Cat Stevens - Sitting

A&M 1972.

Cat Stevens, eller numera Yusuf Islam, är en av de allra bästa låtskrivare genom tiderna. Det måste vara så. Hans melodier har någonting som de flesta saknar. Texterna är bara så uppriktigt genuina och hela arrangemangen så självklara. Sitting har allt det där som gör Cat Stevens till Cat Stevens. Den är briljant.

Cat Stevens - Sitting på Spotify

Moby - Porcelain

Mute 2000.

Perfekt låt att tappa bort sig till. Porcelain är min ständiga drog på bakfulla dagar.

Moby - Porcelain på Spotify

The Monkees - Daydream Believer

Colgems 1967.

Det finns inte mycket mer att säga om låten än att den har väldigt fina melodier och harmonier. Bra ackordbyten. Förbaskat snygg sång.

The Monkees - Daydream Believer på Spotify

Lustans Lakejer - Läppar tiger, ögon talar

Stranded 1982.

Lustans Lakejer var postpunk på svenska. Motsvarigheten till Blue Monday hette Diamanter är en flickas bästa vän och Johan Kinde var en glamorös Ian Curtis på något sätt. Texterna var aldrig apatiskt depressiva som i exempelvis Joy Division men alltjämt mörka. Ofta handlade de om en drömtillvaro där Lustans Lakejer var ultrakändisar och kunde bete sig som de ville. Där allt var på deras villkor. Men så blev det aldrig. Läppar tiger, ögon talar är en spännande låt med snygg lyrik, och min personliga favorit från albumet En plats i solen.

Lustans Lakejer - Läppar tiger, ögon talar på Spotify

Don McLean - American Pie

United Artists 1971.

Folkrockeposet American Pie är utan tvekan Don McLeans klart kändaste låt. Inte hans enda bra, men man förstår ju varför den är så välkänd. Den handlar i huvudsak om när flygplanet kraschade med Buddy Holly, Ritchie Valens och The Big Bopper som resenärer och även dödsoffer 1959. Utöver dem så refereras det även till mängder av andra musiker så som Elvis Presley, Bob Dylan, John Lennon, The Beatles, Mick Jagger, The Rolling Stones, The Byrds, Janis Joplin och Dion. Det säger en del om hans influenser och jag tycker att låten blir till en väldigt fin hyllning till samtliga ovan nämnda.

Don McLean - American Pie på Spotify

Elvis Presley - Suspicious Minds

RCA 1969.

Suspicious Minds har alltid varit min favoritlåt med Elvis. Så länge jag kan minnas att jag känt till någon av hans låtar i alla fall.

I går var jag på en spelning med Peter Morén. Han var fantastisk, de spelade covers och hans egna låtar helt fenomenalt och när de kom till Stadshotell från hans skiva I spåren av tåren, gjordes ett medley där de gick över till Jakob Hellmans Vackert väder. Efter att ha skiftat mellan de två låtarna ett par gånger började Peter spela introriffet till Suspicious Minds och bandet hakade på med skratt i blicken. Det var en fantastisk tolkning på en fantastisk spelning.

Framför allt fick den mig sugen att lyssna på detta mästerverk igen.

Elvis Presley - Suspicious Minds på Spotify

R. Kelly - The World's Greatest

Jive 2001.

Om låten är ren hybris eller en hyllning till Muhammad Ali får man välja själv. Det är ändå en låt som jag kan lyssna på när som helst för att bli på bättre humör. Den är även helt fantastisk för den delen. Tänk om R. Kelly hade lagt ner mer energi på att skriva låtar som denna och I Believe I Can Fly från Space Jam istället för det trams han vanligtvis producerar. Då hade man ju kunnat gilla hela honom. Nåväl, The World's Greatest var med i filmen Ali som ju då handlar om boxaren Muhammad Ali.

R. Kelly - The World's Greatest live i en NFL-match. Jag må vara larvig, men jag får faktiskt rysningar.

Wheatus - Teenage Dirtbag

Columbia 2000.

Förmodligen är det inte många födda mellan 87 och typ 92 som inte minns Teenage Dirtbag. Den blev en stor hit och spelades mycket i radio och tv. Vad är det egentligen som är så bra med denna skapligt stereotypiska låt? Melodin, som så ofta så klart. Igenkänningsfaktorn är på topp också. Precis som bra pop ska vara. Den var med på soundtracket till collegefilmen Loser. Hur bra den är kan man säkert diskutera. Själv har jag inte sett den. Men Teenage Dirtbag spelas regelbundet än i dag.

Wheatus - Teenage Dirtbag på Spotify

Paul McCartney - Vanilla Sky

Reprise 2001.

