Tom Jones - It's Not Unusual

Decca 1965.

Tjuren från Wales, Tom Jones, spelade in denna dänga efter att Sandie Shaw tackat nej till låten. På inspelningen figurerar studiomusikern Joe Moretti på gitarr, som tidigare spelat på både Vince Taylors Brand New Cadillac (som The Clash senare tolkade på London Calling) likväl som Shakin' All Over. Inte illa. It's Not Unusual är inte heller illa. Tvärt om.

Tom Jones - It's Not Unusual på Spotify

Flowers In The Air - Lost At Sea

Playground 2011.

Precis som i fallet En lång lång tid och Canine Prey gillade jag inte heller Saknade te havs innan jag hörde originalversionen. Det är lite som Dylan-syndromet, fast tvärtom. Först när jag hört versionen som verkligen frambringar melodin, och låtens kärna, kan jag hitta den även i en annan låttolkning. Hur som helst föredrar jag Flowers In The Airs i högsta grad powerpop-historia. Herr sångare har lärt sig engelskt uttal sedan Easy-tiden, dessutom!

Flowers In The Air - Lost At Sea på Spotify

Sator - I Wanna Go Home

WEA 1992.

Sator får ibland oförtjänt skit som om de aldrig skulle gjort nåt gott för världen. De avfärdas som töntrockare som bara gör och bara har gjort töntrock. Förr i tiden var det faktiskt inte så. Nog för att grammisen de fick 92 för albumet Headquake var inom hårdrockskategorin, men jag vill påstå att man anar precis lika stor del powerpop i singeln I Wanna Go Home. Låt oss kalla det powerrock (nej hu så larvigt det lät) och vara glada åt att låten är utmärkt.

Sator - I Wanna Go Home på Spotify

Det Vackra Livet - Viljan

Labrador 2011.

Ur det gamla (nåja) småländska postpunkpopbandet The Mary Onettes kom Det Vackra Livet. Det går i samma spår som tidigare nämnda band men med lite mer elektronisk betoning. Det lyckas även med den smärre bedriften att vara än mer pretentiöst och hade det inte varit för deras tidigare karriär så hade jag förmodligen avfärdat detta. Det hamnar liksom på gränsen mellan vad som över huvud taget är okej, banalt skit och jävligt bra. Gissa vad jag tycker om detta.

Det Vackra Livet - Viljan på Spotify

Frank Sinatra - Fly Me to the Moon

Reprise 1964.

Fly Me to the Moon är verkligen en av tidernas mest klassiska popstandards, sjungen mången gång på alla möjliga pianobarer, karaokesalonger och de flesta sammanhang man kan tänka sig. De flesta känner nog till den som Frank Sinatras 64-hit. Denna version är även den som ligger mig varmast om hjärtat. Dynamiken mellan blåset och Sinatras undersköna stämma är magiskt, mot slutet ännu bättre än så till och med.

Frank Sinatra - Fly Me to the Moon på Spotify

Orchestral Manoeuvres in the Dark - Sailing on the Seven Seas

Virgin 1991.

Bättre synthpop än såhär vet jag helt enkelt inte om det existerar. Produktionen är både genomtänkt, smart och skitsnygg, refrängmelodin är en sån som sätter sig efter första lyssningen, men på det behagliga sättet. OMD har gjort massor av musik och jag har inte alls koll på den, den tordes vara en guldgruva. Men någonstans måste man börja, och jag känner att Sailing on the Seven Seas är en utmärkt start.

Orchestral Manoeuvres in the Dark - Sailing on the Seven Seas på Spotify

Bauhaus - The Passion of Lovers

Beggar's Banquet 1981.

Gothrockens förgrundsfigurer, Bauhaus, är väl kanske även den enda verkligen utpräglade gothmusiken jag någonsin skulle få för mig att lyssna på. Men då gör jag det mer än gärna, då deras album Mask är en liten smärre favoritskiva i mitt hjärta. The Passion of Lovers är skivans starkaste spår, och förmodligen det bästa som existerar inom genren.

Bauhaus - The Passion of Lovers på Spotify

The Ruby Suns - Maasai Mara

Lil' Chief 2005.

