Columbia 1977.
Den där rösten och den där energin alltså. Låten har knappt några andningspauser men ändå springer Billy Joel runt som en duracellkanin och sjunger oklanderligt. Hela bandet är helt fenomenalt så när som på att trummisen ser urtöntig ut. Låten som handlar om en strikt katolsk flicka som Billy uppenbarligen har intresse av att få på fall är en av de bästa i världen. Jag vill tacka gudarna för låten och detta liveklipp.
Long Island, rimligtvis runt 77
onsdag 11 augusti 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar