fantastisk låt. Och utan Kevin Rowland hade hela popvärlden varit annorlunda.

Musikvideo, Dexy's Midnight Runners - Come On Eileen

Tears for Fears - Everybody Wants to Rule the World

Mercury 1985.

Härliga 80talssynhtar och en text om kapitalismens girighet och hur alla vill äga världen. Refrängen är utomordentlig.

Tears for Fears - Everybody Wants to Rule the World på Spotify

Ra Ra Riot - Dying is Fine

Barsuk 2007.

Dying is Fine är ytterligare en sån där låt som inte går att motstå. Lekfull med stråkar och poppighet är den helt komplett med en melodi som sätter sig och aldrig lämnar. Till låten har de både gjort en väldigt vacker musikvideo samt en snygg film där de spelar låten live på en vind i New York.

Musikvideo


Liveklipp

Heatmiser - See You Later

Caroline 1996.

I en kombination mellan den dåtida aktuella amerikanska indierocken, Big Star-powerpop och 60talsgarage utgjorde Elliott Smith ena halvan av låtskrivarparet i Portlandbandet Heatmiser. På deras sista skiva, Mic City Sons finns en handfull fantastiska låtar. Inte en enda svag. See You Later har säkert en del lärt känna genom Elliott Smiths soloinspelning som finns med på New Moon, men den gjorde ett tidigare framträdande här.

Heatmiser - See You Later på Spotify

The Miracles - You've Really Got A Hold On Me

Motown 1962.

Alla kärleksförhållanden här i världen fungerar inte som de ska. Långt ifrån. En del av dem tar slut just därför, en del av andra anledningar. En del fortsätter även om det inte fungerar. Protagonisten i Smokey Robinsons känslosamma You've Really Got A Hold On Me behandlas inte som han förtjänar men kan inte släppa taget.

Det är spännande att låten blev en sån hit då den egentligen var B-sida. A-sidan Happy Landing var inte lika bra i skivspelarnas ögon, så det blev You've Really Got A Hold On Me. Jag förstår dem. Det finns en anledning till varför band som The Beatles, The Supremes och The Temptations alla har spelat in låten.

The Miracles - You've Really Got A Hold On Me på Spotify

Slowdive - Machine Gun

Creation 1993.

Den brittiska shoegazen var ett intressant fenomen i decennieskiftet mellan 80- och 90tal. Det gick ut på att ha så mycket oljud som möjligt på alla instrument och stirra ner i marken. Åtminstone kan det verka så för blotta ögat (örat). Själv vill jag snarare likna det med underskön, ljuv transartad musik som för en bort från den fysiska världen under tiden som man bara ligger och sluter ögonen. Machine Gun är i allra högsta grad en sån låt, med sina svepande gitarrer och den ambienta synthmattan.

Slowdive - Machine Gun på Spotify

T. Rex - Children of the Revolution

EMI 1972.

Det handlar om tonårsuppror med stråkar och stenigt gitarriff med smärre mängder glam inbakat. Låter det inte förtjusande så säg. Förtjusande är just det rätta ordet.

T. Rex - Children of the Revolution på Spotify

a-ha - Take on Me

Warner Bros. 1985.

Norrmännen i a-ha följde aldrig upp sin megahit Take on Me med fler framgångar. Det får de leva med. Vi andra får leva med just Take on Me. Den är väldigt bra att leva med. Väldigt glattigt och syntetiskt men inte desto mindre bra för det.

Den mer eller mindre legendariska musikvideon

The Four Seasons - Let's Hang On

Philips 1965.

Vissa 60talspoplåtar har verkligen något speciellt som senare populärmusik saknar. Det är någonting med melodierna och harmonierna. Let's Hang On är en sån. Det kanske har att göra med att det saknades riktlinjer och det var enklare att vara nyskapande. Lekfull. Oemotståndlig.

The Four Seasons - Let's Hang On på Spotify

Jumper - Kom som en man

Warner 1996.

Sommaren 97 var jag och såg Jumper, året efter första singlarna samt den självbetitlade debutplattan kom. Jag var knappt åtta år fyllda och har inte särskilt mycket minnen från det mer än att min bror köpte en t-shirt som var helt snett tryck på. Ungefär det enda andra jag kan säga mig komma ihåg är Kom som en man. När jag återupptäckte Jumper för ungefär sex år sen tror jag, fastnade jag åter för Kom som en man lite extra. Det är ett riktigt bra popverk.

Jumper - Kom som en man på Spotify

Public Enemy - Fight the Power

Motown 1989.

Egentligen handlade förmodligen låten inte om politik för Public Enemy, lika mycket som den handlade om livet och hur man ska leva det. Skillnaden mellan ideologistiskt vinklad berättelse och politiskt antar jag. Man får inte bilden av att afroamerikanerna i USA för tjugo år sen hade det lättare än nu i alla fall.

Public Enemy - Fight the Power på Spotify

Edwin Starr - War

Motown 1970.

Protestsång mot Vietnamkriget som först spelades in av The Temptations, men när den skulle släppas som singel spelades den in på nytt av Edwin Starr. Han har en jävla kraft i sin röst alltså, och låten är riktigt bra. Krig är inte bra för någonting, gode gud. En av världens mest framgångsrika protestsånger, slår man ihop det med Motown kan man räkna ut att det kommer låta jävligt bra.

