James McCartney - Angel

Engine Company 2010.

Om Paul McCartney är gud, vilket somliga säkerligen skulle kunna tänkas propsa för, så måste ju James McCartney vara Jesus. Jag vet inte jag nej, lite stora ord att fara sig med kanske. I vilket fall släppte han för några månader sin första EP, vilket kommer lite från ingenstans känns det som. Man kan ju ha förväntat sig att den skulle dyka upp någon gång eftersom han har medverkat på flera av sin fars skivor och så vidare, men å andra sidan kändes det väl lite dött när den inte kommit ut ännu och James själv med råge hade passerat trettio års ålder. Men den kom. Och öppningsspåret Angel visar prov på fantastiskt melodisinne. Det låter som en hybrid mellan pappa Paul och Foo Fighters. Ljudmässigt är det varken revolutionerande eller särskilt speciellt, men det är just låtskrivartalangen som gått i arv och Angel är suverän.

James McCartney - Angel på Spotify

Tom Petty - I Won't Back Down

MCA 1989.

På Pettys första soloskiva var Jeff Lynne från Electric Light Orchestra (och för den delen Traveling Wilburys) medverkande. Bra substitut kan man tycka. Han har producerat mängder av bra musik och gör det även här. I Won't Back Down är finfin. Johnny Cash spelade som bekant in en cover vid millenieskiftet, men den är givetvis inte alls lika bra som Tom Pettys original.

Tom Petty - I Won't Back Down på Spotify

Mika - Relax, Take it Easy

Casablanca 2007.

Mikas Grace Kelly blev ju en hej dundrans hit som var totalt omöjlig att sjunga med i. Falsetten sträcker sig till skyarna och så även lovorden från vissa kritiker. Jag älskade hans första skiva. Det perfekta med den var just att den var lättsmält och melodiös, lekfulla arrangemang och roliga låtar. Relax, Take it Easy är baserad på Cutting Crews (I Just) Died in Your Arms Tonight som jag haft som guilty pleasure sen urminnes tider. Det är discoinfluerad pop med otrolig röstförmåga. Han spelade den två, eller jag vettefan om det kanske till och med var tre gånger, när jag såg honom live den hösten. Det var en väldigt bra spelning, och den var lika välkommen varje gång.

Mika - Relax, Take it Easy på Spotify

The Sounds - Rock 'n Roll

Warner 2002.

The Sounds slog igenom med full kraft för snart tio år sen när de släppte en handfull helt briljanta singlar. Blondiekomplex och en perfekt blandning mellan svensk poptradition och 77punk utgjorde såväl ljudbilden som deras image. Rock 'n Roll är väl knappast den punkigaste eller röjigaste låten från skivan, men har istället en new wave-känsla som är totalt oemotståndlig.

The Sounds - Rock 'n Roll på Spotify

Lenny Kravitz - It Ain't Over 'Til It's Over

Virgin 1991.

Multiinstrumentalisten Lenny Kravitz har spelat in låtar i alla tänkbara musikstilar. Från funk till hårdrock, psykadeliskt till R&B. Oavsett stuk har det dock alltid en gemensam nämnare - retro. Det finns i princip alla fall ett sneglande mot rockhistorien. Från hans andra album kommer singeln It Ain't Over 'Til It's Over som har sina stilmässiga rötter i gammal soul. Stråksektionen är uppenbart inspirerad av Philadelphiascenen cirka 1970. Kravitz spelar bortsett från stråkarna och blåsinstrumenten alla instrument och visar sin stora talang till fullo.

Lenny Kravitz - It Ain't Over 'Til It's Over på Spotify

Bob Hund - Upp, upp, upp, ner

Silence 1996.

Att Bob Hund är ett märkligt band på många sätt är väl skapligt odiskutabelt. Lyriken är en av de mindre konkreta delarna, exempelvis. Upp, upp, upp, ner har dock helt fenomenal sådan. En mycket vacker text, och färgningarna på ackorden gör melodin perfekt.

Bob Hund - Upp, upp, upp, ner på Spotify

The Spencer Davis Group - Keep on Running

Fontana 1965.