Jag älskar verkligen den lite knäppa, värlsinfluerade Beach Boys-popen på The Ruby Suns debutskiva. Låtarna är så abstrakta men ändå så närvarande. Varje genomlyssning är fortfarande intressant och spännande. Andra skivan var också väldigt bra medan tredje en desto större besvikelse. Hoppas de hittar tillbaka snart, för The Ruby Suns är uppenbarligen ett väldigt talangfullt band.

The Ruby Suns - Maasai Mara på Spotify

Peter Bjorn And John - Second Chance

Cooking Vinyl 2011.

Det tog många försök att överträffa Falling Out, som tidigare var min favoritskiva med bandet, men i och med Gimme Some gjordes det. Smarta melodier och jäkligt cool ljudbild görs vad som tordes kunna bli ett av årets bästa svenska skivor. När jag såg dem på Strand här om veckan var deras spelning verkligen fantastisk. Det var stark eufori i lokalen. De gjorde några dagar senare en kort akustisk spelning på Pet Sounds, och det är ta mig tusan frågan om inte den var ännu bättre. Second Chance är första singeln från nya skivan, och tillika en förbaskat stark låt. Koskällan är oundviklig.

Peter Bjorn And John - Second Chance på Spotify

The Impressions - People Get Ready

ABC 1965.

People Get Ready har tolkats av olika artister i oändlighet. Springsteen, Dylan, U2, The Doors och The Housemartins utgör en bråkdel av dem, salig blandning där. Det finns en anledning, en uppenbar sådan. Det är en bra låt. The Impressions version, med Curtis Mayfield i spetsen, är originalversion och fullt möjligt den bästa.

The Impressions - People Get Ready på Spotify

The Flying Machine - Smile A Little Smile For Me

Pye 1969.

En typisk sån där 60talshit som inte går att undvika att älska om man ger med sig lite och bortser från att det är lite småtöntigt. Jag är lite småtöntig, följaktligen älskar jag detta.

The Flying Machine - Smile A Little Smile For Me på Spotify

The Style Council - Shout to the Top

Polydor 1984.

The Style Council gjorde själ för sitt namn. Stiligast i stan. Även musiken. Shout to the Top är välpolerad, fantastiskt producerad soulinfluerad new wave-pop. Ytterst sofistikerad pop. Galen vändning från The Jam för Weller kan tyckas, men han var allt stiligast i stan redan där. Hur som haver, fantastisk låt.

The Style Council - Shout to the Top på Spotify

Stars - The Night Starts Here

Warehouse 2007.

Stars vet man alltid var man har. Deras finstämda pop är traditionell men alltid personlig. Amy Millan och Torquil Campbell utgör en oslagbar duo vad gäller sång. Bandet spelar alltid perfekt och låtarna är allt som oftast både vackra och välskrivna. The Night Starts Here är utan tvekan perfekt pop.

Stars - The Night Starts Here på Spotify

Dan Tillberg - Andra budet

Bellatrix 1979.

Hela veckan har jag väntat på att få lägga upp den här. Att jag älskar The Rolling Stones Play With Fire lite mer än gemene man älskar sina favoritlåtar är ingen hemlighet, och än mer ett faktum. Dan Tillbergs tolkning är utvecklad på alla sätt, mer ackord och mer ljud. Det klär hans sång väldigt väl, och desperationen i rösten ger rysningar.

Dan Tillberg - Andra budet på Spotify

Christopher Sander - Sann Kärlek

Vesper 2009.

Man tror knappt att det kan finnas något vackrare än Daniel Johnstons original, och det gör det väl kanske inte heller... Men sen så finns plötsligt Christopher Sanders svenska tolkning! Sällan har ens ömsinte Sander varit så känsloberikad. Det ligger liksom i orden "sann kärlek hittar dig till slut" som funkar precis lika bra på svenska som på engelska. Jag vet att den var min tröst våren för två år sen.

Christopher Sander - Sann Kärlek på Spotify

Nationalteatern - Bara om min älskade väntar

Nacksving 1978.

