Gloria Jones - Tainted Love

Champion 1964.

80talssynthklassikern Tainted Love av Soft Cell känner väl alla till. Bra låtjävel. Desto färre har väl hört Gloria Jones inspelning från 1976, producerad av hennes dåvarande make Marc Bolan. Än färre tordes ha hört den uråldriga inspelningen hon gjorde mer än tio år tidigare. Tänk om den där brittiska DJn inte hade köpt singeln 73, och introducerat den engelska northern soul-klubbscenen till låten. Då hade ingen nyinspelning eller cover gjorts, och än färre hade hört originalet. Tack och lov är inte fallet så.

Gloria Jones - Tainted Love på Spotify

Towa Carson - Alla har glömt

RCA 1967.

Få textförfattare får till det på samma sätt som Peter Himmelstrand fick i Alla har glömt. Utöver den fina texten har låten den där ackordföljden jag är så svag för med sjuan och mollet. Som om inte det vore nog, är det dessutom den fantastiska Mats Olssons Orkester som kompar lika perfekt som när de spelar med Olle Adolphson.

Towa Carson - Alla har glömt

The Band - The Weight

Capitol 1968.

Från The Bands första album Music from Big Pink kommer superklassikern The Weight. Förbaskat bra låt. Den är en klassiker av en anledning.

The Band - The Weight

BMX Bandits - I Wanna Fall in Love

Creation 1996.

Nånstans omkring mitten av BMX Bandits ganska oväntat stora diskografi återfinns albumet Theme Park med I Wanna Fall in Love på. Hela albumet är bra och spännande, med några låtar som verkligen sticker ut som poppärlor av extra hög rang. Tidigare nämnda låt är då förstås en utav dem. Det är bara så pop ska låta helt enkelt. Tweegitarrer och myssång, melodi och arrangemang på topp.

BMX Bandits - I Wanna Fall in Love på Spotify

Sex Pistols - Pretty Vacant

Virgin 1977.

Det var här det började (eller okej, första singeln släpptes redan 76). Hela den brittiska punken. Kanske den enda punken, enligt vissa. We're so pretty, oh so pretty now, and we don't care!

Sex Pistols - Pretty Vacant på Spotify

Kent - Musik Non Stop

Sony BMG 1999.

Det var någon kväll någon gång innan det nya millenniet tagit över som Kent för första gången väckte mitt intresse. Musik Non Stop spelades på P3 i bilradion, när jag och min mor kom in genom dörren frågade vi min far vad det var för låt vi hade hört. Kent svarade han. Det var det. Det minns jag. Det är en lika bra låt nu som då. En av Kents bästa, kanske den bästa.

Kent - Musik Non Stop på Spotify

Oasis - Supersonic

Creation 1994.

Oasis har aldrig legat mig varmt om hjärtat. När jag var i mina tidigare tonår gillade jag debutsingeln Supersonic, och det hänger kvar. De har gjort andra bra låtar, absolut. Helheten har aldrig varit intressant. Men Supersonic är en annan femma. Noel skrev en bra låt och spelade coola gitarrer till Liams sång. Supersonic är sannerligen en perfekt gitarrlåt.

Oasis - Supersonic på Spotify

Larry Clinton & His Orchestra - Heart and Soul

Victor Records 1938.

Även i urminnes tider lyssnade man på popmusik. Heart and Soul är Låten med jättestor L som alla i världen känner igen och kanske kan spela, men som ingen har någon som helst ynka aning om vad det skulle kunna tänkas vara för låt. Ungefär så. Det vanliga är (av anledning okänd för mig) att folk kan spela låten på piano. De flesta känner nog inte alls till att det finns en text till den. Eller för den delen att det är en över 70 år gammal låt.

Den är hur som helst mycket bra. Grundläggande för stor del av doo-wop-scenen och mycket annan pop.

Larry Clinton & His Orchestra - Heart and Soul på Spotify

The Velvet Underground - Sunday Morning

Verve 1966.

Sunday Morning låter inte som The Velvet Underground gjorde i övrigt på sin första skivan. Det är en ljuv lågtempolåt med en framstående celesta istället för vräkiga gitarrmattor och skrammel. Lou Reed valde att sjunga in den själv, även om den var avsedd för Nico från början. Det var nog lika bra det, för denna älskvärda låt hade inte kunnat bli bättre, oavsett vad man gjort med den.

The Velvet Underground - Sunday Morning på Spotify

The Thrills - Saturday Night

Virgin 2004.

En av mina absoluta favoritskivor är The Thrills Let's Bottle Bohemia. Den är fylld av irländska poppärlor av absolut högsta kvalitet. En av dem är Saturday Night. Den handlar om lördagkvällar, rimligtvis. Kompetenta musiker och låtskrivare, allt är på sin plats. Perfekt pop.