När Steve Winwood rekryterades till Spencer Davis nystartade band var han blått femton år gammal. När de spelade in sin cover på Jackie Edwards Keep on Running två år senare, var han således 17 år och sjöng som den mest erfarna av rockgudar. Otroligt bra låt, mycket välspelat, och fantastisk sångprestation.

The Spencer Davis Group - Keep on Running på Spotify

Bobby Vee - Take Good Care of My Baby

Epic 1961.

En av de mest lättsmälta låtarna man kan tänka sig. Allt är bara mys och pys från piano till sång, till twistkompet och de mjuka stämmorna. Men det är fint. En välskriven melodi med lagom fjantig text. Det blir sött och varmt istället för coolt och rått, vilket kan vara att föredra i andra fall. Praktexempel på hur bra töntig musik kan vara.

Bobby Vee - Take Good Care of My Baby på Spotify

Lasse Lindh - Varje litet steg

Groover 2007.

Många anser att Lasse Lindh är larvig och gnällig och både det ena och det andra. Dessa människor har helt och hållet rätt. Han är både larvig och gnällig, men han är det på ett charmant underbart sätt. Varje litet steg är en av de mest innerliga och uppriktiga poplåtarna jag känner till. Den är självutlämnande och brutalt ärlig. Lasse Lindh släpper allt totalt och hänger sig denna kvinna sången är riktad till. Alla vars hjärtan brustit känner väl igen sig och kan omöjligtvis lämnas helt oberörda. Varje litet steg är ett litet popunder.

Lasse Lindh - Varje litet steg på Spotify

The Cardigans - Sick & Tired

Trampolene 1994.

Det var en gång en tid. En tid i ungefärliga forntiden. En tid innan Erase/Rewind, My Favourite Game och en tid till och med innan Lovefool. Den tiden hette pre96. The Cardigans andra singel från första albumet Emmerdale, utgiven på Trampolene-divisionen av Stockholm Records kvarstår kanske som deras bästa poplåt. Det är svenskt så det skriker om det, men sneglar väldigt mycket västerut och gör det med stor lycka. I den bästa av världar vore Sick & Tired låten alla förknippar med The Cardigans.

The Cardigans - Sick & Tired på Spotify

De Lescano - När jag sjunger igen

EMI 2010.

Staffan Hellstrand har haft många bollar i luften under ungefär hela sin karriär känns det som. Ena skivan skriver han åt någon annan, andra skriver han åt sig själv, tredje gången gör han studiopålägg på ytterligare någon skiva han skrivit text till. Ja det finns många samarbeten att ta i, och mycket som känns klassiskt Hellstrand även om hans namn bara finns att läsa i slutackrediteringen. För cirka ett år sen släppte han dock en första singel med ett nytt projekt. Staffan Hellstrand i band igen! Inte sen SH! liksom. Nog för att The Nomads och han samverkade väldigt bra, men de var inte ett. Här slår han ihop sig med gamla vapendragaren Fredrik Blank och den till hälften finska, till hälften argentinska sångerskan Isabel De Lescano. Även om projektet bär De Lescanos namn är alla lika delaktiga. Eller tja, Staffan är väl mer delaktig än de andra i själva skapandet som vanligt. Det är i alla fall en väldigt snygg ny förpackning till hans låtar, och När jag sjunger igen är toppen på alla sätt och vis.

De Lescano - När jag sjunger igen på Spotify

Foo Fighters - Big Me

Capitol 1995.

Innan Dave Grohl startade Foo Fighters hade han bara spelat trummor, åtminstone i sin musikkarriär. Först för Scream och sen för Nirvana. Att han även kunde göra musik själv var det väl ingen som visste. Nog för att han gav ut en demokassett under pseudonymen Late!, men den var det nog inte allt för många som lyssnade på. Istället framstod Grohl som rätt så hjärndöd i intervjuer med Nirvana i början av 90talet, om än på ett småcharmigt sätt.