Det är en bra låt utan tvekan. Akustisk gitarr och McCartneys sång brukar bli bra. Och så ambienta ljud i bakgrunden. Framför allt inger den samma stämning som filmen innehar. En väldigt konstig film, mystisk, men väldigt bra. Det är en sån där som man ser och tror att man förstår. Tills den tar slut, då man inser att det här förstod man ju inte alls. Tolkningsbar. Måste ses, så man får höra låten i sitt bästa sammanhang.

Paul McCartney - Vanilla Sky på Spotify

Simple Minds - Don't You (Forget About Me)

A&M 1985.

En av de mest klassiska ungdomsfilmerna från 80talet är John Hughes Breakfast Club. Temalåten skrev dels av Keith Forsey som vann en Oscar-statyett tillsammans med Giorgio Moroder för Flashdance-temat ett par år tidigare. Låten är liksom filmen fantastisk. Planen var att Billy Idol (Idol och Forsey hade tidigare samarbetat mycket) skulle spela in den men han nekade, 2001 gjorde han det dock till sin Greatest Hits-samling som släpptes då. Den är näst intill identisk med originalet så det var ju ingen större poäng med det, så det är Simple Minds version ni får här.

Simple Minds - Don't You (Forget About Me) på Spotify

Randy Newman - You've Got A Friend In Me

Walt Disney Records 1995.

Det finns ingen som inte förstår varför den här låten måste vara med. Det kan inte göra det. I så fall någon som inte hört den. Den gör sig perfekt i Toy Story men står sig väldigt bra på egen hand också. Titeln sammanfattar hela texten och musiken är - som så ofta från Randy Newman - magnifik.

Randy Newman - You've Got A Friend In Me på Spotify

Elliott Smith - Miss Misery

Capitol 1997.

I hela Good Will Hunting använder Gus Van Sant Elliott Smiths låtar. Dessa fantastiska sånger. Även om filmen är välspelad och helt fenomenal så mäter det sig inte riktigt med musiken. Elliott Smith var ett låtskrivargeni. Han besatt de där egenskaperna som Paul McCartney och John Lennon hade tillsammans. Miss Misery är ett perfekt avslut på en perfekt film. Och fan för att han inte vann en Oscar med den alltså.

Elliott Smith - Miss Misery spelar på Oscarsgalan

Paul Engemann - Scarface (Push it to the Limit)

MCA 1983.

Giorgio Moroder har gjort mycket filmmusik. The Neverending Story av Limahl och Flashdance... What a Feeling av Irene Cara är två strålande exempel. Jag är dock än mer förtjust i Push It To The Limit. Låten spelas när Tony Montana når sin höjdpunkt i karriären som kokainkung och den klassiska blimpen med The World is Yours skrivet på sidan skådas från Elviras balkong. Låten är liksom resten av filmmusiken väldigt Giorgio Moroder. Det är hans synthar och arrangemang rakt igenom. Bra!

Paul Engemann - Scarface (Push it to the Limit) på Spotify

Filmmusiken enligt Perfekt Pop

Ibland kan popmusik användas mycket föredömligt i filmsammanhang. Antingen genom att ge filmen en extra krydda, eller bara genom att vara en väldigt bra låt. Denna vecka följer sju exempel på ovannämnda.

Silverchair - Ana's Song (open fire)

Murmur 1998.

Silverchair släppte sin första skiva, och slog igenom, redan som 16åringar. Det var helt vanlig grunge i stil med Nirvana och Pearl Jam, men med tillräcklig egen identitet för att stå på egna ben. I varje skiva har de sen återuppfunnit sig själva på ett eller annat vis. Ana's Song från radiovänliga Neon Ballroom handlar om Daniel Johns anorexia, men med ord som lika gärna kunnat vara en bitter kärlekshistoria. Den som inte inser storheten i Silverchair har inte lyssnat tillräckligt.

Silverchair - Ana's Song på Spotify

Anna Järvinen - Äppelöga

Häpna 2009.

Jag minns när jag hörde Äppelöga första gången. Av en ren slump hamnade jag på Anna Järvinens MySpace när hon precis hade laddat upp den nya singeln Äppelöga. Jag blev frälst. Äppelöga är skriven av Christopher Sander som spelade in den till sin skiva, sen hörde Anna låten och ville spela in en egen också. Och det kan vi bara tacka för, för här är en röst och låt man aldrig kan få nog av.

Anna Järvinen - Äppelöga på Spotify

The Pretenders - Brass in Pocket

Sire 1979.