När Ulf Dageby översatte Dylans gamla visa skapade han verkligen en modern svensk klassiker. Originalet är helt och hållet bortglömt om någon ens någonsin kände till den här i Sverige. Nationalteaterns låt lever än i dag. Den kanske näst bästa versionen efter detta svenska original tordes vara Uno Svenningson och Sophie Zelmanis med snygga variationer ackordmässigt. Perssons Pack har också gjort en bra tolkning som låter just som man kan förvänta sig.

Nationalteatern - Bara om min älskade väntar på Spotify

Sylvia Vrethammar - En lärling på våran gård

Sonet 1969.

Denna svenska version av Dusty Springfields Son of a Precher Man är väldigt trogen originalet vad gäller det instrumentala. Den betydande skillnaden är väl att den går i en lägre tonart för att passa Vrethammars altstämma. Och den passar verkligen perfekt, minst sagt värdig att jämföras med originalet.

Sylvia Vrethammar - En lärling på våran gård på Spotify

Peter Morén - Så Synd

Bonnier 2010.

Till sin första soloskiva på svenska översatte och tolkade Peter Morén två gamla låtar, dels denna, Everly Brothers So Sad (To Watch Good Love Go Bad) och även The Miracles Ooo Baby Baby. Jag föredrar Så Synd, på grund av att texten på svenska bibehåller precis den känslan som finns i originalversionen. I ärlighetens namn föredrar jag Så Synd framför väldigt, väldigt många låtar.

Peter Morén - Så Synd på Spotify

Helen Sjöholm - Kvinnan för dig

Sonet 2010.

När jag fick reda på att Helen Sjöholm skulle göra en skiva bestående av Billy Joel översatt till svenska, hamnade plötsligt mina förhoppningar någonstans kring molnen, så höga var de. När låtlistan väl utlystes blev jag besviken på att det inte var mer än en låt från mästerverksalbumet The Stranger, och de riktigt bra upptempolåtarna glänste med sin frånvaro. Nåväl, She's Always A Woman fanns med på skivan, och den höll allt den utlovade. Tomas Andersson Wijs översättning bibehåller känslan från originalet väldigt bra.

Helen Sjöholm - Kvinnan för dig på Spotify

Svante Thuresson - Du ser en man

Metronome 1968.

I sitt originalutförande (Herb Alpert) skriven av Bacharach/David är This Guy's In Love With You en magnifik romantisk popsång, men jag anser att den till och med når nya höjder när Svante Thuresson sjunger den på svenska med sin mysröst.

Svante Thuresson - Du ser en man på Spotify

Översättningarna enligt Perfekt Pop

För i tiden var ofta poplåtar standards. Många spelade in egna versioner av samma låt. Ofta översattes även låtarna till olika språk för att lanseras i andra länder, exempelvis då till svenska. Därmed skapades ett nytt, svenskt original av låten. Sådan ska jag ta upp denna vecka. Vare sig det är gamla 60talsdängor eller mer moderna låtar i grunden.

The Icicle Works - Birds Fly (Whisper To A Scream)

Beggars Banquet 1983.

Tidigt 80tal, new wave-indiepop, bra musiker och bra låt. Efter The Icicle Works la ner fortsatte Ian McNabb som soloartist medan trummisen Chris Sharrock gick vidare och spelade först med The La's, och via band som World Party, Del Amitri, Spiritualized, The Lightning Seeds och Robbie Williams för att hamna i ganska trista Beady Eye nu. Rätt imponerande meritlista där. Innan allt detta, precis i början The Icicle Works karriär spelades en skitbra popsingel in. Som singel nummer två från deras debutalbum blev Birds Fly en av de bästa låtarna Chris Sharrock spelat trummor på, och det står sig än i dag.

The Icicle Works - Birds Fly (Whisper To A Scream) på Spotify

Kristoffer Jonzon - Kyssen Vid Rosenlund

Bolero 2007.

Inga gitarrer eller rock, bara piano och pop som han själv sa. Jag vet inte vad det ska vara bra för att låsa in sig så, genremässigt, men det skadar uppenbarligen inte alls här. Det låter lite som en borttappad demo av Pontus & Amerikanerna, fast just utan gitarrerna. Och så är språket mer modernt. Riktigt fin låt.

Kristoffer Jonzon - Kyssen Vid Rosenlund på Spotify

Webstrarna - Moln På Marken

Sonet 1991.