Men efter Kurt Cobains död var ju Grohl tvungen att fortsätta på något sätt. Då spelade han in Foo Fighters, och så bildades även gruppen. Skivan består av skapligt långa gitarrocklåtar av hög kvalitet, Big Me drar sig dock åt det poppigare hållet och klockar in på strax över två minuter. Det är lite svävande rock, som påminner om något slags blandning mellan Dinosaur Jr och R.E.M. Dave Grohl kunde, sannerligen, vilket han har bevisat om och om igen sedan dess.

Foo Fighters - Big Me på Spotify

Barry White - You're the First, the Last, My Everything

20th Century 1974.

Ganska exakt trettio år efter sin födsel, och nästan lika många år innan döden, spelade Barry White in sitt magnum opus. You're the First, the Last, My Everything skrevs som en countrylåt redan ett par decennier tidigare av Peter Radcliffe, men den spelades under all denna tid inte in nån gång. Istället fick Barry White ändra lite i texten (och i titeln) och göra stordåd. Upptemposoul med den traditionella basstrukturen och trummorna som håller nån form av driv uppe och för varje del av låten vidare till nästa medan Whites mäktiga stämma ligger ovanpå och ger gåshud till åhörare. Lite discostråkar och så gör låten modern för sin tid och kanske än mer tidlös än vad den annars hade varit.

Barry White - You're the First, the Last, My Everything på Spotify

Atomic Swing - Smile

Sonet 1993.

Precis som alla de bra swindiebanden hade Atomic Swing en karaktäristisk sångare. Precis som alla de bra swindiebanden hade Atomic Swings karaktäristiske sångare en god känsla för melodier och låtsnickrande. Smile var Niclas Frisks första mästerverk att slå igenom ordentligt. Framför allt är det låten som alla har hört. Precis som alla de bra swindiebanden hade den karaktäristiska sångaren ett mycket bra och säreget band, i det här fallet som sagt Atomic Swing. Om Popsicle var Blur och Brainpool var Oasis (det var de inte, men låt oss ponera) så måste Atomic Swing varit typ Suede med sina gitarrer. Framför allt var det jävligt bra, effektiv pop.

Atomic Swing - Smile på Spotify

Håkan Hellström - En Midsommarnatsdröm

EMI 2005.

Håkan Hellström. Ett sånt fenomen. Jag fick hans första skiva av min far och reflekterade inte så mycket över det. Förstod inte riktigt. Jag var så liten. Sen tröttnade jag. Men cirka 2005 började jag inse att En Midsommarnattsdröm är oemotståndligt. Jag erkände det inte, men tids nog i takt med att jag till slut föll i kärlek med en popflicka fick jag till slut gå med på att ha haft fel. Då var det Håkan för hela slanten. Så här i efterhand kan jag väl tycka att det mestadels är singlarna som är jävligt bra och resten är lite sisådär, men då är vissa av singlarna fruktansvärt jävla bra också. Exempelvis En Midsommarnattsdröm.

Håkan Hellström - En Midsommarnatsdröm på Spotify

Carl Perkins - Blue Suede Shoes

Sun 1956.

Första januari 56 släpptes en av de största klassikerna vi känner till. Elvis spelade in en kändare cover, men den är inte bättre än originalet vad gäller sväng eller egentligen något. Perkins både skrev och framförde låten. Urgammal och urbra.

Carl Perkins - Blue Suede Shoes på Spotify

Neil Diamond - Sweet Caroline

UNI 1969.

Sweet Caroline har en av världens absolut snyggaste refränger. Detta är ett odiskutabelt faktum. Verserna är nedtonade med lagom melodi och snyggt tillbakadragen orkestrering som blomstrar ut tillsammans med resten av arrangemanget genom bryggan och når sin fulla briljans i just refrängen. Både Elvis Presley och Roy Orbison försökte göra fullvärdiga inspelningar av denna ljuva popsång, men misslyckades. Orbison må vara en personlig favorit, men i det här fallet är Diamond onåbar.

Neil Diamond - Sweet Caroline på Spotify

Sonic Youth - Kool Thing

DGC 1990.

Kool Thing var Sonic Youths första majorsingel i och med flytten till Geffen. Den väsnas och skränar som vanliget, men jag upplever det nästan som lite mer drivande än tidigare Sonic Youth, kanske det som gör den lite poppigare. Att Chuck D från Public Enemy är med på låten är bara ascoolt.

