Maggie Reilly - Everytime We Touch

EMI 1992.

Maggie Reilly är förmodligen mest känd för sången på Mike Oldfields Moonlight Shadow. Everytime We Touch är förmodligen mest känd för att Cascada gjorde en gräslig låt 2005 där de använde dess refräng. Sanningen är dock att originalversionen av låten är perfekt pop.

Maggie Reilly - Everytime We Touch på Spotify

R.E.M. - It's the End of the World as We Know It (And I Feel Fine)

I.R.S. 1987.

Oftast när jag spelar upp något från R.E.M.s första skivor så vägrar folk tro på att det är R.E.M. De går inte med på att det lät så en gång i tiden, bräkigt och slött, när de främst förknippas med finstämda Everybody Hurts. It's the End of the World as We Know It (And I Feel Fine) är en milstolpe i deras utveckling. Medryckande upptempopop med suverän refräng. It's the end of the world as we know it, and i feel fine. Verserna öser på med ord i en rytm som gör låten än mer spännande.

R.E.M. - It's the End of the World as We Know It (And I Feel Fine) på Spotify

Claes-Göran Hederström - Det börjar verka kärlek banne mig

RCA 1968.

Svensktoppens bästa någonsin kanske är Det börjar verka kärlek banne mig. De banala textraderna är mest charmiga och melodin är en av de snyggaste i pophistorien. Framträdandet i Melodifestivalen är en klassiker.

ABBA - S.O.S

Polar 1975.

En av Abbas bästa låtar är helt klart S.O.S, den är på många sätt den absoluta Abba-låten med för den delen. Mer typisk är svårfunnen. Men pianon och synthar som arbetar tillsammans för att få rätt dynamik och en bra övergång till den alltid så explosiva refräng som det innebär när det är Abba-låtar.

Abba - S.O.S på Spotify

Lisa Ekdahl - Vem vet

EMI 1994.

Till viss del är Lisa Ekdahl en typisk svensk slentrianlåtskrivare som använder sig av lite för uppenbara harmonier och framför allt tafatta engelska texter. Vem vet är ett exempel på motsatsen. Vacker vispop och mystiken i både texten och för den delen det jazziga arrangemanget ger låten någonting unikt.

Lisa Ekdahl - Vem vet på Spotify

Lisa Miskovsky - Lady Stardust

Stockholm 2003.

Lisa Miskovsky slog igenom med Driving One Of Your Cars 01, en låt som närmast får mig att tänka på The Cardigans Gran Turismo-skiva, fast med mer radioproduktion. Ett par år senare gjorde hon tillsammans med The Lost Patrol den fantastiska popdängan Alright innan hon slog sig ihop med Jocke Berg och skrev skivan Fallingwater. Därifrån hamnade Lady Stardust på svensktoppen och det förstår jag. Vacker ljudbild och svepande melodier. I mitt tycke på alla sätt så som bra pop ska vara.

Lisa Miskovsky - Lady Stardust på Spotify

Harpo - Moviestar

EMI 1975.

I stil med Abba kom Harpo i mitten av 70talet och toppade listor runt om i Europa. En rolig detalj kring det är förstås att först anlitades Björn och Benny för att producera hans första skiva, men det gick inge bra så den planen ändrades. På Moviestar körsjunger dock Anni-Frid Lyngstad i refrängen. Några enorma likheter med Abba finns väl i och för sig inte. Förutom känslan av ett sånt där poppaket på några minuter där allt bara sitter ihop så självklart med stråkar och glitter och allt man kan tänkas behöva.

Harpo - Moviestar på Spotify

Caroline Wennergren - A Different Kind Of Love

Lionheart 2005.

Caroline Wennergren kom tvåa i Sikta mot stjärnorna för sin Ella Fitzgerald när hon var sexton. Det säger nånting. Tre år senare stod hon som femteplatstagare i Melodifestivalen med sin unika bossanovainspirerade låt. Överlägsen mot de andra deltagande om man frågar någon med smak. Vilket uppenbarligen vissa av svensktoppröstarna hade.

Nåväl, rätt så förtjusande för att vara melodifestival.

Wilmer X - Vem får nu se alla tårar?

EMI 1991.