The Thrills - Saturday Night på Spotify

Lily Allen - Friday Night

Regal 2006.

Fenomenet Lily Allen revolutionerade på sätt och vi hela musikvärlden. De flesta ser henne som den första artist som slår igenom på MySpace. Hon skaffade sig där en stor fanbas och när hon släppte sin första singel Smile sålde den jättebra och fick mycket speltid i radio. Följande albumet, Alright, Still är ett av mina favoritalbum. Varenda låt på skivan är perfekt. Inga skip-tracks, inga tråkiga stunder. Varenda textrad är eftertänkt och rolig nästan. Melodierna är också självklara. Tillsammans med Lilys sammetslena men ändå attitydfyllda röst blir det en perfekt skiva.

Lily Allen - Friday Night på Spotify

David Bowie - Thursday's Child

Virgin 1999.

Jag är en sån där som inte alls har någon egentlig koll på vad Bowie gjort efter typ cirka 85, men här om veckan såg jag honom i Vh1 Storytellers från 1999 när han promotade sina nya skiva Hours lite och så, emellan klassikerna. När han spelade Thursday's Child blev jag ganska fångad av ljudmattan som den innebar. Jag visste inte att Bowie fortfarande skrev så bra, och lät så spännande, men ack så överbevisad jag blev.

David Bowie - Thursday's Child på Spotify

The Undertones - Wednesday Week

Sire 1980.

The Undertones slog igenom under andra halvan av 70talet i Storbritannien, tillsammans med hela punkvågen. De spelade en form av snabb popmusik med ett spektakulärt vibrato från Feargal Sharkey, och framför allt bra låtar. Från deras andra album kommer en av de bästa, helt i klass med de magnifika toppspåren från första skivan. Wednesday Week.

The Undertones - Wednesday Week på Spotify

The Rolling Stones - Ruby Tuesday

Decca 1967.

Ruby Tuesday har en av The Rolling Stones allra ljuvaste melodier. Den raka stämsången, flöjter samt stråkarna gör låten lite speciell, jag vill nästan säga så pass speciell att det är The Rolling Stones allra bästa låt. Då ett sånt uttalande bara vore dumdristigt väljer jag att istället bara utse den till en av världens bästa låtar helt enkelt.

The Rolling Stones - Ruby Tuesday på Spotify

Nina Rochelle - Måndagsfolket

TMC 2006.

När Martin Svensson fick skivkontrakt genom låten Rymdraket drogs han in i medias rampljus blixtsnabbt. Han följde så småningom upp med (Du är så) Yeah Yeah, Wow Wow och blev hatad av hela världen känns det som. Efter fyra soloskivor la han ner den karriären för att istället starta bandet Nina Rochelle. Under 00talets mitt släppte Nina Rochelle tre stycken album av hög kvalitet. Det första var skränigt och reminicerade svenskt 80tal, kanske även sent 70tal. Uppföljaren blev något mörkare och liknades av många vid Kent, själv skulle jag sällan få för mig att dra paralleller däremellan. Deras tredje album, Måndagsfolket, kan ses som modern svensk post-punk. Den är någorlunda ensam i sitt slag och präglas av typiska gitarrer och monotoni. Den har ett driv genom hela skivan och ett sju helsikes textförfatteri som gör mig förundrad över varför kritiker envisas med att se ner på dem. Men sånt är livet. Titelspåret är en av de lugnare låtarna på skivan, men inte desto sämre för det. Måndagsfolket. Vardagsskildring av en storstad, av absolut högsta klass.

Nina Rochelle - Måndagsfolket på Spotify

Veckodagarna enligt Perfekt Pop

Dags för ny temavecka, med stor betoning på vecka den här gången. Varje låt är relaterad till motsvarande dag den kommande veckan. Svår urgallring, men bra låtar.

Lars Winnerbäck och Hovet - Dunkla rum

Universal 2003.

Folk kan sucka och stöna över tråkigheten Lars Winnerbäck för vissa representerar i svensk popmusik. Jag synar och höjer med Dunkla rum. Han har skrivit många mindre spännande låtar, och han har inte världens bästa röst eller sångteknik. Han har ordens begåvning istället, och i Dunkla rum kombinerar han det med en medryckande melodi och Hovet är ett väldigt kompetent kompband. Så säga vad man vill om Herr Winnerbäck, ibland får han till det ordentligt i vilket fall.

Lars Winnerbäck och Hovet - Dunkla Rum på Spotify

Roxy Music - More Than This

Polydor 1982.

Bryan och Brian. Ferry och Eno. Två stora namn i rockhistorien. De grundade tillsammans Roxy Music 1971, innan sistnämnde hoppade av efter bara ett par år för att satsa på massor av andra saker. Han har en väldigt skrytsam meritlista så att säga.