Edwin Starr - War på Spotify

Svenska Akademien - Du vill så du kan

SwingKids 2005.

En svensk hybrid mellan hiphop och reggae. Emellanåt är det mestadels trist, men ibland har det sina ljuspunkter. Du vill så du kan är en sån. Snygg produktion och bra refräng. Skickliga rappare. Handlar mest om att man kan om man vill, som titeln lyder. Och att man inte ska lyssna på vad auktoriteterna och politikerna säger att man ska göra, för det stämmer sällan. Sant.

Svenska Akademien - Du vill så du kan på Spotify

Woody Guthrie - This Land Is Your Land

1940.

Texten säger allt. Sedan Sverigedemokraterna tog sig in i riksdagen blir låtar som This Land Is Your Land lite extra aktuella. Mikael Wiehe gjorde en översättning en gång men den kommer aldrig upp till Woody Guthries kvalitet. Lyssna, låt budskapet sjunka in, och njut.

Woody Guthrie - This Land Is Your Land på Spotify

Bob Marley & The Wailers - Get Up, Stand Up

Island 1973.

Sången handlar dels om religion, men ingen kan ta miste på budskapet som "Get Up, Stand Up, stand up for your right, Get Up, Stand Up, don't give up the fight" skickar ut till en. Så sant som det var sagt. Res dig, stå up. Stå för dina rättigheter.

Bob Marley & The Wailers - Get Up, Stand Up på Spotify

Blå Tåget - Den grå eminensen

MNW 1972.

Vad som är speciellt med det tidiga 70talets proggvåg i Sverige var att det inte fanns någon riktig motsvarighet utomlands. Blå Tåget var ett av de främre banden och de flesta känner ju till Den ena handen vet vad den andra gör - mer känd som Ebba Gröns Staten & Kapitalet - från albumet Brustna hjärtans hotell där även Den grå eminensen är hämtad ifrån. Bra låt med en galen saxofon som ligger och solar över allt annat genom hela låten. Det är lite konstigt, men snyggt. Precis som hela låten. Den låter vanlig, men väldigt annorlunda, harmonimässigt. Det är spännande.

Blå Tåget - Den grå eminensen på Spotify

John Lennon - Gimme Some Truth

Apple 1971.

Redan när The Beatles skrev och spelade materialet som skulle komma att bli Let It Be filade John Lennon på Gimme Some Truth, och det existerar ruffar där hela bandet spelar låten. Det slutade hur som helst med att den hamnade på Johns första soloalbum Imagine istället. Den är en protestsång mot politikerna och deras lögner. Skitsnack. Allt han ber om är lite sanning, men det är tydligen för mycket begärt.

John Lennon - Gimme Some Truth på Spotify

Politiken enligt Perfekt Pop

Efter söndagens val är det många människors hjärtan som metaforiskt blöder rött blod för den röda politikens nedgång. För att hylla idealisterna som tror på sina drömmar tillägnas dem en temavecka.

Dionne Warwick - I Say A Little Prayer

Scepter 1967.

Det som skiljer Burt Bacharach som kompositör från andra popmusiker är hans totala kompromisslöshet. Melodierna är alltid det centrala och låter sig inte störas eller styras av taktarter eller kvintcirklar. Därför är det alltid spännande att lyssna. Precis rätt färgningar på varje ackord. Låtarna som han och Hal David skrev till Dionne Warwick och Dusty Springfield med flera på 60talet är fortfarande bland de överlägset bästa i världen.

Dionne Warwick - I Say A Little Prayer på Spotify

The Waterboys - Fisherman's Blues

Chrysalis 1988.

Komplett med influenser från brittisk folkmusik, fiol, växelbas och tremolomandolinen är Fisherman's Blues ett verk som sticker ut ur mängden. Många gubbar gjorde country på åttiotalet och försökte få det att låta bra och modernt. Ändå var det Mike Scott och hans The Waterboys - som genom att gå tillbaka till rötterna, vända om allt till storbritannien istället för USA, producera i takt med tiden och således göra det tidlöst - som lyckades klart bäst.

I på spåret tidigare i år sjöng Anna Järvinen denna låt med bravur. Lite magiskt!

The Byrds - Turn! Turn! Turn!

Columbia 1965.

Folksångaren Pete Seeger skrev Turn! Turn! Turn! 1959, men spelade inte själv in den förrän 62. Tre år senare blev den känd genom The Byrds strålande version. Texten bygger rakt igenom på boken Predikaren i Gamla Testamentet och säger mest att det finns en tid för allt.

The Byrds - Turn! Turn! Turn! på Spotify

Eggstone - Against the Sun

Snap 1994.

Det är någost speciellt med Against the Sun som gör att den låter väldigt kompakt. Det är svårt att peka på vad, men allting går ihop på ett sätt som jag inte vet om jag hört i någon annan låt. Melodin är för den delen fantastisk. Väldigt förbisedd låt och väldigt bra band.

Eggstone - Against the Sun på Spotify

Blondie - Heart of Glass

Chrysalis 1979.

När Heart of Glass släpptes anklagades Blondie för att ha blivit sell-outs. Den första versionen av låten, inspelad 75 var långsammare och saknade helt discobeatet som singeln sen fick. Jag håller inte med om att slutprodukten skulle vara kommersiellt riktad, inte i ljudbilden i alla fall. Nog för att den sticker ut från övriga Parallell Lines, men enbart på ett positivt sätt som avbrytare. Fantastisk sång av ett fantastiskt band.