Den svenska indiepopen från den här tiden hade ett annat fokus än vad de flesta verkar ha i dag. På den tiden var musiken verkligen en uttrycksform där det handlade om att skriva bra poplåtar snarare än image, upplever jag det som. Alltså, låten kom före ljudbilden, medan man i många fall numera kan skåda det motsatta. Åtminstone bland band som slår igenom. Webstrarnas Moln På Marken är en jävligt bra låt. Ljudbilden är lite atmosfärisk och verkligen supersnygg, men det är inte det centrala. Jag förstår varför hela Sverige går runt i 90nostalgi i dag.

Webstrarna - Moln På Marken på Spotify

Ray LaMontagne - You Are The Best Thing

RCA 2008.

Av all modern soulpop som görs är det inte mycket som verkligen berör själen, så som den ursprungliga genren allt som oftast gjorde. Ray LaMontagne är ett undantag. Med en röst som till och med skulle kunna imponera på en svart soulkung sjunger han djupt och innerligt. You Are The Best Thing påminner om Stevie Wonders tidiga grejer, och varför inte blanda in andra storheter som Marvin Gaye och kvinnliga motsvarigheter som Aretha Fraklin när vi ändå är igång. Nåja, stora ord kan tyckas. Men influenserna kommer från helt rätt håll, och beroende på synvinkel kan Ray LaMontagne leva upp till dem.

Ray LaMontagne - You Are The Best Thing på Spotify

The Specials - Ghost Town

2 Tone 1981.

En av de mest framgångsrika singlarna när ska-revival var det stora i England i decennieskiftet mellan 70- och 80tal var Ghost Town. En av de ballaste, och klart kusligaste likaså. Låten speglar musikaliskt sin lyrik på ett sällsynt målande sätt. Omöjlig att inte förtjusa sig i.

The Specials - Ghost Town på Spotify

Ozma - Natalie Portman

Kung Fu 2001.

Det vore att göra det enkelt för sig att avfärda Ozma i samma andetag som man hör det tråkiga gitarrljudet. Det vore dock även dumt. Det skulle innebära att man totalt ignorerar resten av ljudbilden. Ozma må låta lite exakt som Weezer, men så länge de gör lika bra låtar (jag vill faktiskt påstå att deras första album är bättre än någon Weezer-skiva) så är det ju helt okej. Det finns samma lekfullhet och humor i texterna som hos Weezer. Samma ideal. Ozma är ett av de mest förbisedda banden jag känner till. Natalie Portman är riktigt bra.

Ozma - Natalie Portman på Spotify

Creedence Clearwater Revival - Fortunate Son

Fantasy 1969.

Ibland var Creedence mest bara töntiga. Gubbigt liksom. Ibland tuffade de till sig och gjorde rätt så cool rock istället, med mer gemensamt med garagescenen än med andra gammelgubbar. Fortunate Son är ett exempel på det, riktigt bra rocklåt.

Creedence Clearwater Revival - Fortunate Son på Spotify

Doris - Did You Give the World Some Love Today, Baby?

EMI 1970.

En av de bästa svenska låtarna från den här tiden, i den här stilen, helt klart. Doris fortsatte med dansband och tramsband, men det tar inte Did You Give the World Some Love Today, Baby? från hennes repertoar. Och den fortsätter vara lika snygg såhär dryga fyrtio år senare.

Doris - Did You Give the World Some Love Today, Baby? på Spotify

The Box Tops - The Letter

Mala 1967.

Nog för att popsångerna på 60talet ofta var nån minut kortare än vad vi är vana vid nu för tiden, men The Letter klockar in på under två minuter och det var ju kort till och med för den tiden. Och som man säger, underbart är kort. The Letter är suverän.

The Box Tops - The Letter på Spotify

t.A.T.u - How Soon Is Now

Interscope 2002.

t.A.T.u var namnet på den rätt så fräcka ryska duon bestående av två lesbiska kvinnor som fick lite extra mediautrymme efter diverse smått kontroversiella låttexter. Utöver sina egna låtar så spelade de in en förbryllande fin cover av The Smiths gamla How Soon Is Now. Väl värd varenda popintresserad individs fulla uppmärksamhet.

t.A.T.u - How Soon Is Now