T. Rex - Children of the Revolution

EMI 1972.

Det handlar om tonårsuppror med stråkar och stenigt gitarriff med smärre mängder glam inbakat. Låter det inte förtjusande så säg. Förtjusande är just det rätta ordet.

T. Rex - Children of the Revolution på Spotify

a-ha - Take on Me

Warner Bros. 1985.

Norrmännen i a-ha följde aldrig upp sin megahit Take on Me med fler framgångar. Det får de leva med. Vi andra får leva med just Take on Me. Den är väldigt bra att leva med. Väldigt glattigt och syntetiskt men inte desto mindre bra för det.

Den mer eller mindre legendariska musikvideon

The Four Seasons - Let's Hang On

Philips 1965.

Vissa 60talspoplåtar har verkligen något speciellt som senare populärmusik saknar. Det är någonting med melodierna och harmonierna. Let's Hang On är en sån. Det kanske har att göra med att det saknades riktlinjer och det var enklare att vara nyskapande. Lekfull. Oemotståndlig.

The Four Seasons - Let's Hang On på Spotify

Jumper - Kom som en man

Warner 1996.

Sommaren 97 var jag och såg Jumper, året efter första singlarna samt den självbetitlade debutplattan kom. Jag var knappt åtta år fyllda och har inte särskilt mycket minnen från det mer än att min bror köpte en t-shirt som var helt snett tryck på. Ungefär det enda andra jag kan säga mig komma ihåg är Kom som en man. När jag återupptäckte Jumper för ungefär sex år sen tror jag, fastnade jag åter för Kom som en man lite extra. Det är ett riktigt bra popverk.

Jumper - Kom som en man på Spotify

Public Enemy - Fight the Power

Motown 1989.

Egentligen handlade förmodligen låten inte om politik för Public Enemy, lika mycket som den handlade om livet och hur man ska leva det. Skillnaden mellan ideologistiskt vinklad berättelse och politiskt antar jag. Man får inte bilden av att afroamerikanerna i USA för tjugo år sen hade det lättare än nu i alla fall.

Public Enemy - Fight the Power på Spotify

Edwin Starr - War

Motown 1970.

Protestsång mot Vietnamkriget som först spelades in av The Temptations, men när den skulle släppas som singel spelades den in på nytt av Edwin Starr. Han har en jävla kraft i sin röst alltså, och låten är riktigt bra. Krig är inte bra för någonting, gode gud. En av världens mest framgångsrika protestsånger, slår man ihop det med Motown kan man räkna ut att det kommer låta jävligt bra.

Edwin Starr - War på Spotify

Svenska Akademien - Du vill så du kan

SwingKids 2005.

En svensk hybrid mellan hiphop och reggae. Emellanåt är det mestadels trist, men ibland har det sina ljuspunkter. Du vill så du kan är en sån. Snygg produktion och bra refräng. Skickliga rappare. Handlar mest om att man kan om man vill, som titeln lyder. Och att man inte ska lyssna på vad auktoriteterna och politikerna säger att man ska göra, för det stämmer sällan. Sant.

Svenska Akademien - Du vill så du kan på Spotify

Woody Guthrie - This Land Is Your Land

1940.

Texten säger allt. Sedan Sverigedemokraterna tog sig in i riksdagen blir låtar som This Land Is Your Land lite extra aktuella. Mikael Wiehe gjorde en översättning en gång men den kommer aldrig upp till Woody Guthries kvalitet. Lyssna, låt budskapet sjunka in, och njut.

Woody Guthrie - This Land Is Your Land på Spotify

Bob Marley & The Wailers - Get Up, Stand Up

Island 1973.

Sången handlar dels om religion, men ingen kan ta miste på budskapet som "Get Up, Stand Up, stand up for your right, Get Up, Stand Up, don't give up the fight" skickar ut till en. Så sant som det var sagt. Res dig, stå up. Stå för dina rättigheter.

Bob Marley & The Wailers - Get Up, Stand Up på Spotify

Blå Tåget - Den grå eminensen

MNW 1972.