Debbie Harry och Lily Allen sjunger Heart of Glass

Popsicle - Not Forever

Telegram 1995.

Popsicle slog igenom på den svenska indiescenen tillsammans med fantastiska band som The Wannadies, Eggstone, This Perfect Day med flera. Andreas Mattsson hade ett uttryck i låtskrivandet som andra svenskar saknade. Låt mig säga så här, jag har full förståelse för att hela världen plötsligt tyckte att svensk indiepop var briljant.

Popsicle - Not Forever på Spotify

Di Leva - Vi har bara varandra

WEA 1989.

Di Leva är en speciell människa och musiker, det är nog de flesta överrens om. Ifall man gillar det är en annan fråga men för mig är han oemotståndlig. Melodier liksom texter och bara hela hans uppenbarelse. Vi har bara varandra är ett praktexempel på hur perfekt pop kan va även när den är lite underlig.

Di Leva - Vi har bara varandra på Spotify

Vendetta Red - Shatterday

Loveless 2001.

Det är säkert många som skulle vilja argumentera för att Vendetta Red egentligen är av samma skrot och korn som Dashboard Confessional, Taking Back Sunday och andra så kallade emoband. Själv vill jag påstå att Vendetta Red är mer utav postgrunge. Kanske en aning snälla emellanåt men inte så att det blir töntigt. Det blir heller aldrig för pompöst utan håller sig inom rimlighetens gränser och detta gör det fullt möjligt att njuta av deras snygga melodier och den helt perfekta batteristens trumslag.

Vendetta Red - Shatterday på Spotify

Lightspeed Champion - Galaxy of the Lost

Domino 2007.

När jag för ett par år sen lyssnade på den nysläppta skivan Falling Off the Lavender Bridge blev jag knappast särskilt överrumplad. Den passade verkligen inte min världsbild då. Jag lyssnade i längden inte mer än på Galaxy of the Lost som jag bara inte kunde få ut ur hjärnan. Från körintrot, till det delikata gitarrplocket till själva låten med sina stråkar och storslagenhet. Den var alltid perfekt i mina öron.

Lightspeed Champion - Galaxy of the Lost på Spotify

Cheap Trick - I Want You To Want Me

Epic 1977.

Cheap Trick kombinerade powerpop med glam och lite punk för att hitta sitt eget ljud och sin egen stil. I Want You To Want Me lyckades av någon anledning aldrig ta sig in på listorna i USA även om den blev en tydlig etta i Japan. Det är en lättsam poplåt med glamgitarrer och en melodi som inte lämnar huvet i första taget. Bun E. Carlos är en fantastisk trumslagare som hela tiden spelar perfekt enligt premissen less is more.

Cheap Trick - I Want You To Want Me på Spotify

Moderna Män - Eveline

Warner 2000.

I kölvattnet av Kents stora framgångar under andra halvan av 90talet steg ett band döpt efter Imperiets låt Moderna Män upp för att rida på vågen. De släppte aldrig mer än en skiva, och sångaren hade uppenbara Jocke Berg-komplex, men musiken var popigare och melodierna över lag muntrare än Kents depressioner. Singeln Eveline är ett perfekt exempel på hur bra svensk pop lät för tio år sen.

Moderna Män - Eveline på Spotify

The Foundations - Build Me Up Buttercup

Pye Records 1968.

Build Me Up Buttercup är en av 60talets oemotståndliga små poplåtar som aldrig någonsin kommer bli sönderspelade. Soulpop av hög kvalitet med stämmorna och ackorden, och kanske framför allt Colin Youngs starka sång och melodi. Texten är rätt söt men samtidigt bitter. Kanske en aning uppgiven. Musiken däremot är i högsta grad medryckande och där har vi återigen den där klassiska kombinationen av mindre glad text till desto gladare musik. Vi kan kalla det för en del av receptet på perfekt pop.

The Foundations - Build Me Up Buttercup på Spotify

The House of Love - Shine On

Creation 1987.

The House of Love ligger i gränslandet mellan de poppigare The Smiths-banden och shoegazen som skulle komma strax efter de här första singlarna. Nu fortsatte The House of Love förvisso på sitt inslagna spår istället för att gå över till samma falang som Chapterhouse och Slowdive, och hamnade snarare någonstans runt The Stone Roses. Ett väldigt förbisett band som förtjänar så mycket mer uppmärksamhet för sitt till viss del fantastiska låtmaterial.

The House of Love - Shine On på Spotify

The Good, the Bad & the Queen - 80's Life

Parlophone 2007.

Fenomenet Damon Albarn är bland det mest fantastiska som hänt musikvärlden. Allt han rör vid blir till guld. Blur var (och kanske är?) en av de bästa popgrupperna som spelat musik för mänskligheten, och utöver det har han Gorillaz, spännande solomaterial och den där skivan med musiker från Mali på sitt CV. För att inte nämna den kinesiska operan Monkey: A Journey to the West som han skrev den fantastiska musiken till. Eller The Good, the Bad & the Queen då. En supergrupp bestående av ovannämnde geniet samt Paul Simonon, Simon Tong (The Verve) och Tony Allen. Att resultatet är av absolut världsklass är ju föga förvånande.

