Daniel Johnston - True Love Will Find You In The End

Shimmy Disc 1990.

Det finns någonting himmelskt över vissa av Daniel Johnstons låtar. Utom vår värld. True Love Will Find You In The End är unik. Det finns ingen anledning eller mening med att härma för det skulle bara förstöra allt. Det finns liksom en anledning till att mängder av stora musiker spelat in sina egna versioner av Johnston-klassikern.

Daniel Johnston - True Love Will Find You In The End på Spotify

Jeff Buckley - Hallelujah

Columbia 1994.

Fans kan tjata i år och dar om att Hallelujah skulle vara det sämsta Jeff Buckley gjort. Förakta den som började lyssna på honom när han spelades i The O.C. Åt andra hållet kan man dra det åt att Leonard Cohens version är mycket bättre, och oöverträfflig.

Sanningen är ju någonstans där emellan. Originalet är fantastiskt med Cohens djupa stämma och de magnifika körerna på refrängen, men Jeff Buckleys avskalade inspelning med bara elgitarren till ackompanjemang är på alla sätt magisk.

Folk som vägrar gå med på det, är bara larviga.

Jeff Buckley - Hallelujah på Spotify

Bob Dylan - Blowin' in the Wind

Columbia 1963.

Det hörs att låten är gammal. Inte bara på inspelningen, utan även på den väldigt simpla strukturen. Hade låten skrivits bara tio, men än hellre 20 eller trettio år senare, eller varför inte i dag för den delen, hade den innehållit de tre ackordens mollparalleller också. Det behövs inte i det här fallet. Simpelt, och bra.

Bob Dylan - Blowin' in the Wind på Spotify

Neil Young - The Needle and the Damage Done

Reprise - 1972

Neil Young är en av de mest klassiska gitarrmännen. Oftast har han kompats av band både live och på skiva, men på The Needle and the Damage Done från Harvest är det både live och på skiva. Utan band. Till skillnad från resten av albumet är den inspelad under en konsert på Royce Hall i Los Angeles. Den handlar om hur många storartade män, både i hans omgivning och andra, dött som följd av drogberoende. I synnerhet heroin då, som titeln visar.

Neil Young - The Needle and the Damage Done på Spotify

Paul Simon - I Am A Rock

CBS 1965.

I Am A Rock blev kändare när Paul Simon tog med den till Simon & Garfunkel strax efter att han släppt den solo. Den är väldigt snygg med kompband och så klart stämmorna. Dock så finns det en viss känsla i originalversionen som jag är mycket förtjust i. Det är inte polerat på samma sätt. Råare, ärligare.

Paul Simon - I Am A Rock på Spotify

Elliott Smith - Between the Bars

Kill Rock Stars 1997.

Av en ren slump har Elliott Smith passat in i tre stycken av mina temaveckor. Det visar nog att jag har lätt att referera till honom. Between the Bars liknar alkoholberoende med en kärleksrelation. Det är oerhört vackert och förbannat bra.

Elliott Smith - Between the Bars på Spotify

Bright Eyes - Lua

Saddle Creek 2004.

I all sin enkelhet handlar Lua om en oplanerad natt, förmodat drogberoende och kanske en gnutta kärlek eller åtminstone attraktion. Perfekt låt att lyssna på när man är på väg hem i mörkret och föser sina skor genom lövhögarna.

Bright Eyes - Lua på Spotify

Mannen med gitarren enligt Perfekt Pop

Det finns många män som genom tiderna suttit med bara en gitarr och komponerat fantastiska låtar i sin ensamhet. Jag ska visa sju vackra exempel på denna företeelse, där inget annat än gitarr och sång används.

OutKast - Ms. Jackson

Arista 2000.

Jag minns när jag såg musikvideon och hörde Ms. Jackson första gången. Vi hade just flyttat till ett nytt hus, där vi hade kabel-tv. Både MTV och ZTV stod ofta på framför mina ögon. Ms. Jackson fångade mig något otroligt, och sedan dess har jag hyst stor respekt för OutKast som uppenbarligen är väldigt talangfulla både som rappare, producenter och låtskrivare.

Roy Orbison - You Got It

Virgin 1989.