Ferry däremot blev kvar. Långt senare skrev han More Than This som skulle komma att bli en av Roxy Musics klart kändaste låtar. Det är en väldigt vacker refräng med typiskt new romantic-sparsmakade verser. Eller vad som är vers respektive refräng kan nog tolkas tvetydigt. Min kropp känner i alla fall stort välbehag.

Roxy Music - More Than This på Spotify

Sweet - Little Willy

RCA 1972.

Sweet är främst kända för småfjantiga Ballroom Blitz. Desto bättre är somliga av deras andra låtar. Little Willy är helt vanlig pop. Eller kalla det glamrock om du vill, vem bryr sig. Det relevanta är att låten är bra, vilket den är.

Sweet - Little Willy på Spotify

The Nerves - Hanging on the Telephone

Egen release 1976.

The Nerves var aldrig kända. De blev kända av en orsak, och endast den orsaken. Blondie. Två år efter att The Nerves själva gett ut sin första (och som även blev deras sista) EP spelade Blondie in en cover på förstaspåret, Hanging on the Telephone. De släppte den på Chrysalis som andra singel från Parallel Lines och givetvis gick den bra och blev mycket populär.

Den har alltid varit en av mina favoritlåtar med Blondie, och min relation till låten startar samtidigt som Parallel Lines-skivan. Men när jag lyssnar på The Nerves original förstår jag ändå. Jag förstår varför de gjorde låten, som aldrig riktigt har känts Blondie, även om covern är väldigt bra. Originalet är powerpop rätt igenom. Komprimerat till smalaste tänkbara ljudbilden. Blondies version förblir jättebra, men i jämförelse överflödig då originalet är genialt.

The Nerves - Hanging on the Telephone på Spotify

Aztec Camera - Oblivious

Rough Trade 1983.

Aztec Cameras pop låg lika långt från New Romantic-scenen i Storbritannien, som från discopopen på andra sidan Atlanten. Med akustiska gitarrer, handklapp och en bedårande refräng lyckades de i alla fall nå toppen av den engelska indie-singellistan. De skulle bara veta vad de skulle komma att betyda för indiepopen i framtiden...

Aztec Camera - Oblivious på Spotify

Weezer - Buddy Holly

DGC 1994.

Weezer var aldrig på långa vägar lika råa som exempelvis Nirvana och Sonic Youth. Deras ambition var nog snarare (och är det väl fortfarande) att skriva bra och roliga poplåtar, och spela in dem. I början av karriären var det i alla fall mycket distade gitarrer, även om de var rätt så snälla. Buddy Holly - bortsett från att vara Weezers genombrottslåt - har en av tidernas bästa musikvideor. Det är ju Spike Jonze som regisserat, så det kan man väl vänta sig. Den utspelar sig på restaurangen i gamla serien Happy Days (Gänget och jag), och allt är helfestligt. 70talstemat är genuint bortsett från musiken. Kontrasten är briljant.

Weezer - Buddy Holly, musikvideo

Santogold - Say Aha

Downtown 2008.

Det har saknats en cool kvinnlig popmusiker länge. En Siouxie Sioux, Debbie Harry, Chrissie Hynde. Motsvarigheter i modern tid tordes vara Lily Allen, Regina Spektor, Feist och liknande. Duktiga musiker och låtskrivare. Mycket bra. Men aldrig så coola. Santogold är så cool. Hennes självbetitlade album som kom för ett par år sedan var väldigt kvalitativt, både kreativt och innovativt. Bra poplåtar. Snygga arrangemang. Cool kvinna. Ett av mina favoritalbum och låten Say Aha är ball.

Santogold - Say Aha på Spotify

Buddy Holly - Everyday

Brunswick 1957.

Det här är så jävla twee och indie och asballt att om det gjorts i dag hade kritikerna helt gått i taket. Så är det inte, för låten är urgammal. Akustisk gitarr, ståbas, celesta och det bästa av allt, trummisen som inte alls slår på trummor, han slår med händerna på benen. Sjukt lo-fi. Det är en fin låt också, sockersöt och rar.

Buddy Holly - Everyday på Spotify

The Beach Boys - Wouldn't It Be Nice

Capitol 1966.

Wouldn't It Be Nice har alla beståndsdelar som gjorde The Beach Boys så briljanta. Stämmorna, harmonierna, melodin och arrangemanget. Popmagi. Detta var över fyrtio år sen, och under alla dessa passerade år har den inte överträffats inom sin stil. Som sagt, popmagi.

The Beach Boys - Wouldn't It Be Nice på Spotify

Starsailor - Lullaby

EMI 2001.