The Good, the Bad & the Queen - 80's Life på Spotify

Olle Adolphson - Mitt eget land

EMI 1962.

Ingen svensk låtförfattare har förmodligen haft samma sinne för detaljer som Olle Adolphson. Mitt eget land har förvisso en text skriven av Beppe Wolgers, men den är ändå typiskt Adolphsonsk. Han har vid tillfälle sagt att det handlar om att se det lilla i det stora, och det stora i det lilla. Det har han väldigt rätt i, och Mitt eget land handlar om just det. Den behandlar inte direkt Stockholm, men allt som dessa två skrivit är tydligt präglat av dåtidens Stockholm.

Olle Adolphson - Mitt eget land på Spotify

[Ingenting] - Bergochdalbanan

Labrador 2006.

Att Christopher Sander är det moderna Sveriges främsta låtskrivare kan inte nog poängteras. Bergochdalbanan från Mycket väsen för ingenting är en vacker sång som handlar om hur svårt livet i Stockholm kan vara, med alla pretentioner och opersonlighet som präglar staden. Jag hade i Januari detta år förmånen att få se den undersköna Anna Järvinen sjunga låten i Dramatens foajé innan [Ingenting] inledde sin spelning. Det ska ni också få.

Docenterna - Gordini

Sonet 1981.

Gordini handlar om hur ett par går hem hand i hand från slussen mot söder mälarstrand i den kalla vinden. Så upptagna i sin kärlek till varandra går de ut i vägen utan att se sig för, och blir påkörda av en Gordini och dör. Det är tragiskt. Men framför allt är det en briljant poplåt som ligger på gränsen mellan genial och pekoral. Och det är ju då det blir som allra bäst.

Docenterna - Gordini på Spotify

Alf - Bakom Fridhemsplan

Air Music 2008.

Alf Håkan Åkesson är ursprungligen från Skåne, det går inte att ta miste på genom dialekten. Sen 2000 bor han i Stockholm och har skildrat staden i flera av sina låtar, exempelvis den mindre hiten Gröna Linjen. En liknande bild målas upp i Bakom Fridhemsplan från hans tredje album Tivoliv. Den går ut på hur folket lever på rutin, bor och jobbar i små hål i väggen. Livlöst. Hans formuleringar brister aldrig i träffsäkerhet och melodierna är perfekta. Jag tror att Alf ställer sig väldigt bitterljuvt inför denna storstad.

Alf - Bakom Fridhemsplan på Spotify

Monica Zetterlund - Sakta vi gå genom stan

Philips 1961.

Egentligen föredrar jag ju personligen nästan den version som underbare Svante Thuresson spelade in på sin Jag är hip, baby 1995, men Zetterlunds första svenska version av Walking My Baby Back Home (här i en av de kändaste versionerna, Nat King Cole) är onekligen en oförglömlig klassiker. Beppe Wolgers sätt att berätta är lika felfritt som alltid, och Monica sjunger med bravur.

Monica Zetterlund - Sakta vi gå genom stan på Spotify

Staffan Hellstrand - Precis som du är

EMI 1996.

Den handlar väl kanske egentligen inte direkt om Stockholm, utan snarare en kärlekshistoria i staden i fråga. Men "när jag tar pendeln från karlberg till södra station, medan själen tar en genväg över västerbron", målar ändå upp stockholmslandskap framför ögonen. Staffan använder liknelser och metaforer bättre än någon annan svensk jag känner till. Jäkla bra låtskrivare alltså.

Staffan Hellstrand - Precis som du är på Spotify

Orup - Stockholm

Metronome 1992.

Orup trivs uppenbarligen i Stockholm. Han ser det som sitt hem. Men i låten Stockholm har någonting förändrats. "Stockholm har blivit kallt" avslutar refrängen. Någon form av discopop utgör ljudbilden och låten är en mycket stark sådan, med såna där harmonier som ingen annan än Orup riktigt hittar i Sverige.

Orup - Stockholm på Spotify

Stockholm enligt Perfekt Pop

För snart en vecka sen flyttade undertecknad till Svea Rikes Ärade Hufvudstad. Veckans sju låtar följer därför detta tema, både i nostalgiromantiska skildringar och mindre glädjefyllda berättelser.

Jacques Brel - Le Moribond

Philips 1961.

Originalversionen av Seasons in the Sun är just Le Moribond, av belgiske Jacques Brel. Medan Terry Jacks som spelat in den mest välkända tolkningen av låten helt förbiser den sarkastiska undertonen och väljer att göra låten "finare", är Le Moribond mörk. Den handlar om döden. Om farväl. Bra låt som det finns många bra versioner av. Undvik Vikingarna bara.

Jacques Brel - Le Moribond på Spotify

Lou Reed - Perfect Day

RCA 1972.

Producerad och arrangerad av David Bowie och Mick Ronson är Perfect Day en lagom lugn och sansad låt med en bombastisk refräng och stråkar som sända från himmelen. Han sjunger vackert om att dricka sangria i parken och mata djur på zoo, en perfekt dag. En perfekt låt.

Lou Reed - Perfect Day

The Magic Numbers - The Pulse

Heavenly 2010.