Wilmer X har gjort otroligt varierad musik. Framför allt i stil, till viss del i kvalitet. Nisse Hellberg skriver sällan en dålig låt, men alla är knappast perfekta. Vem får nu se alla tårar? tog sig in på svensktoppen som första singel ifrån Mambo Feber 1991. En ganska vanlig rockballad i tidens anda, men de gamla 60talsinfluenserna skiner igenom och refrängen är helt rätt på alla sätt.

Wilmer X - Vem får nu se alla tårar? på Spotify

Svensktoppen enligt Perfekt Pop

Svensktoppen är med all rätt förknippad med smörja. Smörja, smörja och åter smörja. Dansband och schlager för hela slanten. Nästan. Det finns guldkorn. Inte många, men en del. Sju av de låtar som lyckas med det oftast oförenliga att vara både en bra låt, och har haft goda framgångar på svensktoppen presenteras denna vecka.

The Chordettes - Mr. Sandman

Cadence 1954.

Det gjordes bra popmusik även innan The Beatles och hela faderullan. Inte på samma villkor eller i samma stil, men med jazzinfluenser och swingrytm är Mr. Sandman en av de trevligaste stämsångerna i historien. Avskalad orkestrering med bara något enstaka saxofonfill ger mer utrymme för sången och på något sätt svänger det ändå jävligt bra.

The Chordettes - Mr. Sandman på Spotify

Sophie Ellis-Bextor - Murder on the Dancefloor

Universal 2001.

Ellis-Bextor slog igenom precis i 00talets begynnelse efter att hon brutit upp med britpoparna Theaudience. Över till discopop istället tyckte hon var en bra idé. Det var en bra idé. Murder on the Dancefloor är ett sånt där snyggt poppaket med stråkar, funkgitarrer och bra dansbeats.

Sophie Ellis-Bextor - Murder on the Dancefloor på Spotify

Whitney Houston - My Love Is Your love

Arista 1998.

Det hörs tydligt vem som varit med och producerat här. Wyclef Jean sätter en tydlig prägel i stil med The Fugees 90talsr'n'b. Det är slickat och lågmält, förnyar hela Houston och låter så otroligt behagligt.

Whitney Houston - My Love Is Your Love på Spotify

Suzanne Vega - Luka

A&M 1987.

Att listhittar handlar om barnövergrepp är nog rätt sällsynt. Framför allt så uppriktigt som Luka gör. Suzanne Vega har en sån där röst som man inte tror kan ljuga. 80talets kommersialism när den var som bäst.

Suzanne Vega - Luka på Spotify

Elvis Costello & The Attractions - High Fidelity

F-Beat 1980.

Costello har i alla tider varit en kompetent och innovativ låtskrivare. Att han var som vassast i början av sin karriär (trots höga toppar även senare) är i alla fall jag själv överens om. High Fidelity är hämtad från hans fjärde album, det tredje som ackompanjerats av The Attractions. Vanlig Costello-pop som det lät på den tiden. Med andra ord utsökt.

Elvis Costello & The Attractions - High Fidelity på Spotify

This Perfect Day - Fishtank

Soap 1997.

Mitt i smeten mellan Eggstone, Popsicle, The Wannadies och Brainpool hamnade This Perfect Day. Aldrig lika uppmärksammade, framför allt inte i efterhand. Fishtank hamnade trots allt etta på trackslistan, och det med all rätt. Strukturmässigt rör det sig om klassisk fyrackordspop men med stor tidsenlighet i ljudbilden. En galen synth och ösiga gitarrer. Ingen, verkligen ingen, kan förneka refrängmelodins briljans.

This Perfect Day - Fishtank på Spotify

King Harvest - Dancing in the Moonlight

Perception 1972.

Runt millenieskiftet kom Dancing in the Moonlight in på listorna till slut efter att Toploader gjort sin välkända version av låten, men fortfarande uppmärksammades inte den nästan trettio år äldre inspelningen av King Harvest. Faktum är att inte den heller är den första. Wells Kelly som spelade trummor i King Harvest hade en bror vid namn Sherman Kelly, det är han som är upphovsman till låten och 69 spelade han in den med sin grupp Boffalongo; innan Wells tog med den till King Harvest.

Det var i King Harvest-versionen som det kännetecknande Wurlitzer-pianoriffet infördes till låten och med ens steg den till nya höjder. Vilken tur att Shermans bror spelade i ett bättre band än han själv alltså.

King Harvest - Dancing in the Moonlight på Spotify

Johnny Kidd & The Pirates - Shakin' All Over

HMV 1960.

Rockmusik är primitiv och simpel. Så har det alltid varit och så är det än. Åtminstone den bästa. Shakin' All Over är också det. Den har ett medryckande gitarriff och ett sväng som bjuder upp till dans med alla betoningar och pauser. Allt det där man begär från klassisk, hederlig rock'n'roll.

Johnny Kidd & The Pirates - Shakin' All Over på Spotify

Chuck Berry - Johnny B. Goode

Chess 1958.

På alla sätt en av de mest klassiska rock'n'roll-låtarna i historien. Kanske världens första också, i sitt slag med bluestolvan och gitarrsolona och texten om den amerikanska drömmen. Fantastiskt bra än i dag.

Chuck Berry - Johnny B. Goode på Spotify

Mott the Hoople - All the Young Dudes

Columbia 1972.

De flesta har nog aldrig hört någon annan låt med Mott the Hoople än All the Young Dudes. Men just den har alla hört. David Bowie skrev låten, producerade, samt spelade gitarr, körsjöng och handklappade. Det hörs. Först erbjöd han dem låten Suffragette City, men Ian Hunter och de andra gillade den inte, så de fick All the Young Dudes istället. Vi kan ju vara glada att det artade sig så, för den är helt briljant.

Mott the Hoople - All the Young Dudes på Spotify

Johnny Flynn & The Sussex Wit - Tickle Me Pink

Vertigo 2008.

Jag minns inte tillfället då jag första gången hörde Tickle Me Pink. Jag vet inte om det minnet kanske blivit förblindat av ljuset. Vad jag minns är dock att jag med ens hade en nya favoritlåt. Tickle Me Pink var det bästa jag hört på länge i sin stil. Grunden ligger i brittisk folkmusik men Johnny Flynn applicerar den på popmusik och det känns genuint och lagom experimentellt. Kompbandet är fantastiskt. Jag fick senare en gudasänd gåva när jag plötsligt en dag kunde läsa hans namn i listan över nya bokningar till Acceleratorfestivalen till vilken jag skaffat mig en biljett. 08 var ett fantastiskt musikår för min egen del med väldigt många suveräna album och liveframträdanden, men mitt smått nervösa samtal med Johnny Flynn (han verkade i och för sig ännu mer nervös) efter hans spelning står ut som en av höjdpunkterna. Tickle Me Pink är till viss del uppgivet aggressiv på ett sansat och tillbakadraget sätt. Väldigt bra arbete med dynamiken. Och jag minns min lycka när jag satt och skrålade med för full hals om och om igen tills rösten försvann.

Johnny Flynn & The Sussex Wit - Tickle Me Pink på Spotify

Love - Alone Again Or

Elektra 1968.

Flamencoinspirerad västamerikansk folkrock. Det första är sällan förknippat med de två senare. Men flamencoinspirerad är låten uppenbarligen. Mexikanskt blås och det kromatiskt stigande ackordbytet i början av varje vers ger onekligen en viss latinokänsla till det hela. Det hade kunnat vara fjantigt om det inte vore för de kompetenta musikerna och låtskrivarna. Som i varje takt visste att så här ska det va. Den subtila övergången från vers till refräng är genial och förlösande.

Love - Alone Again Or på Spotify

Final Fantasy - This Lamb Sells Condos

Blocks Recording Club 2006.

Owen Pallet, AKA Final Fantasy spelar fantastisk pianopop. Uppenbart klassiskt skolad med mycket stråkar och då i första hand hans huvudinstrument fiolen ger han sin indiepop en mycket säregen prägel som är beundransvärd dels av just anledningen att den är så egen, men även för att det är så oerhört bra. Melodierna han får fram är ständigt intressanta och arrangemangen kunde aldrig varit bättre. This Lamb Sells Condos utgjorde knappa fem minuter av 2006 års absolut bästa inspelade tid.

Final Fantasy - This Lamb Sells Condos på Spotify

Uno Svenningsson - Under Ytan

The Record Station 1994.

Tvärtemot alla myter som florerar säger jag att det finns ingen skam i att gilla Uno Svenningsson. Kompetent både som sångare och låtskrivare, vilket Under Ytan är ett bra exempel på. Stämmorna och texten, stråkarna och gitarren. Melodin. Högsta klass på alla plan.

Uno Svenningsson - Under Ytan på Spotify

The Killers - Mr. Brightside

Lizard King 2003.