Orbison hann bara spela upp You Got It för publik en enda gång innan han fick sin dödande hjärtattack i december 1988. Stor tragedi förstås, då Roy Orbison precis var påväg att återigen bli en storslagen stjärna likt hur det var på 60talet. På tal om 60talet så hade You Got It lika gärna kunnat vara med på nån av hans skivor därifrån. Den har fantastiska harmonier och kontrasten mellan verserna, bryggorna och refrängen görs otroligt väl.

Roy Orbison - You Got It på Spotify

TLC - Waterfalls

LaFace 1995.

Ibland är vanlig radiopop precis vad själen behöver. I alla fall när den levereras i form av TLCs Waterfalls. Organized Noizes produktion är helt perfekt, på det perfekta sättet.

TLC - Waterfalls på Spotify

Jimmy Cliff - The Harder They Come

Island 1972.

Mycket reggae har handlat om att slå underifrån. Hela filmen The Harder They Come, i vilken Jimmy Cliff spelar huvudrollen som Ivanhoe Martins, en ultimat Rude-Boy, och till vilken han skrivit titelspåret handlar om det. Så till lika även just låten The Harder They Come. "But I'd rather be a free man in my grave, than living as a puppet or a slave" är väldigt talande.

Jimmy Cliff - The Harder They Come, musikvideo med klipp från filmen

SH! - Mamma och pappa sover nu

Papa 1988.

Innan Staffan Hellstrand inledde sin karriär som solomusiker spelade han i rockgruppen SH! (och dessförinnan med symfonirockarna Dimmornas Bro men det är nog en period de flesta vill glömma). Man kan urskilja de klassiska Hellstrand-melodierna och även texterna redan där, och då inte minst i Mamma och pappa sover nu som sticker ut som deras förmodat bästa låt. Helt enkelt Staffan Hellstrand när han är som bäst.

SH! - Mamma och pappa sover nu på Spotify

Bob Dylan - I Want You

Columbia 1966.

Refrängen går "I want you, I want you, I want you so bad, honey I want you" och det är svårt att tro att någon någonsin har velat ha någon så förbehållslöst som Bob Dylan ville ha sin honung i I Want You. Rakt igenom en till hjärtat talande låt.

Bob Dylan - I Want You på Spotify

The Delfonics - La-La (Means I Love You)

Philly Groove 1968.

Försmäktande soulballad från Philadelphia med stadens för epoken signifikanta stråksektioner som gör att hjärtat smälter lite i varje takt.

The Delfonics - La-La (Means I Love You) på Spotify

The Cooper Temple Clause - Amber

RCA 2002.

Innan Didz Hammond började spela bas i Dirty Pretty Things gjorde han det i The Cooper Temple Clause. Ett väldigt förbisett noiserockband. Deras album See This Through and Leave är helt briljant rakt igenom. Amber är en låt i lägre tempo än majoriteten på skivan. Det ligger mystik över hela spåret och synthar, gitarrer, bas, sång och så klart slagverken bidrar alla till att skapa en av de mest enhetliga låtar jag hört ett sexmannaband spela. Mycket imponerande debut.

The Cooper Temple Clause - Amber på Spotify

Blur - Coffe & TV

Food 1998.

Melodin, arrangemanget, själens bedövning. Magin. Coffee & TV är en av Blurs allra bästa låtar, och därmed ganska obeskrivligt bra.

Blur - Coffee & TV på Spotify

Carl Barât - Run With the Boys

Arcady 2010.

Carl Barât har skrivit många fantastiska låtar i sina dagar i The Libertines och Dirty Pretty Things, helt klart. Mina förväntningar på hans nysläppta soloskiva var därför tämligen enorma. Jag är dock tudelad. Höga toppar förvisso, men inte den standard man vant sig med från honom. Run With the Boys är dock en popdänga med mystiskt filmiskt blås som gör hela stämningen lite kuslig. Någon recensent jämförde den med Tim Burton, och ja, det ligger nåt i det. En intressant produktion, liksom på hela skivan. Och just Run With the Boys har allt det andra man önskar också, även om inte hela albumet var av samma klass.

Carl Barât - Run With the Boys på Spotify

Jesus Jones - Right Here, Right Now

Food 1990.