Vad som är speciellt med det tidiga 70talets proggvåg i Sverige var att det inte fanns någon riktig motsvarighet utomlands. Blå Tåget var ett av de främre banden och de flesta känner ju till Den ena handen vet vad den andra gör - mer känd som Ebba Gröns Staten & Kapitalet - från albumet Brustna hjärtans hotell där även Den grå eminensen är hämtad ifrån. Bra låt med en galen saxofon som ligger och solar över allt annat genom hela låten. Det är lite konstigt, men snyggt. Precis som hela låten. Den låter vanlig, men väldigt annorlunda, harmonimässigt. Det är spännande.

Blå Tåget - Den grå eminensen på Spotify

John Lennon - Gimme Some Truth

Apple 1971.

Redan när The Beatles skrev och spelade materialet som skulle komma att bli Let It Be filade John Lennon på Gimme Some Truth, och det existerar ruffar där hela bandet spelar låten. Det slutade hur som helst med att den hamnade på Johns första soloalbum Imagine istället. Den är en protestsång mot politikerna och deras lögner. Skitsnack. Allt han ber om är lite sanning, men det är tydligen för mycket begärt.

John Lennon - Gimme Some Truth på Spotify

Politiken enligt Perfekt Pop

Efter söndagens val är det många människors hjärtan som metaforiskt blöder rött blod för den röda politikens nedgång. För att hylla idealisterna som tror på sina drömmar tillägnas dem en temavecka.

Dionne Warwick - I Say A Little Prayer

Scepter 1967.

Det som skiljer Burt Bacharach som kompositör från andra popmusiker är hans totala kompromisslöshet. Melodierna är alltid det centrala och låter sig inte störas eller styras av taktarter eller kvintcirklar. Därför är det alltid spännande att lyssna. Precis rätt färgningar på varje ackord. Låtarna som han och Hal David skrev till Dionne Warwick och Dusty Springfield med flera på 60talet är fortfarande bland de överlägset bästa i världen.

Dionne Warwick - I Say A Little Prayer på Spotify

The Waterboys - Fisherman's Blues

Chrysalis 1988.

Komplett med influenser från brittisk folkmusik, fiol, växelbas och tremolomandolinen är Fisherman's Blues ett verk som sticker ut ur mängden. Många gubbar gjorde country på åttiotalet och försökte få det att låta bra och modernt. Ändå var det Mike Scott och hans The Waterboys - som genom att gå tillbaka till rötterna, vända om allt till storbritannien istället för USA, producera i takt med tiden och således göra det tidlöst - som lyckades klart bäst.

I på spåret tidigare i år sjöng Anna Järvinen denna låt med bravur. Lite magiskt!

The Byrds - Turn! Turn! Turn!

Columbia 1965.

Folksångaren Pete Seeger skrev Turn! Turn! Turn! 1959, men spelade inte själv in den förrän 62. Tre år senare blev den känd genom The Byrds strålande version. Texten bygger rakt igenom på boken Predikaren i Gamla Testamentet och säger mest att det finns en tid för allt.

The Byrds - Turn! Turn! Turn! på Spotify

Eggstone - Against the Sun

Snap 1994.

Det är någost speciellt med Against the Sun som gör att den låter väldigt kompakt. Det är svårt att peka på vad, men allting går ihop på ett sätt som jag inte vet om jag hört i någon annan låt. Melodin är för den delen fantastisk. Väldigt förbisedd låt och väldigt bra band.

Eggstone - Against the Sun på Spotify

Blondie - Heart of Glass

Chrysalis 1979.

När Heart of Glass släpptes anklagades Blondie för att ha blivit sell-outs. Den första versionen av låten, inspelad 75 var långsammare och saknade helt discobeatet som singeln sen fick. Jag håller inte med om att slutprodukten skulle vara kommersiellt riktad, inte i ljudbilden i alla fall. Nog för att den sticker ut från övriga Parallell Lines, men enbart på ett positivt sätt som avbrytare. Fantastisk sång av ett fantastiskt band.

Debbie Harry och Lily Allen sjunger Heart of Glass

Popsicle - Not Forever

Telegram 1995.