När jag skulle lyssna på The Magic Numbers nya skiva så var jag lite skeptisk. Those The Brokes lät så likt första skivan att en tredje likadan hade varit väldigt tråkigt. Efter första låten var jag lyrisk. The Pulse är ganska traditionellt The Magic Numbers-material men med mer harmonier än tidigare och mer storslaget arrangemang. En av de bästa låtarna 2010 utan tvivel.

The Magic Numbers - The Pulse på Spotify

Lionel Richie - All Night Long (All Night)

Motown 1983.

Herr Richie får ofta oförskämt mycket skit kastat över sig. Som om han inte vore en duktig musiker. Det är han, och bra låtskrivare också. 80talet kommer aldrig vara min favoritepok vad gäller soulmusik men att det finns guldkorn är uppenbart. All syntes och trädist till trots. All Night Long kombinerar det bästa från The Commodores med karibiska influenser och lite afrikanska skrik i sticket. Det går bra ihop. Riktigt bra gjort.

Lionel Richie - All Night Long (All Night) på Spotify

The Jam - A Town Called Malice

Polydor 1982.

Paul Weller har alltid varit en välklädd man. Säga vad man vill om hans hår nu för tiden, men stilig, det är han än. A Town Called Malice rytmsektion är uppenbarligen en liten vink till Motown och The Supremes You Can't Hurry Love. Bara det visar att det bådar gott. När orgeln kommer in och allt löser upp sig blir det svårt att sitta still.

För övrigt är Håkan Hellströms fantastiska låtrad "Be aldrig mer om ursäkt för sakerna du aldrig gjorde" direkt kopierad härifrån.

The Jam - A Town Called Malice på Spotify

Talking Heads - Psycho Killer

Sire 1977.

Texten handlar om hur mycket mer intressanta de mentalt galna antagonisterna i filmer alltid är i filmer och för den delen förmodligen i verkligheten. David Byrne är riktigt ball när han sjunger. Han använder sången som ett extra instrument utöver att bara sjunga en melodi och text. Ständigt intressant låt.

Talking Heads - Psycho Killer från konsertfilmen Stop Making Sense

The Velvet Underground - All Tomorrow's Parties

Verve 1966.

The Velvet Underground var inga hitmakare och hade det inte som ambition heller. Det var ju aldrig Andy Warhols avsikt helleer. All Tomorrow's Parties är inget undantag. Den är heller inget undantag från den oskrivna regeln att allt från The Velvet Underground är jävligt bra. Så det är den.

The Velvet Underground - All Tomorrow's Parties på Spotify

The Raspberries - Come Around And See Me

Capitol 1972.

Vissa proklamerar för att The Raspberries skulle skriva låtar av samma kvalitet som The Beatles. Ett uttalande jag ställer mig neutral till. För även om just Come Around And See Me (och flertalet andra låtar på deras första två album) är väldigt bra men de håller ju inte samma standard som de fyra andra nämnda herrarna. Hur som haver, som sagt, väldigt bra låt. Det är som bäst när det saknas omständigheter, traditionell pop. Som skulle kunna vara hämtad från Help! eller Revolver egentligen.

The Raspberries - Come Around And See Me på Spotify

Alf - Hoppar högt och faller hårt

Virgin 2004.

Efter att Håkan Alf Åkesson lämnade sitt tidigare band Mutts dröjde det ett tag innan han fick någonting släppt solo. Första fullängdsalbumet Augustibrev tycker jag är mer än jämförbart med exempelvis Håkan Hellströms debut. Precis lika bra om inte bättre skiva. Likaså de två uppföljarna (vi väntar på en tredje). Varenda låt på varje av dessa tre album är genuint bra pop. Det är därför svårt att avgöra vilken man helst vill dela med sig av, men jag tycker att refrängen i Hoppar högt och faller hårt är en av de starkaste poprefrängerna i historien. Därför blir det den.

Alf - Hoppar högt och faller hårt på Spotify

Orup - Regn hos mig

WEA 1989.

Om Orup hade haft andra producenter och andra popideal hade han kanske varit en av Sveriges främsta indiepopmusiker istället för schlagerfarbror, det hade varit schysst. Nu är så inte fallet men det gör inget, Orup är samma kompetenta låtskrivare ändå. Hans två första album från 80talet hade en handfull med bra låtar var, många upptempo popdängor som säkert gick bra på dansgolven. Regn hos mig är dock förmodligen den låt med mest känsla i. Den är väldigt fin.

Orup - Regn hos mig live i Eskilstuna 89 (varning för smaklösa kläder)

The Knack - My Sharona

Capitol 1979.

My Sharona-riffet måste vara ett av de mest igenkända rockriffen genom tiderna. Det är ett mycket simpelt sådant som i stort bygger på G-oktaver helt och hållet. Det är tydligt var band som The Hives hittat viss inspiration. Allting med My Sharona är bara precis som det ska, simpelt, snyggt och skitbra.

The Knack - My Sharona på Spotify

Eko - Kommer aldrig förstå

Sony BMG 2002.

Jag lyssnade på den svenska gruppen Kasbans nya skiva lite grann. Eller, jag kom en halv låt innan det blev trist. Då kom jag att tänka på Eko, och skillnaden dem emellan. Det är som vanligt det där med melodierna som jag alltid tar upp. Kasbans var tråkiga, Ekos är snygga. Utöver det så har Eko en bild och idé med sin musik, Kasban verkar bara spela sina låtar väldigt slentrianartat och tråkigt. Jaja, uppenbarligen var Eko det bättre bandet och det är tråkigt att de försvann efter en skiva. Kommer aldrig förstå är den briljanta singeln de släppte. Den är bra, som sagt.