Sonic Youth - Kool Thing på Spotify

Care - Whatever Possessed You

Arista 1984.

Care bestod av två män med just då rätt betydelselösa resuméer, men i efterhand är det desto större. Paul Simpson hann ha ett bandprojekt med Julian Cope och Ian McCulloch innan han med Cope bildade Teardrop Explodes. Dessa lämnade han för att starta The Wild Swans som sitt eget band istället. Ian Broudie hade varit med i Big in Japan innan han slog sig samman med Simpson och Care blev ett faktum. Care släppte några singlar men albumet som spelades in kom inte ut under bandets livstid. Istället återförenades The Wild Swans och Broudie producerade bland andra Echo & the Bunnymen innan han bildade The Lightning Seeds som höll på fram till det nya milleniet. Då satt han sig åter som producent till en av världens bästa skivor, nämligen The Corals debut (samt två efterföljande). Ja, ni ser att det är inga dåliga grejer man rabblar upp när det rör sig om dessa två herrar.

Det är väldigt nyromantiskt och väldigt välpolerat men på helt rätt sätt. Väldigt välskriven låt.

Care - Whatever Possessed You på Spotify

Paola - Yours to Keep

Dolores 2002.

Paola är knappast ett välkänt namn i musiksvängarna. Inte någon annanstans heller för den delen. Men hon har sjungit med Moder Jords Massiva, varit gift med Klas Åhlund samt fått ett barn med nu avlidne BD-Anders Göthberg. När hon hette Åhlund släppte Teddybears (då även STHLM) sin Rock'n'Roll Highschool-skiva där hon sjöng på den versionen av Yours To Keep. Senare proddade Klas hennes soloalbum Stockcity Girl där en nyinspelning av låten fanns med, vilken även är den bästa versionen. När Teddybears släppte Soft Machine som främst var avsedd för den amerikanska marknaden (där de även fick med Iggy Pop på nyinspelningen av Punkrocker) fick Neneh Cherry sjunga Yours to Keep. Alla versionerna är bra, men Paolas solo är nog ändå bäst.

Paola - Yours to Keep på Spotify

Aerosmith - Dream On

Columbia 1973.

Bland popnördar har Aerosmith knappast någonsin varit en favorit. Inte heller hos mig. Detta förhindrar dock inte det faktum att de har gjort några fina låtar. Deras första skivor var rätt reko, stundtals väldigt bra. Även efter det har de haft vissa poänger, åtminstone när de inte gjort träig Aerosmithriffrock. Dream On är en storslagen rockballad som faktiskt funkar. Melodin är fin och Steve Tyler sjunger och skriker bättre än vad han någonsin skulle komma att göra igen.

I MTV Unplugged 1990 spelade de den akustiskt, vilket framhäver låten som sådan.

Aerosmith - Dream On i MTV Unplugged 1990

Biljardakademien - Fallbilder

Fanzinet Id 1984.

Ja första gången Fallbilder släpptes var det inte via något skivbolag, utan den följde med som bilaga till det skånska fanzinet Id. Så kunde det vara på den tiden. Vidare till låten och bandet.

Fallbilder är jazzpop i brist på bättre benämningar. Men samtidigt som jazzpop kanske inte är fullt beskrivande, är det åtminstone mycket sanning. Det som gör att den skiljer sig från annat i genren (där den verkligen inte kan kategoriseras in heller förstås) är att den trots sina pretentioner och de "kvasiintellektuella" (Kjell Häglunds egna ord) texterna, bibehåller en kärna av ren popessens som tordes vara oemotståndlig för alla musikaliskt begåvade eller för den delen bara intresserade människor. Biljardakademien förändrade aldrig världen, Sverige, eller för den delen ens Gotland kanske, men de flesta som hört just Fallbilder verkar vara eniga om att det är ett rent mästerverk vi har att göra med.