Chrissie Hynde var en cooling. Säkert lika cool som Patti Smith och Siouxsie Sioux. Men det är inte så många som vet. Nu kan ni se henne vara cool här, med Pretenders fantastiska Brass in Pocket.

The Pretenders - Brass in Pocket live i Tyskland 1981

Morrissey - You Have Killed Me

Attack 2006.

Jag är väl en av få som håller Ringleader of the Tormentors så högt som jag gör. Men jag tycker att det är ett stabilt album med bra låtar. Allra bäst måste vara den smärre p3-hitten You Have Killed Me. Det är väldigt mycket Morrissey i den, man känner igen sig. Och samtidigt som det låter gubbigare än tidigare soloverk och The Smiths med gitarrvräkandet håller stråkarna popen på plats långt, långt ifrån trähuggarrocken som många andra kliver in i när åren börjat gå.

"I entered nothing, and nothing entered me. Until you came with the key, and did your best but as i live and breathe you have killed me."

Fina rader.

Morrissey - You Have Killed Me på Spotify

Billy Idol - Eyes Without A Face

Chrysalis 1983.

Billy Idol blev aldrig någonsin lika bra solo som i Generation X, men många av singlarna är bättre än det allra mesta ändå. Eyes Without A Face är avslappnad och cool. Steve Stevens har berättad att han skrev musiken när han nyligen hade flyttat tillbaka till sina föräldrars källare. Där fanns inget mer än en radio, där det inte gick att få in mer än en kanal. En oldies-kanal. Stevens tog en av ackordgångarna som var väldigt vanliga (T-Tp-Dp-D), men gjorde det mer sensuellt (bland annat med en majsjua på tonikan). Billys lyrik uppstod när han såg den franska 60talsrullen Les Yeux Sans Visage som handlar om en doktor vars dotters ansikte blir deformerat i en trafikolycka. För att återskapa hennes skönhet tar han fragment av andra kvinnors ansikte och applicerar på sin egen dotter. Sjukt? Jo, men väldigt bra film. Och låt.

Billy Idol - Eyes Without A Face i VH1 Storytellers 2001

The Turtles - Happy Together

White Whale 1967.

Happy Together skrevs av låtskrivarparet från popbandet The Magicians, och hör och häpna sedan: Dussintalet gånger negerades låten av band och skivbolag som fick höra den. Tills den nådde The Turtles då. Att den sen stal åt sig Billboardlistans förstaplats av The Beatles Penny Lane säger väl en del. Om inte ber jag att få upplysa om dess kvalitet. Den är fenomenal.

The Turtles - Happy Together på Spotify

Fool's Garden - Lemon Tree

Intercord 1995.

Det uppstår ibland dispyter om huruvida man ska älska eller hata, vad gäller ovannämnda låt. Jag förstår inte. Jag förstår inte vad som finns att inte älska. Det är ren och klar välskriven pop med harmonier och melodier som sitter där de ska. Från Tyskland till och med, anmärkningsvärt.

Fool's Garden - Lemon Tree på Spotify

Pulp - Mis-Shapes

Island 1995.

Mis-Shapes borde vara varenda alternativpopares kampsång. Det är så den är skriven, men allt för få verkar ha upptäckt det. Den handlar om hur de udda, kanske förtryckta ungdomsgrupperna ska genomföra en revolution.

"We want your homes, we want your lives,
we want the things you won't allow us.
We won't use guns, we won't use bombs
We'll use the one thing we've got more of
- that's our minds."

Jarvis Cockers lyrik är som vanligt felfri och arrangemanget typiskt Pulpigt med helheten som konstant förstaprioritering.

Pulp - Mis-Shapes på Spotify

Bruce Springsteen - Hungry Heart

Columbia 1980.

Hungry Heart har aldrig varit The Boss coolaste låt. Den har heller aldrig varit hans mest spännande låt. Däremot kan den eventuellt vara hans bästa raka poplåt. Fyra ackord rakt igenom, tonartsbyte i solot, en melodi som sätter sig. Gammalt beprövat recept. Det funkar alldeles utmärkt. Ursprungligen skrevs låten dock för The Ramones, men Bruce tog sitt förnuft till fånga och behöll detta mästerverk för sig själv.

Bruce Springsteen - Hungry Heart på Spotify

Editors - The Racing Rats

Kitchenware 2007.

På Editors första skiva, The Back Room påminde det mycket om Joy Division och viss annan post-punk. På uppföljaren finns fortfarande spåren kvar men sångaren Tom Smith har börjat inkludera pianon i låtarna och över huvud taget låter allting större. Det passar säkert fortfarande utmärkt på intima klubbspelningar, men jag tvekar inte en sekund inför att det även kan fylla ut en arenaspelning. Just The Racing Rats är ett perfekt exempel på när stort fortsätter vara intimt.