Eko - Kommer aldrig förstå på Spotify

Pixies - Here Comes Your Man

4AD 1989.

Pixies skränade ganska ofta. Distade och vräkte på medan Frank Black sjöng lite hur som helst över det. Here Comes Your Man låter inte som vanliga Pixies, utan är en helt vanlig poplåt. En helt fantastisk helt vanlig poplåt. Den har satt sina spår hos många efterföljande. Inte minst där [Ingenting] ogenerat tog grundriffet till sin låt Suzanne.

Pixies - Here Comes Your Man på Spotify

Dinosaur Jr. - Freak Scene

SST 1988.

När det gäller gitarrspel finns det ingen jag hellre lyssnar på än J Mascis. Han har en säregen och fenomenal teknik och hans solon kan hålla på i evigheter utan att bli för långa. Efter sina två första helt okej album tog Dinosaur Jr. steget till att vara jättebra. Freak Scene är singeln som gav dem uppmärksamheten de förtjänade. Som öppning av Bug är det en perfekt låt.

Dinosaur Jr. - Freak Scene på Spotify

The Beatles - Get Back

Apple 1969.

Världens mest klassiska spelning, det måste det ju vara. The Beatles riggade upp på taket till Apple Studios och gjorde en konsert. Det blir sällan bättre.

Taket till Apple Studios i London 69

The Coral - I Remember When

Deltasonic 2002.

Det är mer än åtta år sedan The Coral släppte sitt självbetitlade debutalbum. Sedan dess har de hunnit göra fem fantastiska skivor till och fortsätter vara intressanta i varje skiva de spelar in. Det unika med deras debutskiva är kombinationen av brittisk poptradition, amerikansk psykadelia och modern indierock. Det är en helt otroligt bra skiva verkligen.

Här visar The Coral på Glastonbury 02 att de är världens coolaste popnördar. Och James Skelly sjunger sjukt snyggt.

Neil Young - A Day In The Life

Parlophone 1967.

Någon studoversion finns inte av denna majestätiska tolkning, men det känns väldigt storslaget när världsartister spelar The Beatles. När jag såg Neil Young på Way Out West 08 hade han A Day In The Life som extranummer och det var helt magiskt. Någon film från det får jag inte tag i, men här är en likvärdig. Observera överraskningen som dyker upp dryga två och en halv minut in i klippet.

Hyde Park 09

Elliott Smith - Say Yes

Kill Rock Stars 1997.

Elliott Smiths sista spelning var egentligen inte mer speciell är någon av hans andra, men bara tanken att de som sitter där och lyssnar var de sista som fick höra honom uppträda är för mig rörande. Allt är helt komplett och Elliott är som alltid väldigt emotionell i sin sång, berör med varje ton han tar. Say Yes avslutar albumet Either/Or magnifikt.

Hans sista spelning innan självmordet 03

Billy Joel - Only the Good Die Young

Columbia 1977.

Den där rösten och den där energin alltså. Låten har knappt några andningspauser men ändå springer Billy Joel runt som en duracellkanin och sjunger oklanderligt. Hela bandet är helt fenomenalt så när som på att trummisen ser urtöntig ut. Låten som handlar om en strikt katolsk flicka som Billy uppenbarligen har intresse av att få på fall är en av de bästa i världen. Jag vill tacka gudarna för låten och detta liveklipp.

Long Island, rimligtvis runt 77

Blur - Girls & Boys

Food Records 1994.

Band som de tidiga britpoppionjärerna Blur finns inte längre. De som nu får tusentals fans att hoppa tillsammans är allt som oftast betydligt mer substanslösa och trista. Det var aldrig Blur. På Hultsfredfestivalen spelade de när jag var fem år gammal. Det säger sig självt att jag inte var där. Men det verkar magiskt.

Hultsfred 94

The Verve - Bitter Sweet Symphony

Hut 1997.

Bland det mest storslagna jag sett på internet. Jag sörjer att jag inte såg det i verkligheten. Det här är musik som binder ihop generationer, tio år efter låtens första framgång står folk i alla åldrar och sjunger med tillsammans. Richard Ashcroft äger världen i åtta minuter.

Live på Glastonbury 08

Spelningarna enligt Perfekt Pop

En ny temavecka där det bjuds på klassiska och fantastiska liveklipp. Mycket nöje!

Joy Division - Love Will Tear Us Apart

Factory 1980.

Ett kanske tråkigt och uppenbart val när det kommer till Joy Division. Men det råder inget tvivel om att Love Will Tear Us Apart är en perfekt poplåt. Från den monotona melodin som river genom hela låten till den matchande texten som på alla sätt är väldigt magnifik på sitt dystert mörka vis. Det är en helt fantastisk låt på alla sätt, och ingen som har hört den kan möjligtvis påstå annat.

Joy Division - Love Will Tear Us Apart på Spotify

Joe Dassin - Les Champs-Élysées

CBS 1969.