Bort från låten igen. Biljardakademiens inspelningar släpptes sedermera på kassettbolaget Enjoy, för att sen inte återupplivas förrän Bendi Records (i stort sett Enjoy fast ett par decennier senare) restaurerade dessa inspelningar och gav ut samlingsalbumet Gryningsfolk i Skymningsland 2007. Utöver Fallbilder innehåller skivan en smärre skara topplåtar som är väl värda att lyssna vidare på.

Biljardakademien - Fallbilder på Spotify

Shuggie Otis - Strawberry Letter 23

Epic 1971.

Strawberry Letter 23 är nog mer känd i The Brothers Johnsons version som medverkar i Pulp Fiction bland annat. Jag tror dock ändå att den i sin tur är än mer känd genom Outkasts sampling i Ms. Jackson, åtminstone hos min generation. I vilket fall är Shuggie Otis inspelning en funkig soullåt av det där smått oemotståndliga slaget där allt är precis som det ska vara.

Shuggie Otis - Strawberry Letter 23 på Spotify

Desmond Dekker - Beautiful And Dangerous

Pyramid 1968.

Desmond Dekker var en av de första reggaestjärnorna. Även en av de största. Han har en fantastisk mjuk och typisk röst som nyttjas väldigt väl till att sjunga den fina melodin i Beautiful And Dangerous. Det är jättesnyggt när det går över till refräng och byter tonalitet till moll och över huvud taget är jag imponerad över hur bra låt man kan göra med så simpla medel som här nyttjas.

Desmond Dekker - Beautiful And Dangerous på Spotify

Lindsay Buckingham - Holiday Road

Warner Bros 1983.

Ett år innan George Orwells förutspådda totalitärism skrev Lindsay Buckingham från Fleetwood Mac en låt helt utan anknytning till 1984. Istället är Holiday Road bara jätteglad och man känner hur blodet fyller varenda ven i kroppen och hade man bara varit lycklig här i världen, då hade det här varit världens bästa låt.

Lindsay Buckingham - Holiday Road musikvideo

Red Hot Chili Peppers - Under the Bridge

Warner Bros 1991.

I ärlighetens namn är jag inte alls förtjust i Red Hot Chili Peppers, i synnerhet inte deras första skivor med vad jag ser som halvkass funkrock. Med femte albumet (ja, för den som inte visste så släppte de sitt första redan 84, och hann med tre till innan 90talet) Blood Sugar Sex Magik slog de plötsligt igenom över hela världen istället. Ja, själv föredrar jag dem när de koncentrerar sig på att göra ljuv pop med Frusciantes väl utmärkande gitarrer och fina melodier. Det är bara då de verkligen lyckas bibehålla kärnan i låtarnarna känns det som. I Under the Bridge lyckas detta utmärkt. Emaj7an är genial och outrot likaså.

Red Hot Chili Peppers - Under the Bridge på Spotify

Brinsley Schwarz - (What's So Funny 'Bout) Peace, Love, and Understanding

United Artists 1974.

(What's So Funny 'Bout) Peace, Love, and Understanding är utöver en briljant popmelodi även en uppriktig och ödmjuk fråga till världen. (What's So Funny 'Bout) Peace, Love, and Understanding gjordes i sin mest kända version av Elvis Costello fem år senare, och har varit med på ett antal världens-bästa-låtar-listor i sina dar. Man skola dock icke förglömma att Nick Lowe skrev den 74, spelade in den med Brinsley Schwartz, och dessutom gjorde detta oerhört bra.

Brinsley Schwarz - (What's So Funny 'Bout) Peace, Love, and Understanding på Spotify

The Sinceros - Falling In And Out Of Love

Epic 1980.

För ett par veckor sen bad jag min far göra en spellista med hans 80talsfavoriter. När jag ögnade igenom den såg jag en titel som kändes bekant, nämligen Falling In And Out Of Love. När jag lyssnade på den rös jag nästan av välbehag och nostalgi. Jag tror bestämt att denna låt spelades skapligt mycket under min barndom, och jag förstår verkligen varför man får för sig att spela den så mycket.

The Sinceros blandade rak powerpop med det i tiden rådande new wave-ljudet och skapade en del av pophimlen. Detta är helt briljant. Refrängen är en av världens bästa.

The Sinceros - Falling In And Out Of Love på Spotify