Det är nog inte många som minns Jesus Jones, men Alex James ifrån Blur gör det garanterat. I hans självbiografi berättar han hur Blur (som då hette Seymour) blev signade av Food Records som just för tillfället bara hade ett annat band i sitt stall, nämligen Jesus Jones. Om det är någon låt som nån minns av Jesus Jones är det förmodligen Right Here, Right Now. Snygga harmonier, dance-influerad bas samt lite fler elektroniska influenser, vilket de var bland de första indierockbanden att beblanda sig med.

Jesus Jones - Right Here, Right Now på Spotify

Yeasayer - 2080

We Are Free 2007.

För nästan exakt tre år sen släpptes ett av de mest spännande och bästa albumen som spelats in detta första decennium av 2000talet. Med stora världsinfluenser, fantastiska arrangemang och gedigna popkompositioner bidrog Yeasayer till den upphypade Brooklyn-scnenen på ett i motsats till andra band (läs MGMT och Vampire Weekend et cetera) totalt opretentiöst och väldigt lekfullt sätt. 2080 handlar om miljön och jorden. Lyssna så förstår ni det magnifika i det omedelbart.

Yeasayer - 2080 på Spotify

Eric Carmen - Haven't We Come A Long Way

Arista 1978.

Av en ren slump hamnade jag på samma skivbolag som i går. Och detsamma kan nog gälla för Eric Carmen som för Barry Manilow angående status i musikvärlden. Kändast är han förstås för den fantastiska tårdrypande All By Myself som Celine Dion spelade in och populariserade samt temalåten till Dirty Dancing, Hungry Eyes. Men efter sin karriär som sångare i The Raspberries där han visade prov på stora vokala färdigheter släppte han utöver en del tråkigheter en del souligare material. Haven't We Come A Long Way är definitivt ett exempel på det. Upptemposoulpop av hög kvalitet. Melodislingor som sätter sig och gung som reser dig.

Eric Carmen - Haven't We Come A Long Way på Spotify

Barry Manilow - New York City Rythm

Arista 1975.

Barry Manilow avfärdas nog av många som en tarvlig balladsångare som inte gjort världen någonting gott utan bara förpestat deras öron med smör. Detta är falskt. Nog för att jag kan ha en viss kärlek till de pompösa balladerna också, men i vissa fall har Barry Manilow skapat fantastiska melodier helt befriade från det ovannämnda. De första tre minuterna av New York City Rythm består av väldigt intressanta harmonier och ackordformationer innan det går över i nån form av latinovirtuos och rakt igenom låten svänger det som attan. Ingen har rätt att klaga.

Barry Manilow - New York City Rythm på Spotify

Nirvana - Lithium

DGC 1991.

I en del fall är låtar kändare än sina upphovsmän. Docenternas Solglasögon och Roberta Flacks Killing Me Softly är två av massor av exempel. Nirvana är nog snarare tvärt om. Visst känner de flesta till Smells Like Teen Spirit och är man i rätt ålder minns man kanske fler låtar. Eller om man bara är påläst förstås. I övrigt tror jag dock inte att gemene man har någon större koll. Lithium är från Nevermind, Nirvanas kändaste verk. Det är även den bästa låten på skivan. Den är representativ för allt som är typiskt med Nirvana. Både de skränigt överdistade gitarrerna och popelementen återfinns, samt Cobains lyrik och sång som är minst lika signifikant.

Nirvana - Lithium på Spotify

Cornelis Vreeswijk - Somliga går med trasiga skor

Metronome 1968.

Cornelis var en intressant man i mångas tycke. Hans osvenska bakgrund i andra världskrigets Holland är inte den enda anledningen till den mytomspunne visdiktaren. Somliga går med trasiga skor är väl känd för allt och alla, men det är kanske inte lika många som har reflekterat över den. Den handlar helt och hållet om hur samhället ser ner på underklassens fotfolk och ifrågasätter om det verkligen är så det ska vara. Jag är inte en sån som påstår att allt Cornelis gjort är av högsta kvalitet men till och från är han kort och gott ett geni.

Cornelis Vreeswijk - Somliga går med trasiga skor

Stevie Wonder - Yester-Me, Yester-You, Yesterday

Motown 1969.

