Staffan Hellstrand - Precis som du är

EMI 1996.

Den handlar väl kanske egentligen inte direkt om Stockholm, utan snarare en kärlekshistoria i staden i fråga. Men "när jag tar pendeln från karlberg till södra station, medan själen tar en genväg över västerbron", målar ändå upp stockholmslandskap framför ögonen. Staffan använder liknelser och metaforer bättre än någon annan svensk jag känner till. Jäkla bra låtskrivare alltså.

Staffan Hellstrand - Precis som du är på Spotify

Orup - Stockholm

Metronome 1992.

Orup trivs uppenbarligen i Stockholm. Han ser det som sitt hem. Men i låten Stockholm har någonting förändrats. "Stockholm har blivit kallt" avslutar refrängen. Någon form av discopop utgör ljudbilden och låten är en mycket stark sådan, med såna där harmonier som ingen annan än Orup riktigt hittar i Sverige.

Orup - Stockholm på Spotify

Stockholm enligt Perfekt Pop

För snart en vecka sen flyttade undertecknad till Svea Rikes Ärade Hufvudstad. Veckans sju låtar följer därför detta tema, både i nostalgiromantiska skildringar och mindre glädjefyllda berättelser.

Jacques Brel - Le Moribond

Philips 1961.

Originalversionen av Seasons in the Sun är just Le Moribond, av belgiske Jacques Brel. Medan Terry Jacks som spelat in den mest välkända tolkningen av låten helt förbiser den sarkastiska undertonen och väljer att göra låten "finare", är Le Moribond mörk. Den handlar om döden. Om farväl. Bra låt som det finns många bra versioner av. Undvik Vikingarna bara.

Jacques Brel - Le Moribond på Spotify

Lou Reed - Perfect Day

RCA 1972.

Producerad och arrangerad av David Bowie och Mick Ronson är Perfect Day en lagom lugn och sansad låt med en bombastisk refräng och stråkar som sända från himmelen. Han sjunger vackert om att dricka sangria i parken och mata djur på zoo, en perfekt dag. En perfekt låt.

Lou Reed - Perfect Day

The Magic Numbers - The Pulse

Heavenly 2010.

När jag skulle lyssna på The Magic Numbers nya skiva så var jag lite skeptisk. Those The Brokes lät så likt första skivan att en tredje likadan hade varit väldigt tråkigt. Efter första låten var jag lyrisk. The Pulse är ganska traditionellt The Magic Numbers-material men med mer harmonier än tidigare och mer storslaget arrangemang. En av de bästa låtarna 2010 utan tvivel.

The Magic Numbers - The Pulse på Spotify

Lionel Richie - All Night Long (All Night)

Motown 1983.

Herr Richie får ofta oförskämt mycket skit kastat över sig. Som om han inte vore en duktig musiker. Det är han, och bra låtskrivare också. 80talet kommer aldrig vara min favoritepok vad gäller soulmusik men att det finns guldkorn är uppenbart. All syntes och trädist till trots. All Night Long kombinerar det bästa från The Commodores med karibiska influenser och lite afrikanska skrik i sticket. Det går bra ihop. Riktigt bra gjort.

Lionel Richie - All Night Long (All Night) på Spotify

The Jam - A Town Called Malice

Polydor 1982.

Paul Weller har alltid varit en välklädd man. Säga vad man vill om hans hår nu för tiden, men stilig, det är han än. A Town Called Malice rytmsektion är uppenbarligen en liten vink till Motown och The Supremes You Can't Hurry Love. Bara det visar att det bådar gott. När orgeln kommer in och allt löser upp sig blir det svårt att sitta still.

För övrigt är Håkan Hellströms fantastiska låtrad "Be aldrig mer om ursäkt för sakerna du aldrig gjorde" direkt kopierad härifrån.

The Jam - A Town Called Malice på Spotify

Talking Heads - Psycho Killer

Sire 1977.

Texten handlar om hur mycket mer intressanta de mentalt galna antagonisterna i filmer alltid är i filmer och för den delen förmodligen i verkligheten. David Byrne är riktigt ball när han sjunger. Han använder sången som ett extra instrument utöver att bara sjunga en melodi och text. Ständigt intressant låt.