Popsicle slog igenom på den svenska indiescenen tillsammans med fantastiska band som The Wannadies, Eggstone, This Perfect Day med flera. Andreas Mattsson hade ett uttryck i låtskrivandet som andra svenskar saknade. Låt mig säga så här, jag har full förståelse för att hela världen plötsligt tyckte att svensk indiepop var briljant.

Popsicle - Not Forever på Spotify

Di Leva - Vi har bara varandra

WEA 1989.

Di Leva är en speciell människa och musiker, det är nog de flesta överrens om. Ifall man gillar det är en annan fråga men för mig är han oemotståndlig. Melodier liksom texter och bara hela hans uppenbarelse. Vi har bara varandra är ett praktexempel på hur perfekt pop kan va även när den är lite underlig.

Di Leva - Vi har bara varandra på Spotify

Vendetta Red - Shatterday

Loveless 2001.

Det är säkert många som skulle vilja argumentera för att Vendetta Red egentligen är av samma skrot och korn som Dashboard Confessional, Taking Back Sunday och andra så kallade emoband. Själv vill jag påstå att Vendetta Red är mer utav postgrunge. Kanske en aning snälla emellanåt men inte så att det blir töntigt. Det blir heller aldrig för pompöst utan håller sig inom rimlighetens gränser och detta gör det fullt möjligt att njuta av deras snygga melodier och den helt perfekta batteristens trumslag.

Vendetta Red - Shatterday på Spotify

Lightspeed Champion - Galaxy of the Lost

Domino 2007.

När jag för ett par år sen lyssnade på den nysläppta skivan Falling Off the Lavender Bridge blev jag knappast särskilt överrumplad. Den passade verkligen inte min världsbild då. Jag lyssnade i längden inte mer än på Galaxy of the Lost som jag bara inte kunde få ut ur hjärnan. Från körintrot, till det delikata gitarrplocket till själva låten med sina stråkar och storslagenhet. Den var alltid perfekt i mina öron.

Lightspeed Champion - Galaxy of the Lost på Spotify

Cheap Trick - I Want You To Want Me

Epic 1977.

Cheap Trick kombinerade powerpop med glam och lite punk för att hitta sitt eget ljud och sin egen stil. I Want You To Want Me lyckades av någon anledning aldrig ta sig in på listorna i USA även om den blev en tydlig etta i Japan. Det är en lättsam poplåt med glamgitarrer och en melodi som inte lämnar huvet i första taget. Bun E. Carlos är en fantastisk trumslagare som hela tiden spelar perfekt enligt premissen less is more.

Cheap Trick - I Want You To Want Me på Spotify

Moderna Män - Eveline

Warner 2000.

I kölvattnet av Kents stora framgångar under andra halvan av 90talet steg ett band döpt efter Imperiets låt Moderna Män upp för att rida på vågen. De släppte aldrig mer än en skiva, och sångaren hade uppenbara Jocke Berg-komplex, men musiken var popigare och melodierna över lag muntrare än Kents depressioner. Singeln Eveline är ett perfekt exempel på hur bra svensk pop lät för tio år sen.

Moderna Män - Eveline på Spotify

The Foundations - Build Me Up Buttercup

Pye Records 1968.

Build Me Up Buttercup är en av 60talets oemotståndliga små poplåtar som aldrig någonsin kommer bli sönderspelade. Soulpop av hög kvalitet med stämmorna och ackorden, och kanske framför allt Colin Youngs starka sång och melodi. Texten är rätt söt men samtidigt bitter. Kanske en aning uppgiven. Musiken däremot är i högsta grad medryckande och där har vi återigen den där klassiska kombinationen av mindre glad text till desto gladare musik. Vi kan kalla det för en del av receptet på perfekt pop.

The Foundations - Build Me Up Buttercup på Spotify

The House of Love - Shine On

Creation 1987.