Min absoluta favoritlåt i Stevie Wonders musikkatalog är en som han inte har skrivit själv, så det kanske inte är ett bra sätt att försöka visa Wonders kvaliteter på, men kanske istället vilka skickliga låtskrivare Motown samarbetade med. Det handlar om ett utbränt kärleksförhållande där glöden sedan länge avtagit. Yester-me, yester-you, yesterday. Genialt ordspel.

Stevie Wonder - Yester-Me, Yester-You, Yesterday på Spotify

Athlete - The Outsiders

Parlophone 2007.

The Outsiders handlar om den brittiska mentaliteten och chavkulturen. När Joel Pott sjunger raden "I'm away with the fairies now" upprepade gånger är gudomligt.

Athlete - The Outsiders på Spotify

Dexy's Midnight Runners - Come On Eileen

Mercury 1982.

Det finns inget band som påverkat den svenska popscenens senaste tio år på samma sätt som Dexy's. Håkan Hellström hade nämligen inte låtit det minste som han gör, om det inte vore för dem. Kom igen Lena är en uppenbar pastisch på Come On Eileen inte bara i titeln, texten, ackorden och videon, utan även hans övergripande ljudbild på de första skivorna (då förvisso mer i likhet med Dexy's tidigare skivor som är mer inriktade på blås än stråkar). På ett fantastiskt sätt. Come On Eileen är en fantastisk låt. Och utan Kevin Rowland hade hela popvärlden varit annorlunda.

Musikvideo, Dexy's Midnight Runners - Come On Eileen

Tears for Fears - Everybody Wants to Rule the World

Mercury 1985.

Härliga 80talssynhtar och en text om kapitalismens girighet och hur alla vill äga världen. Refrängen är utomordentlig.

Tears for Fears - Everybody Wants to Rule the World på Spotify

Ra Ra Riot - Dying is Fine

Barsuk 2007.

Dying is Fine är ytterligare en sån där låt som inte går att motstå. Lekfull med stråkar och poppighet är den helt komplett med en melodi som sätter sig och aldrig lämnar. Till låten har de både gjort en väldigt vacker musikvideo samt en snygg film där de spelar låten live på en vind i New York.

Musikvideo


Liveklipp

Heatmiser - See You Later

Caroline 1996.

I en kombination mellan den dåtida aktuella amerikanska indierocken, Big Star-powerpop och 60talsgarage utgjorde Elliott Smith ena halvan av låtskrivarparet i Portlandbandet Heatmiser. På deras sista skiva, Mic City Sons finns en handfull fantastiska låtar. Inte en enda svag. See You Later har säkert en del lärt känna genom Elliott Smiths soloinspelning som finns med på New Moon, men den gjorde ett tidigare framträdande här.

Heatmiser - See You Later på Spotify

The Miracles - You've Really Got A Hold On Me

Motown 1962.

Alla kärleksförhållanden här i världen fungerar inte som de ska. Långt ifrån. En del av dem tar slut just därför, en del av andra anledningar. En del fortsätter även om det inte fungerar. Protagonisten i Smokey Robinsons känslosamma You've Really Got A Hold On Me behandlas inte som han förtjänar men kan inte släppa taget.

Det är spännande att låten blev en sån hit då den egentligen var B-sida. A-sidan Happy Landing var inte lika bra i skivspelarnas ögon, så det blev You've Really Got A Hold On Me. Jag förstår dem. Det finns en anledning till varför band som The Beatles, The Supremes och The Temptations alla har spelat in låten.

The Miracles - You've Really Got A Hold On Me på Spotify

Slowdive - Machine Gun

Creation 1993.

Den brittiska shoegazen var ett intressant fenomen i decennieskiftet mellan 80- och 90tal. Det gick ut på att ha så mycket oljud som möjligt på alla instrument och stirra ner i marken. Åtminstone kan det verka så för blotta ögat (örat). Själv vill jag snarare likna det med underskön, ljuv transartad musik som för en bort från den fysiska världen under tiden som man bara ligger och sluter ögonen. Machine Gun är i allra högsta grad en sån låt, med sina svepande gitarrer och den ambienta synthmattan.

Slowdive - Machine Gun på Spotify