Talking Heads - Psycho Killer från konsertfilmen Stop Making Sense

The Velvet Underground - All Tomorrow's Parties

Verve 1966.

The Velvet Underground var inga hitmakare och hade det inte som ambition heller. Det var ju aldrig Andy Warhols avsikt helleer. All Tomorrow's Parties är inget undantag. Den är heller inget undantag från den oskrivna regeln att allt från The Velvet Underground är jävligt bra. Så det är den.

The Velvet Underground - All Tomorrow's Parties på Spotify

The Raspberries - Come Around And See Me

Capitol 1972.

Vissa proklamerar för att The Raspberries skulle skriva låtar av samma kvalitet som The Beatles. Ett uttalande jag ställer mig neutral till. För även om just Come Around And See Me (och flertalet andra låtar på deras första två album) är väldigt bra men de håller ju inte samma standard som de fyra andra nämnda herrarna. Hur som haver, som sagt, väldigt bra låt. Det är som bäst när det saknas omständigheter, traditionell pop. Som skulle kunna vara hämtad från Help! eller Revolver egentligen.

The Raspberries - Come Around And See Me på Spotify

Alf - Hoppar högt och faller hårt

Virgin 2004.

Efter att Håkan Alf Åkesson lämnade sitt tidigare band Mutts dröjde det ett tag innan han fick någonting släppt solo. Första fullängdsalbumet Augustibrev tycker jag är mer än jämförbart med exempelvis Håkan Hellströms debut. Precis lika bra om inte bättre skiva. Likaså de två uppföljarna (vi väntar på en tredje). Varenda låt på varje av dessa tre album är genuint bra pop. Det är därför svårt att avgöra vilken man helst vill dela med sig av, men jag tycker att refrängen i Hoppar högt och faller hårt är en av de starkaste poprefrängerna i historien. Därför blir det den.

Alf - Hoppar högt och faller hårt på Spotify

Orup - Regn hos mig

WEA 1989.

Om Orup hade haft andra producenter och andra popideal hade han kanske varit en av Sveriges främsta indiepopmusiker istället för schlagerfarbror, det hade varit schysst. Nu är så inte fallet men det gör inget, Orup är samma kompetenta låtskrivare ändå. Hans två första album från 80talet hade en handfull med bra låtar var, många upptempo popdängor som säkert gick bra på dansgolven. Regn hos mig är dock förmodligen den låt med mest känsla i. Den är väldigt fin.

Orup - Regn hos mig live i Eskilstuna 89 (varning för smaklösa kläder)

The Knack - My Sharona

Capitol 1979.

My Sharona-riffet måste vara ett av de mest igenkända rockriffen genom tiderna. Det är ett mycket simpelt sådant som i stort bygger på G-oktaver helt och hållet. Det är tydligt var band som The Hives hittat viss inspiration. Allting med My Sharona är bara precis som det ska, simpelt, snyggt och skitbra.

The Knack - My Sharona på Spotify

Eko - Kommer aldrig förstå

Sony BMG 2002.

Jag lyssnade på den svenska gruppen Kasbans nya skiva lite grann. Eller, jag kom en halv låt innan det blev trist. Då kom jag att tänka på Eko, och skillnaden dem emellan. Det är som vanligt det där med melodierna som jag alltid tar upp. Kasbans var tråkiga, Ekos är snygga. Utöver det så har Eko en bild och idé med sin musik, Kasban verkar bara spela sina låtar väldigt slentrianartat och tråkigt. Jaja, uppenbarligen var Eko det bättre bandet och det är tråkigt att de försvann efter en skiva. Kommer aldrig förstå är den briljanta singeln de släppte. Den är bra, som sagt.

Eko - Kommer aldrig förstå på Spotify

Pixies - Here Comes Your Man

4AD 1989.

Pixies skränade ganska ofta. Distade och vräkte på medan Frank Black sjöng lite hur som helst över det. Here Comes Your Man låter inte som vanliga Pixies, utan är en helt vanlig poplåt. En helt fantastisk helt vanlig poplåt. Den har satt sina spår hos många efterföljande. Inte minst där [Ingenting] ogenerat tog grundriffet till sin låt Suzanne.