Joe Dassin var en fransk-amerikansk låtskrivare. Han tog väl tillvara på den franska chansontraditionen med sina färgningar och harmonier. Les Champs-Élysées är en låt som har rätt så konstigt arrangemang med cymbaler på fel ställen, men kommer man förbi det har man kvar den väldigt fina kärnan av låten. Den som inte förstår vad tusan det är han sjunger kan upplysas om att det är då gatan, Les Champs-Élysées, som aldrig sover. Midnatt och middag, det är alltid fullt liv.

Framför allt gillar jag sjuan på tonikan. Den gör hela låten komplett.

Joe Dassin - Les Champs-Élysées på Spotify

Wamdue Project - King of My Castle

Strictly Rythm 1998.

Jag är ingen housejunkie. Snarare tvärtom. Men jag gillar en hel del av Daft Punk-housen som kom i slutet av 90talet. King of My Castle är en bra sån låt. Den bibehåller en popmelodi till en tight rytm och atmosfäriska bakgrunder. Och då spelar det ingen roll vad man kallar genren längre.

Wamdue Project - King of My Castle på Spotify

Herman's Hermits - There's a Kind of Hush

EMI 1967.

Lyssna bara på den frasen. There's a kind of hush all over the world. Det är så förbaskat snyggt. Och låten är en av de där 60talspärlorna som man inte kan låta bli att älska. Toppen!

Herman's Hermits - There's a Kind of Hush på Spotify

Olle Ljungström - Norrländska präriens gudinna

Telegram 1995.

Det finns ingen annan som Olle Ljungström. Hans karga livsstil på senare år har uppmärksammats med en fin dokumentärfilm av Jacob Frössén som heter En film om Olle Ljungström helt kort och enkelt. Tiden innan han åkte till Afghanistan var han nog mer med på noterna. På hans tredje soloalbum på lika många år återfinns den extraordinära Norrländska präriens gudinna (vid sidan av många andra pärlor) som bara låter precis som man vill att en låt ska låta.

Olle Ljungström - Norrländska präriens gudinna på Spotify

Blue Öyster Cult - (Don't Fear) The Reaper

Columbia 1976.

Det finns fler aspekter till (Don't Fear) The Reaper än den humoristiska i Saturday Night Live där Christopher Walken spelar koklocka väldigt kul. Det är nämligen en jäkligt schysst låt. Den är väldigt simpel och bygger på samma form rakt igenom både i melodi och ackord men den är ändå precis så pass dynamisk att det håller sig över gränsen till tråkig och blir istället skitsnygg.

Blue Öyster Cult - (Don't Fear) The Reaper på Spotify

Jakob Hellman - Hon har ett sätt

EMI 1989.

Hon har ett sätt är en väldigt unik låt. De fallande basgångerna och skalorna håller sig inte inom kvintcirkelns regler utan arbetar sig runt den och får allt att gå ihop på ett sätt som jag inte hört någon annan musiker lyckas med (för övrigt sa Jocke Berg i Kent vid något tillfälle att ingen annan skulle kunna skriva den ackordgången). Det är verkligen inget kännetecken för Jakob Hellman i helhet då han ofta skriver låtar i mer traditionell stil, men det är ändock magnifikt. Texten behöver man inte ens gå in på, för den sjunger sig själv, och den som inte fastnar för så gott som varenda rad saknar sinne för poplyrik. Därmed basta.

Jakob Hellman - Hon har ett sätt på Spotify

The Lovin' Spoonful - Summer in the City

Kama Sutra 1966.

Uppenbarligen var somrarna likadana 66 som i dag, för bilden som målas upp är exakt som jag föreställer mig sommaren. Harmonierna är väldigt speciella och unika och inger en känsla av välbehag.

The Lovin' Spoonful - Summer in the City på Spotify

Cat Stevens - Sitting

A&M 1972.

Cat Stevens, eller numera Yusuf Islam, är en av de allra bästa låtskrivare genom tiderna. Det måste vara så. Hans melodier har någonting som de flesta saknar. Texterna är bara så uppriktigt genuina och hela arrangemangen så självklara. Sitting har allt det där som gör Cat Stevens till Cat Stevens. Den är briljant.

Cat Stevens - Sitting på Spotify

Moby - Porcelain

Mute 2000.

Perfekt låt att tappa bort sig till. Porcelain är min ständiga drog på bakfulla dagar.

Moby - Porcelain på Spotify

The Monkees - Daydream Believer

Colgems 1967.

Det finns inte mycket mer att säga om låten än att den har väldigt fina melodier och harmonier. Bra ackordbyten. Förbaskat snygg sång.

The Monkees - Daydream Believer på Spotify

Lustans Lakejer - Läppar tiger, ögon talar

Stranded 1982.

Lustans Lakejer var postpunk på svenska. Motsvarigheten till Blue Monday hette Diamanter är en flickas bästa vän och Johan Kinde var en glamorös Ian Curtis på något sätt. Texterna var aldrig apatiskt depressiva som i exempelvis Joy Division men alltjämt mörka. Ofta handlade de om en drömtillvaro där Lustans Lakejer var ultrakändisar och kunde bete sig som de ville. Där allt var på deras villkor. Men så blev det aldrig. Läppar tiger, ögon talar är en spännande låt med snygg lyrik, och min personliga favorit från albumet En plats i solen.

Lustans Lakejer - Läppar tiger, ögon talar på Spotify

Don McLean - American Pie

United Artists 1971.