Editors - The Racing Rats i London Live 07

Perssons Pack & Jakob Hellman - Tusen dagar härifrån

EMI 1991.

Stopp, hej, hallå. Jag ville bara säga att du är inte ensam om att...

...känna att just nu är Tusen dagar härifrån av Perssons Pack med Jakob Hellman på gästsång världens bästa låt.

Perssons Pack & Jakob Hellman - Tusen dagar härifrån på Spotify

The Clash - London Calling

CBS 1979.

Såhär i politiktider har man väl plats för en anti-kärnkraftsång. London Calling är kraftfull och genuin. Paul Simonons bastoner är skitsnygga. Joe Strummers sång också. Och man får aldrig förglömma att Mick Jones som vanligt var ytterst delaktig i låtskrivandet. Allt med låten är perfekt.

The Clash - London Calling på Spotify

För några år sedan hölls en gala till Joe Strummers minne, då Bruce Springsteen, Steven Van Zant, Dave Grohl, Elvis Costello, Tony Kanal (No Doubt) och Pete Thomas (Elvis Costellos gamla kompband The Attractions) slog sig samman och spelade London Calling. Fantastisk hyllning.

The Hollies - He Ain't Heavy, He's My Brother

Parlophone 1969.

I många fall var The Hollies inget annat än ett halvdant popband som lät som The Beatles, men He Ain't Heavy, He's My Brother är ett av de klara undantagen. Den är förvisso inte skriven av bandet, men likväl gör de ett väldigt bra jobb med att gestalta den känsla som låten i sig innehar. Den är väldigt fin.

The Hollies - He Ain't Heavy, He's My Brother på Spotify

The Beta Band - Dry the Rain

Regal 1997.

Nej men alltså det är ju bara så förbaskat bra. Det är svårt att sätta fingret på vad, men jag tror att det har med groovet att göra. I outrot. Med trumpeten också. Hela det där psykadeliska crescendot i slutet är ju grymt. När man når det, knyts hela låten ihop och man inser att man just har hört någonting mycket speciellt.

The Beta Band - Dry the Rain på Spotify

The Small Faces - Lazy Sunday

Immediate 1968.

Prima pop. Steve Marriott sjunger om lite bråk med grannarna. Han gör det med en överdriven cockneyaccent på grund av en liten dust han hade med The Hollies. De sistnämnda hade "anklagat" Steve Marriott för att aldrig sjunga på sin egentliga dialekt, och därför valde han att överdriva den på Lazy Sunday. Kul grej, bra låt.

The Small Faces - Lazy Sunday på Spotify

U2 - With or Without You

Island 1987.

Det är simpelt det kan bli. Basen ligger på samma åttondelar som den alltid gör när det gäller U2. Bono sjunger sagolikt. Texten berör, hela låten berör. Edge spelar som så ofta spännande gitarr. Strålande.

U2 - With or Without You

The Everly Brothers - Love Hurts

Warner Bros. 1961.

Bröderna Don och Phil Everly är nog tidernas främsta vad gäller stämsång. Oftast handlar det om vanliga tersstämmor, men så fort harmoniken existerar i ackordbytena, betonar även stämmorna de viktiga toner som gör att man nästan får rysningar. James Skelly (The Coral) har vid tillfälle sagt att han första gången hörde dem på en grillfest hos en kompis, att deras röster kom ut genom bara en liten högtalare och han blev det förbluffad av hur fantastiskt det lät.

Love Hurts känner alla igen i Nazareths tolkning, men där finns inte stämmorna.

Kärlek sårar. Love is like a cloud, it holds a lot of rain. Bra rad.

The Everly Brothers - Love Hurts på Spotify

Elvis Costello & Emmylou Harris - Love Hurts i David Letterman Show


Norah Jones & Keith Richards - Love Hurts på en hyllningskonsert till Gram Parson

Staffan Hellstrand - Lilla fågel blå

EMI 1993.

Staffan Hellstrand har skrivit massor av genuint bra låtar, men det är tveksamt om någon kan mäta sig med grammisbelönade Lilla fågel blå, låten som folk känner igen honom för. Den fångar verkligen det där bitteljuva som riktigt bra pop ofta har. Mellanspelet går i moll, precis som texten om man kan säga så, medan melodin är mer upplyftande. Men ändå melankolisk. Det var en barndomsvän till Staffan som blev psykiskt sjuk och försvann från denna värld, som Staffan själv uttryckt det. Det går inte att lämna sig själv oberörd av detta mästerverk.

Staffan Hellstrand - Lilla fågel blå på Spotify