Pixies - Here Comes Your Man på Spotify

Dinosaur Jr. - Freak Scene

SST 1988.

När det gäller gitarrspel finns det ingen jag hellre lyssnar på än J Mascis. Han har en säregen och fenomenal teknik och hans solon kan hålla på i evigheter utan att bli för långa. Efter sina två första helt okej album tog Dinosaur Jr. steget till att vara jättebra. Freak Scene är singeln som gav dem uppmärksamheten de förtjänade. Som öppning av Bug är det en perfekt låt.

Dinosaur Jr. - Freak Scene på Spotify

The Beatles - Get Back

Apple 1969.

Världens mest klassiska spelning, det måste det ju vara. The Beatles riggade upp på taket till Apple Studios och gjorde en konsert. Det blir sällan bättre.

Taket till Apple Studios i London 69

The Coral - I Remember When

Deltasonic 2002.

Det är mer än åtta år sedan The Coral släppte sitt självbetitlade debutalbum. Sedan dess har de hunnit göra fem fantastiska skivor till och fortsätter vara intressanta i varje skiva de spelar in. Det unika med deras debutskiva är kombinationen av brittisk poptradition, amerikansk psykadelia och modern indierock. Det är en helt otroligt bra skiva verkligen.

Här visar The Coral på Glastonbury 02 att de är världens coolaste popnördar. Och James Skelly sjunger sjukt snyggt.

Neil Young - A Day In The Life

Parlophone 1967.

Någon studoversion finns inte av denna majestätiska tolkning, men det känns väldigt storslaget när världsartister spelar The Beatles. När jag såg Neil Young på Way Out West 08 hade han A Day In The Life som extranummer och det var helt magiskt. Någon film från det får jag inte tag i, men här är en likvärdig. Observera överraskningen som dyker upp dryga två och en halv minut in i klippet.

Hyde Park 09

Elliott Smith - Say Yes

Kill Rock Stars 1997.

Elliott Smiths sista spelning var egentligen inte mer speciell är någon av hans andra, men bara tanken att de som sitter där och lyssnar var de sista som fick höra honom uppträda är för mig rörande. Allt är helt komplett och Elliott är som alltid väldigt emotionell i sin sång, berör med varje ton han tar. Say Yes avslutar albumet Either/Or magnifikt.

Hans sista spelning innan självmordet 03

Billy Joel - Only the Good Die Young

Columbia 1977.

Den där rösten och den där energin alltså. Låten har knappt några andningspauser men ändå springer Billy Joel runt som en duracellkanin och sjunger oklanderligt. Hela bandet är helt fenomenalt så när som på att trummisen ser urtöntig ut. Låten som handlar om en strikt katolsk flicka som Billy uppenbarligen har intresse av att få på fall är en av de bästa i världen. Jag vill tacka gudarna för låten och detta liveklipp.

Long Island, rimligtvis runt 77

Blur - Girls & Boys

Food Records 1994.

Band som de tidiga britpoppionjärerna Blur finns inte längre. De som nu får tusentals fans att hoppa tillsammans är allt som oftast betydligt mer substanslösa och trista. Det var aldrig Blur. På Hultsfredfestivalen spelade de när jag var fem år gammal. Det säger sig självt att jag inte var där. Men det verkar magiskt.

Hultsfred 94

The Verve - Bitter Sweet Symphony

Hut 1997.

Bland det mest storslagna jag sett på internet. Jag sörjer att jag inte såg det i verkligheten. Det här är musik som binder ihop generationer, tio år efter låtens första framgång står folk i alla åldrar och sjunger med tillsammans. Richard Ashcroft äger världen i åtta minuter.

Live på Glastonbury 08

Spelningarna enligt Perfekt Pop

En ny temavecka där det bjuds på klassiska och fantastiska liveklipp. Mycket nöje!

Joy Division - Love Will Tear Us Apart

Factory 1980.