The House of Love ligger i gränslandet mellan de poppigare The Smiths-banden och shoegazen som skulle komma strax efter de här första singlarna. Nu fortsatte The House of Love förvisso på sitt inslagna spår istället för att gå över till samma falang som Chapterhouse och Slowdive, och hamnade snarare någonstans runt The Stone Roses. Ett väldigt förbisett band som förtjänar så mycket mer uppmärksamhet för sitt till viss del fantastiska låtmaterial.

The House of Love - Shine On på Spotify

The Good, the Bad & the Queen - 80's Life

Parlophone 2007.

Fenomenet Damon Albarn är bland det mest fantastiska som hänt musikvärlden. Allt han rör vid blir till guld. Blur var (och kanske är?) en av de bästa popgrupperna som spelat musik för mänskligheten, och utöver det har han Gorillaz, spännande solomaterial och den där skivan med musiker från Mali på sitt CV. För att inte nämna den kinesiska operan Monkey: A Journey to the West som han skrev den fantastiska musiken till. Eller The Good, the Bad & the Queen då. En supergrupp bestående av ovannämnde geniet samt Paul Simonon, Simon Tong (The Verve) och Tony Allen. Att resultatet är av absolut världsklass är ju föga förvånande.

The Good, the Bad & the Queen - 80's Life på Spotify

Olle Adolphson - Mitt eget land

EMI 1962.

Ingen svensk låtförfattare har förmodligen haft samma sinne för detaljer som Olle Adolphson. Mitt eget land har förvisso en text skriven av Beppe Wolgers, men den är ändå typiskt Adolphsonsk. Han har vid tillfälle sagt att det handlar om att se det lilla i det stora, och det stora i det lilla. Det har han väldigt rätt i, och Mitt eget land handlar om just det. Den behandlar inte direkt Stockholm, men allt som dessa två skrivit är tydligt präglat av dåtidens Stockholm.

Olle Adolphson - Mitt eget land på Spotify

[Ingenting] - Bergochdalbanan

Labrador 2006.

Att Christopher Sander är det moderna Sveriges främsta låtskrivare kan inte nog poängteras. Bergochdalbanan från Mycket väsen för ingenting är en vacker sång som handlar om hur svårt livet i Stockholm kan vara, med alla pretentioner och opersonlighet som präglar staden. Jag hade i Januari detta år förmånen att få se den undersköna Anna Järvinen sjunga låten i Dramatens foajé innan [Ingenting] inledde sin spelning. Det ska ni också få.

Docenterna - Gordini

Sonet 1981.

Gordini handlar om hur ett par går hem hand i hand från slussen mot söder mälarstrand i den kalla vinden. Så upptagna i sin kärlek till varandra går de ut i vägen utan att se sig för, och blir påkörda av en Gordini och dör. Det är tragiskt. Men framför allt är det en briljant poplåt som ligger på gränsen mellan genial och pekoral. Och det är ju då det blir som allra bäst.

Docenterna - Gordini på Spotify

Alf - Bakom Fridhemsplan

Air Music 2008.

Alf Håkan Åkesson är ursprungligen från Skåne, det går inte att ta miste på genom dialekten. Sen 2000 bor han i Stockholm och har skildrat staden i flera av sina låtar, exempelvis den mindre hiten Gröna Linjen. En liknande bild målas upp i Bakom Fridhemsplan från hans tredje album Tivoliv. Den går ut på hur folket lever på rutin, bor och jobbar i små hål i väggen. Livlöst. Hans formuleringar brister aldrig i träffsäkerhet och melodierna är perfekta. Jag tror att Alf ställer sig väldigt bitterljuvt inför denna storstad.

Alf - Bakom Fridhemsplan på Spotify

Monica Zetterlund - Sakta vi gå genom stan

Philips 1961.

Egentligen föredrar jag ju personligen nästan den version som underbare Svante Thuresson spelade in på sin Jag är hip, baby 1995, men Zetterlunds första svenska version av Walking My Baby Back Home (här i en av de kändaste versionerna, Nat King Cole) är onekligen en oförglömlig klassiker. Beppe Wolgers sätt att berätta är lika felfritt som alltid, och Monica sjunger med bravur.

Monica Zetterlund - Sakta vi gå genom stan på Spotify