När The Killers slog igenom i början av 00talet startade en helt ny våg av indiepop. The Strokes och The Libertines hade redan öppnat vägarna för något nytt två respektive ett år tidigare, en ny rock'n'roll. Men det var inte det The Killers gjorde. De blandade in ett stort uns av 80tal och mixade New Wave med modern poprock. Resultatet Hot Fuss blev en någorlunda ojämn upplevelse, men singlarna från skivan är oumbärliga. Fortsättningsvis släppte de ett par skivor till där de hela tiden förnyade sig själva och det har nästan gjort att man förträngt hur och när det hela startade.

Mr. Brightside handlar hur som helst om hur förbannat jävligt det kan vara att inte kunna kontrollera sina tankar. Hur man föreställer sig scenarier värre än hur de förmodligen är, och mår riktigt dåligt över det. Och gitarriffet är ett av 00talets absolut snyggaste. Mr. Brightside har redan gått till historien som en modern popklassiker.

The Killers - Mr. Brightside musikvideo

Ben E. King - Stand By Me

Atco 1961.

Ingen i världen som har hört popmusik har gått miste om Stand By Me. Alla känner igen låten. Inte minst basgången. Alla känner inte igen dess briljans dock, på något förunderligt vis. En av de mest traditionella ackordgångarna som legat till grund för tiotusentals efterföljare. Ben E. King hade dessutom en röst som få andra kommit i närheten av, len och raspig på samma gång. Kraftfull. Helt perfekt soulpop.

Ben E. King - Stand By Me på Spotify

The Cure - Close to Me

Fiction 1985.

Det är givetvis svårt att välja när det kommer till The Cure. Inte bara att välja låt, utan att välja epok. Man kan ta nåt från deras rockigare 70tal likväl som det mer stömlinjeformade 90talet utan att på något sätt välja fel. Eller så tar man Close to Me. Den har satt tydliga spår i den senare elektroniska pophistorien. Rytmen och dansvänligheten är enastående. Minimalismen och enkelheten. Intelligensen. Inget mer än väldigt simpla, raka trummor, en basgång och ett par olika syntljud. Och Robert Smith så klart.

The Cure - Close to Me på Spotify

Talk Talk - It's My Life

EMI 1984.

It's My Life är också en låt betydligt mer välkänd i en annan version, åtminstone för den yngre publiken. Nämligen från när No Doubt spelade in och släppte den 2003 på ett samlingsalbum. Cover-versionen är så lik originalet att det blir ett sånt där fall av meningslöshet. Låten är oerhört bra hur som helst. Syntbetoningarna i bryggan blir som ett crescendo inför refrängen och helheten blir solstrålande 80talspop.

Talk Talk - It's My Life på Spotify

B. J. Thomas - Hooked on a Feeling

Scepter 1968.

De flesta känner nog låten bättre genom Björn Skifs och hans Blue Swede. Faktum är dock att den versionens signum, det vill säga "ooga chaka" är stulet från Jonathan Kings tidigare version, och att låten för den delen är bättre utan nåt jävla "ooga chaka". Alltså är B. J. Thomas version med elsitaren optimal. Den gör låten rättvisa. Bra melodi, bra ackordharmoni. Bra låt!

B. J. Thomas - Hooked on a Feeling på Spotify

Bonnie Tyler - Total Eclipse of the Heart

Columbia 1983.

Denna försmäktande superpowerballad från 80talet är så otroligt bombastisk och pompös att man sedan länge passerat gränsen där en powerballad blir larvig. Det blir dubbla subtraktioner. Jim Steinman känns igen från Meat Loafs större ballader liksom. Bonnie Tyler sjunger förvisso på ett typiskt 80talsvis, men bättre. Förbannat bra rent av.

Bonnie Tyler - Total Eclipse of the Heart

Edison Lighthouse - Love Grows (Where My Rosemary Goes)

Bell Records 1970.

Edison Lighthouse var inte ett riktigt band egentligen. Det var egentligen så att tre låtskrivare komponerade Love Grows, och spelade in den med Tony Burrows på sång. När singeln plötsligt toppade listan blev de dock tvugna att fixa ett band. De tog ett redan existerande band som hette Greenfields och lät dem göra audition, och det blev bra. Strax därefter kunde man se Greenfields låtsasspela på Top of The Pops med Tony Burrows som sångare. Fantastisk låt.

Edison Lighthouse, Love Grows (Where My Rosemary Goes) på Spotify