Folkrockeposet American Pie är utan tvekan Don McLeans klart kändaste låt. Inte hans enda bra, men man förstår ju varför den är så välkänd. Den handlar i huvudsak om när flygplanet kraschade med Buddy Holly, Ritchie Valens och The Big Bopper som resenärer och även dödsoffer 1959. Utöver dem så refereras det även till mängder av andra musiker så som Elvis Presley, Bob Dylan, John Lennon, The Beatles, Mick Jagger, The Rolling Stones, The Byrds, Janis Joplin och Dion. Det säger en del om hans influenser och jag tycker att låten blir till en väldigt fin hyllning till samtliga ovan nämnda.

Don McLean - American Pie på Spotify

Elvis Presley - Suspicious Minds

RCA 1969.

Suspicious Minds har alltid varit min favoritlåt med Elvis. Så länge jag kan minnas att jag känt till någon av hans låtar i alla fall.

I går var jag på en spelning med Peter Morén. Han var fantastisk, de spelade covers och hans egna låtar helt fenomenalt och när de kom till Stadshotell från hans skiva I spåren av tåren, gjordes ett medley där de gick över till Jakob Hellmans Vackert väder. Efter att ha skiftat mellan de två låtarna ett par gånger började Peter spela introriffet till Suspicious Minds och bandet hakade på med skratt i blicken. Det var en fantastisk tolkning på en fantastisk spelning.

Framför allt fick den mig sugen att lyssna på detta mästerverk igen.

Elvis Presley - Suspicious Minds på Spotify

R. Kelly - The World's Greatest

Jive 2001.

Om låten är ren hybris eller en hyllning till Muhammad Ali får man välja själv. Det är ändå en låt som jag kan lyssna på när som helst för att bli på bättre humör. Den är även helt fantastisk för den delen. Tänk om R. Kelly hade lagt ner mer energi på att skriva låtar som denna och I Believe I Can Fly från Space Jam istället för det trams han vanligtvis producerar. Då hade man ju kunnat gilla hela honom. Nåväl, The World's Greatest var med i filmen Ali som ju då handlar om boxaren Muhammad Ali.

R. Kelly - The World's Greatest live i en NFL-match. Jag må vara larvig, men jag får faktiskt rysningar.

Wheatus - Teenage Dirtbag

Columbia 2000.

Förmodligen är det inte många födda mellan 87 och typ 92 som inte minns Teenage Dirtbag. Den blev en stor hit och spelades mycket i radio och tv. Vad är det egentligen som är så bra med denna skapligt stereotypiska låt? Melodin, som så ofta så klart. Igenkänningsfaktorn är på topp också. Precis som bra pop ska vara. Den var med på soundtracket till collegefilmen Loser. Hur bra den är kan man säkert diskutera. Själv har jag inte sett den. Men Teenage Dirtbag spelas regelbundet än i dag.

Wheatus - Teenage Dirtbag på Spotify

Paul McCartney - Vanilla Sky

Reprise 2001.

Det är en bra låt utan tvekan. Akustisk gitarr och McCartneys sång brukar bli bra. Och så ambienta ljud i bakgrunden. Framför allt inger den samma stämning som filmen innehar. En väldigt konstig film, mystisk, men väldigt bra. Det är en sån där som man ser och tror att man förstår. Tills den tar slut, då man inser att det här förstod man ju inte alls. Tolkningsbar. Måste ses, så man får höra låten i sitt bästa sammanhang.

Paul McCartney - Vanilla Sky på Spotify

Simple Minds - Don't You (Forget About Me)

A&M 1985.

En av de mest klassiska ungdomsfilmerna från 80talet är John Hughes Breakfast Club. Temalåten skrev dels av Keith Forsey som vann en Oscar-statyett tillsammans med Giorgio Moroder för Flashdance-temat ett par år tidigare. Låten är liksom filmen fantastisk. Planen var att Billy Idol (Idol och Forsey hade tidigare samarbetat mycket) skulle spela in den men han nekade, 2001 gjorde han det dock till sin Greatest Hits-samling som släpptes då. Den är näst intill identisk med originalet så det var ju ingen större poäng med det, så det är Simple Minds version ni får här.

Simple Minds - Don't You (Forget About Me) på Spotify

Randy Newman - You've Got A Friend In Me

Walt Disney Records 1995.

Det finns ingen som inte förstår varför den här låten måste vara med. Det kan inte göra det. I så fall någon som inte hört den. Den gör sig perfekt i Toy Story men står sig väldigt bra på egen hand också. Titeln sammanfattar hela texten och musiken är - som så ofta från Randy Newman - magnifik.

Randy Newman - You've Got A Friend In Me på Spotify

Elliott Smith - Miss Misery

Capitol 1997.

I hela Good Will Hunting använder Gus Van Sant Elliott Smiths låtar. Dessa fantastiska sånger. Även om filmen är välspelad och helt fenomenal så mäter det sig inte riktigt med musiken. Elliott Smith var ett låtskrivargeni. Han besatt de där egenskaperna som Paul McCartney och John Lennon hade tillsammans. Miss Misery är ett perfekt avslut på en perfekt film. Och fan för att han inte vann en Oscar med den alltså.

Elliott Smith - Miss Misery spelar på Oscarsgalan