Där mitt emellan 90talsbritpopen och indierocken som The Libertines med flera införde i början av 00talet hann en annan form av brittisk pop utvecklas. Coldplay är väl dess främsta pionjärer, men knappast det enda bandet som gjorde mjuk, känslosam och helt uppriktig rock. I spåren av The Verve och liknande dök Starsailor upp med sin debutskiva 2001. Tydliga influenser är Jeff Buckley, och även hela pophistorian känns det som. Lullaby har en av världens absolut mest ljuvliga melodier, jag smälter varje gång.

Starsailor - Lullaby på Spotify

The Beautiful South - Song For Whoever

Go! Discs 1989.

Söt popsång från The Housemartins-Paul Heatons efterföljande projekt. Handlar om hur en låtskrivare inleder romanser i första hand för att få underlag till att skriva poplåtar. Det är ju genialt att skriva en poplåt om.

The Beautiful South - Song For Whoever på Spotify

The Ramones - Sheena Is a Punk Rocker

Sire 1977.

The Ramones spelade som inga andra någonsin gjort när de släppte Blitzkrieg Bop 1976. Det var grundläggande rock'n'roll som spelades så snabbt de kunde. Sheena Is a Punkrocker visar inspiration av 60talets surfrock kombinerat med denna jättejättesnabba Ramones-rock som senare av somliga skulle komma att bli kallad punken.

The Ramones - Sheena Is a Punk Rocker på Spotify

World Party - She's The One

The Enclave 1997.

Sanneligen en av 90talets största hitlåtar. "Va?" - tänker man gärna, för vem tusan skulle koppla World Party till hitlåtar. Bara de som är bekanta med She's The One och lyssnade på radio någon enstaka gång under 99 när Robbie Williams sjöng den stup i kvarten, förmodligen. Försmäktande vacker popballad som förtjänar all den uppmärksamhet som den fått, även om den tillskrivs fel sångare.

World Party - She's The One på Spotify

Steven Page - A New Shore

Universal 2010.

Steven Page lämnade Barenaked Ladies efter att varit dem trogen i över 20 år. Det är en lång tid. När han försvann bekräftades vad man redan innan kunde ana. Ed Robertson och resten av dem som ännu är Barenaked Ladies var den lite flamsigare delen av bandet, med ordlekar och ironi drypande omkring sig. Mycket av det älskvärda med bandet, med andra ord. Steven Page stod för de mer seriösa tongångarna. Det var nog mycket just dessa två smärre motpoler som gjorde Barenaked Ladies till ett alltid lika intressant band att följa.

Med sin första skiva sedan han lämnade BnL visar dock Steven Page att han sannerligen inte är någon tråkmåns (alla vi som sett DVDn Barelaked Nadies visste det så klart redan innan), utan en mycket kompetent popmakare även på egen hand. A New Shore öppnar skivan, och känns som en ledsång för hela honom. Man känner sig direkt hemma med Pages röst och melodier och får även ett väldigt tjusigt arrangemang med stämmor och stråkar som smälter även den tjockaste arktiska isen.

Så det visade sig att det finns inget att sörja över i Steven Pages avhopp. Istället fick vi dubbelt så många bra skivor från pojkarna 2010.

Steven Page - A New Shore på Spotify

The Proclaimers - Then I Met You

Chrysalis 1988.

The Proclaimers har uppenbara likheter med The Everly Brothers då det är två bröder som sjunger folkinspirerade popsånger i stämmor. The Proclaimers är även två av de minst attraktiva popmusikerna jag kan komma att tänka på. Men karisman i musiken och sången (inte minst den skotska dialekten) är desto större. Sunshine on Leith är en av allt för många förbisedd skiva, det krävs att man är gubbe själv, eller har en gubbe som prackat på en den, för att man ska ha någon relation till den. Ungefär i alla fall. Jag lyssnade av egen nyfikenhet, men det är ju bara jag det. Det är en fin skiva i alla fall, titelspåret är underbart. Then I Met You är också skitbra. De två tvillingarna visar prov på allt de kan ungefär. Låten har underhållande arrangemang, bra stämmor och en fin melodi. Det är allt man behöver kunna som popmusiker också. Skotskan är en bonus.

The Proclaimers - Then I Met You på Spotify

The Doors - Break on Through

Elektra 1967.

För exakt 44 år sedan, den första januari 67 släppte The Doors sin debutsingel. Med buller och brak tog de sin typiska orgelrock och satte sprätt på hela världen. Lite så i alla fall. De visar stora influenser från både diverse stora bluesmusiker (grundriffet är lite misstänkt likt Ray Charles What'd I Say, bland annat), samt så klart The Rolling Stones och andra mer strukturella kompositörer. Nåväl, The Doors har sedan sin livstid stått som symboler för droger och att leva hela rockmyten, åtminstone Jim Morrison själv. Man skall minnas att de även gjorde en del jävligt bra musik också.

The Doors - Break on Through på Spotify