Ett kanske tråkigt och uppenbart val när det kommer till Joy Division. Men det råder inget tvivel om att Love Will Tear Us Apart är en perfekt poplåt. Från den monotona melodin som river genom hela låten till den matchande texten som på alla sätt är väldigt magnifik på sitt dystert mörka vis. Det är en helt fantastisk låt på alla sätt, och ingen som har hört den kan möjligtvis påstå annat.

Joy Division - Love Will Tear Us Apart på Spotify

Joe Dassin - Les Champs-Élysées

CBS 1969.

Joe Dassin var en fransk-amerikansk låtskrivare. Han tog väl tillvara på den franska chansontraditionen med sina färgningar och harmonier. Les Champs-Élysées är en låt som har rätt så konstigt arrangemang med cymbaler på fel ställen, men kommer man förbi det har man kvar den väldigt fina kärnan av låten. Den som inte förstår vad tusan det är han sjunger kan upplysas om att det är då gatan, Les Champs-Élysées, som aldrig sover. Midnatt och middag, det är alltid fullt liv.

Framför allt gillar jag sjuan på tonikan. Den gör hela låten komplett.

Joe Dassin - Les Champs-Élysées på Spotify

Wamdue Project - King of My Castle

Strictly Rythm 1998.

Jag är ingen housejunkie. Snarare tvärtom. Men jag gillar en hel del av Daft Punk-housen som kom i slutet av 90talet. King of My Castle är en bra sån låt. Den bibehåller en popmelodi till en tight rytm och atmosfäriska bakgrunder. Och då spelar det ingen roll vad man kallar genren längre.

Wamdue Project - King of My Castle på Spotify

Herman's Hermits - There's a Kind of Hush

EMI 1967.

Lyssna bara på den frasen. There's a kind of hush all over the world. Det är så förbaskat snyggt. Och låten är en av de där 60talspärlorna som man inte kan låta bli att älska. Toppen!

Herman's Hermits - There's a Kind of Hush på Spotify

Olle Ljungström - Norrländska präriens gudinna

Telegram 1995.

Det finns ingen annan som Olle Ljungström. Hans karga livsstil på senare år har uppmärksammats med en fin dokumentärfilm av Jacob Frössén som heter En film om Olle Ljungström helt kort och enkelt. Tiden innan han åkte till Afghanistan var han nog mer med på noterna. På hans tredje soloalbum på lika många år återfinns den extraordinära Norrländska präriens gudinna (vid sidan av många andra pärlor) som bara låter precis som man vill att en låt ska låta.

Olle Ljungström - Norrländska präriens gudinna på Spotify

Blue Öyster Cult - (Don't Fear) The Reaper

Columbia 1976.

Det finns fler aspekter till (Don't Fear) The Reaper än den humoristiska i Saturday Night Live där Christopher Walken spelar koklocka väldigt kul. Det är nämligen en jäkligt schysst låt. Den är väldigt simpel och bygger på samma form rakt igenom både i melodi och ackord men den är ändå precis så pass dynamisk att det håller sig över gränsen till tråkig och blir istället skitsnygg.

Blue Öyster Cult - (Don't Fear) The Reaper på Spotify

Jakob Hellman - Hon har ett sätt

EMI 1989.

Hon har ett sätt är en väldigt unik låt. De fallande basgångerna och skalorna håller sig inte inom kvintcirkelns regler utan arbetar sig runt den och får allt att gå ihop på ett sätt som jag inte hört någon annan musiker lyckas med (för övrigt sa Jocke Berg i Kent vid något tillfälle att ingen annan skulle kunna skriva den ackordgången). Det är verkligen inget kännetecken för Jakob Hellman i helhet då han ofta skriver låtar i mer traditionell stil, men det är ändock magnifikt. Texten behöver man inte ens gå in på, för den sjunger sig själv, och den som inte fastnar för så gott som varenda rad saknar sinne för poplyrik. Därmed basta.

Jakob Hellman - Hon har ett sätt på Spotify

The Lovin' Spoonful - Summer in the City

Kama Sutra 1966.

Uppenbarligen var somrarna likadana 66 som i dag, för bilden som målas upp är exakt som jag föreställer mig sommaren. Harmonierna är väldigt speciella och unika och inger en känsla av välbehag.

The Lovin' Spoonful - Summer in the City på Spotify